skilnäd utlockade så mycket af de större sun amorna ur sparbanken, att det för sparan kens bästa varit tryggare att ej ditlocka Cirösshandlaren Schartau fick härefter ordet och. yttrade sig i ett längre föredrag för di re) stionens förslag. Det vore -svårt, menade ar? Schartau, att bestämma hvad som vore kaP ital: Feintio eller 100 rdr vore utan tvifyel 2) kapital, ment för den som: ej hade något vore det ändock ett kapital. För en rik karl kunde åter ej ens-2000 rdr anses såsom kapitaj, Det vore derföre orätt att anse sparvanken, genom den föreslagna förhöjningen, få kapitalister till delegare. Det vore dessutom ej så lätt att placera pehgar, som man ville påstå, ty hr Schartau och många med honom mindes nog den tid då det varit gan-l. ska svårt att fördelaktigt placera pengar. Förl närvarande ,vore. väl alla penningeinrättningar säkra, men hr, Schartau hade dock för icke längesedan hört glunkas, omen eller annan. Det vore således alltid äfventyr och bryderi för den som nödgades uttaga sina pengar ur sparbanken, och för att ej förlora dem måste han ega förstånd att bedöma hvad han gjorde af dem. Hr Schartau genomgick härpå efter sista revisionsberättelsen de olika klasserna af insättare. Barn under 16 år, 7000 insättare, kunna icke bedöma hvar de skola göra af sina pengar; tjenstfolk, 1000 insättare, Minte ha de något förstånd,. utbrast hr Schartau, men: anmärkte strax efter att hans ord ej finge tagas i den strängaste? meningen. Handtverksgesäller och lärlingar, 1700 insättare, vore ock en klass, som ej hade mycket förstånd. Om nu sparbanken, genom att mottaga en dylik persons besparingar och förränta dem, bragt honom till egare af. 1500 rdr, så hade ju sparbanken gjort bonom till en rik. man och det vore då synd att kasta ut honom och utsätta honom för att förlora alltsammans. Ty. sex rocent vore nog bra, om man finge dem, men medförde så ofta äfventyr för bela. kapitalet. Dessutom ansåg hr Schartau saken böra uppfattas så, att, då direktionens förslag visade. att direktionen vore villig åtaga sig det ökade besvär, som höjda insättningssummor kunde medföra, man borde antaga anbudet, Helst de klasser, som mest anlitade; sparbankeny. hade ve ?oomkullrunkelig förtröstan på dess kreit. Grosshandlaren Broman, ledamot idirektionen, framställde: härefter i ett rörande föredrag sparbanksdirektörernas olyckliga ställning: som tidt och ofta nödgades neka hedersmatronor, hvilka insatt 1500 rdr, att -insätta ännu mer och icke hade någotråd att ge dem för användande-af deras pengar om ika att förstöra dem, då sparbanken ej kunde :mottaga dem. Ordförandens. proposition om bifall tilt förslaget blef häruppå bifallen, Svårligen skulle man kunna: tänka sig haltlösare skäl än dem, som sålunda för-direktionens förslag framställdes. Om nu sparbanken under; snart 40 års tillvaro lyckats blifva allmänt:känd och vinna allmänt förtroende, hvarföre skulle icke andra inrättningar, lika väl ordnade och lika nyttiga, förtjena : enahanda förtroende, fastän de äro yngre till tiden. Icke lärer väl den publik; som begagnar sparbanken, ha genast lärt sig detta, utan det har gått småningom. Likaså torde den nog, hur litet förstånd hr Schartau än må tillmäta den, lära sig att begagna andra inrättningar, hyilka äro mera fördelaktiga än sparbanken, ja den torde redan ha: hunnit icke så litet på denna väg. Hvad tjenst har hr Sehartau efter sin uppfattning, att alla pengar; som ej få qvarstå i sparbanken, äro förlorade, i sjelfva. verket gjort den som nu får insätta ända till 2000 rdr. Hade han måst stanna vid 1500 rdr och uttagit dem, så hade han naturligtvis börjat. på nytt i sparbanken och der kommit så mycket fortare, som: de 1500 gifvit. honom högre ränta än i sparbanken. När då de 1500 efter hr Schartaus spådom gått. förlorade, hade han alltid haft något qvar i sparbanken och förvärfvat sig er renhet med uppoffring endast. af 1500 rdr. Nu åter får han samla till. 2000 rdr, mensär då p alldeles samma punkt, endast med. den skilnad att 500 rår till gå förlorade. Ty det tyckas hrr Schartau och Broman hafva förätit, att allt hvad som vunnits endast är en frist och att då denna är förliden,antingen en ny förändring måste ske eller ock insätta ren befinna sig på samma. punkt som nu. men sparbanken i en vida sämre. med onör digt hopade kapitaler. å i Särdeles sorgligt var, att af hr Bromans anförande inhemta, att sparbankens direktörer äro så okunniga om andra penningeinrättningar, att de ej ens kunna ge anvisning p ränteoch kapitalförsäkringsanstalten, hvilen dock gifvit sina delegare i medeltal nära dubbel ränta mot sparbanken och om hvars säkerhet. visst icke sjelfva hr Schartau hört något glunkas. Denna sak är emellertid ei afgjord, ty då den obestridligen nära berör: en; af sparbankssystemets principer lärer väl ej regeringen underlåta att taga frågan under moget öfvervägande innan sanktion beviljas. Vi anse oss således ej för dagen behöfva ingåien fullständigare utredning, men i följd af de märkliga Mg som hr fullmäktigen i riksbanken rang Schartau behagat fälla, torde det tillåtas oss interpellera honom för att få närmare upplysning om hvilka penningeverk han: velat antyda såsom osäkra, genom bemälte. yttranden, som vi här ofvan återgifvit? -D t måste våra. något allvarligt derunder, ty det är otänkbart att en man i hr Schartaus ställning kan nedlåta sig till en så simpel taktik; som att vilja genom falska beskyllningar nedsätta andra penningeverk i afsigt att höja sparban