an allmanna skal emot ett utbrott. England är emot kriget, Europas kapitalister äro emot det, franska folket är hufvudsakligen emot det. Men kejsaren vill ha krig, han måste ha krig och han skall ha krig. Det har kommit derhän med kejsareväldet, att det icke kan bestå utan krig. Tiden för ett utbrott dristar jag icke förutsäga; det kan dröja månader, och det kan komma i morgon, men komma skall det. Kejsarens personliga skäl äro flerehanda. Först är det honom angeläget att afväpna desså italienare, som upphäft sig till skipare af den poetiska rättvisan, till hvilkas parti Napoleon sjelf har hört i ungdomen, hvilkas eder han svurit och sedermera brutit. För det andra är det ondt om penningar i landet, och folket förmår svårligen att bära någon hårdare påkänning. Hvarje försök till ytterligare åderlåtning på kassorna skulle möta ett motstånd, som kejsaren måste draga starkt i betänkande att trotsa. Med krigslån och krigsbyte skulle deremot den kejserliga skattkammaren kunna fyllas för en tid. För det tredje begynner man ganska allmänt här att erfara en känsla af qväfning i följd af det ok, man lagt sig på halsen, och för att undgå fullkomlig strypning begynner man draga andedrag, nog häftiga att injaga en viss farhåga hos den som håller i tömmarne. Men om ett krig. bröte ut, skulle hela landet af pur patriotism lägga bort lusten att diskutera och kriticera den inre politiken och förena sig mot utlandet. — Slutligen måste den stund komma för hvarje regering, som är stadd på förfall; då, hon, .om hon är, nog samvetslös, tager till.ett krig: såsom räddningsutväg, ty deruti ligger en möjlighet till vinning, antin-gen det utfaller lyckligt eller olyckligt. Kejsardömet skulle af ett lyckligt italienskt krig skörda förlängd lifstid, ärans glans och frihet från många förlägenheter och faror. Blefve kriget långvarigt och fördt med medelmåttig framgång, skulle Frankrike bli utmattadt, och ett utmattadt folk har ej nog kraft och mod: att göra sig fritt från despotens ok. Blefve kriget kort och mycket olyckligt, skulle Louis Napoleon åtminstone falla med Frankrike och hans namn bli införlifvadt med den nationella. äran ochbevaradt såsom en symbol af nationalhat och nationalhämd. Äfven detta wore en vinst. Hvadförmår allmänna opinionen . mot, en. sådan påtryckning af enskilda motiver! Al männa: opinionen har aldrig förmått hindra en. landsvägsriddare från att plundra en postvagn, om tillfälle yppat sig. Det. enda, som kunde stäfja Nåpoleon vore, om hela verlden förklarade att den icke vill tillåta något krig -och att den skall med samnad hand sätta sig emot ett sådant. : En stor del af kejsarens egen omgifning manar ihärdigt till fred. Våra ministrar, särdeles grefve Walewsky samt hrr Achille Fould och Delangle, strida af alla krafter derför: Då inrikesministern för kort tid sedan mottog en deputation från municipalitetet i Paris, -sade han till den: Mina herrar, freden är betryggad, och derför han I kejsarinnan att tacka. Kejsaren blef mycket vred öfver denna indiskretion. Alla, de högsta embetsmännen samt de stora representanterna för handeln, näringarne och finanserna uttala sig mer eller mindre varmt för fredens upprätthållande, I en af konseljerna framlade inrikesministern en berättelse från prefekterna rörande den verkan, som krigsryktena åstadkommit. Den hade öfverallt varit högst ofördelaktig och visat sig i en affärsstoppning i följd af ovisshet och fruktan, General de la Rue, inspektör öfver gensdarmeriet, har meddelat kejsaren en likartad berättelse från gensdarmeriet angående sinnesstämningen på landsbygden. Erkebiskopen af Paris har vid en audiens sagt kejsaren, att presterskapet känner myeken ledsnad öfver utsigten till ett krig i Italien, hvilket säkerligen skulle blifva skadligt för påfvens intressen, och att, om fientligheter öppnades, H. M:t icke längre skulle kunna räkna på den tillgifvenhet, som franska presterskapet hittills ådagalagt mot kejsaren (och för hvars vinnande han gjort så mycket). Påfven sjelf är mycket : bekymrad öfver den hjelp man vill lemna honom, ock fullt och fast Dosluten att vid första kanopskott lenina Rom och-taga sin tillflykt till — sterrike. H. H. har redan visat sin bevågenhet mot österrikiske kejsaren. Det är brukligt att påfven hvarje år. läser välsignelsen öfver ett svärd och en vas eller en kruka samt skänker dem åt den monark, som gjort sig deraf mest förtjent; I år har kejsar Frans Josef blifvit delaktig äf denna nåde: bevisning. Hur svag öch vacklarde hans heTighet för öfrigt är synes af följande karakteristiska anekdot: Ett förnätet fruhtinime, från Florens erhöll företräde: hos H. H. och medförde sin son, klädd i uniform. Påfven frågade hvad det var för en uniform. Det svarades; att den var piemontesisk och att den unge mannen hade erhållit sin bildning vic krigsakademien i Turin. Påfven yttrade derpå den lifligaste sympati för Piemont och sade att äfven han skulle ha gjort mycket för sine undersåter, om han haft en Cavour vid sir sida, — Sådan är Pius IX — alltid full a välvilliga afsigter, men aldrig i stånd at: hålla -fast-.vid eller utföra dem. Ännu er auktoritet — och ej den minst vigtiga — är motståndare till krigsplanerna, nemliger baron Rothschild. På en af balerna i Tuilerierna citerade han, under samtal med en diplomat, kejsarens bekanta uttryck: Lempire, cest la paix. Ministern för allmänns arbetena, M. Rouher, gick i detsamma -förbi och då han hörde yttrandet, sade han: Vou: röchez la paix, M. le Baron, Non monsleyr le ministre, je repete le mot de Iempereur — YVempire, cest la paix; et jajoute. pas de paix, plus dempire. Utlandet synes vara mycket uppretadt mc: kejsaren. I England börjar låta höra sig er häftig ton, och i Tyskland är man nästa lika ursinnig som 1813, Händelserna skullc kunna utveckla sig derhäön, att vi finge se e! ny europeisk koalition emot oss. På en ickt