ban hade uppgifvit det svaga hoppet om hjelp från missionen. Frågan var nu den, om menniskan skulle .uppäta, vargarne, eller. vargarne menniskan. .Menniskan hade sin bössa, kulor och krut samt sitt fasta beslut att kämpa mec ensamhet, köld och hunger ända till det yttersta.— och .vargarne föllo för hans kulor och födde honom med sitt torra, seniga kött Han tog blott de bästa bitarne af köttet oc! lät det öfriga ligga. Hvarje morgon saknade: de öfverlefvor, han qvarlemnat om aftonen. De lefvande vargarne slukade till sista biter de vargar som blifvit dödade. Han vande sig efterland vid denna usla. vämjeliga föda, likasom vid de öfriga vedervärdigheter, som hans öfvergifna tillstånd medförde — blott icke vid ensamheten. Denna hvilade med en obeskriflig tyngd på hans sinn2 och blef med hvar dag mer och mer tryckande. En vild förfäran började att bemäk tiga sig hocom, vid tanken på att möta e mensklig varelse. Det fanns ögonblick, då hau genomgick. den fruktansvärdast2 af alla menskliga pröfningar — den medvetna striden för att beherrska sitt förstånd. I sådana stunder sjöng och hvisslade han och utsträckte sin: romenader så långt, som hans krafter det tilläto, och qvarhöll således, liksom med våld sitt svigtande förnuft. (Furts.)