Prestbristen. I ett bihang till senast bitkomna n:r af nya Wermlandsposten läses en adress Till Vördige Presterskapet i Car!stads Stift, ur hvilken vi meddela följande utdrag: Kyrkans tjenare, som företrädesvis och med rätta kalla bvarandra bröder, borde visserligen hafva sitt bröd mera broderligt deladt. Men om en del, genom särskilta förhållanden, råkat få för mycket — ofta torde det dock icke vara så för mycket, som det synes och utropas — så godtgör icke detta hvad andra hafva för litet. Jemkningar och förbättringar äro af rättvisa och billighet påkallade, äfven om det icke af prestbristen påyrkades. Derigenom skulle väl äfven kyrkans tillbörliga anseende och inflytande förökas. Något kunna presterna sjelfva härutinnan åstadkomma. De kunna åtminstone förbättra extraordinariernas inkomster och i detta fall visa sig värdiga namnen fäders och bröders. För nämda talrika prestklass förblifver det likväl en behjertansvärd svårighet, som möjligen icke kan afhjelpas, nemligen att ständigt vara beroende af missiv, denna domkapitlets piska — väl icke utan skäl så kallad — hvars slag lätteligen förorsaka hjertesår, äfven om de utdelas af den välvilligaste stiftsstyrelse och af den träffade mottagas såsom en Herrans skickelse. Dertill kommer den nedslående utsigten, att, utom i sällsynta undantagsfall, först vid långt framskriden ålder, om någonsin, få, jemte anständig utkemst, lefva i ett hem, som man kan kalla sitt, i en familj som man kan kalla sin, och i en församling som känner en såsom sin. Häru svårt missivsväsendet kännes och huru lifligt ett eget hem åstundas, synes tillräckligt deraf, att äfven under nuvarande prestbrist, d. v. s. brist på extraordinarier till tjenstgöringens bestridande i fall af ordinariens dödsfall, sjukdom, ålderdomssvaghet eller tjenstledighet, icke röjer sig någon brist på sökande-äfven till sådana platser, som icke ens torftigt försörja sin innehafvare. Man önskar sig åtminstone fast plats, der man, trygg för missiv, får ställa bäst man gitter för sin och de sinas trefnad och utkomst. Detta otåliga sökande och denna sena befordran härröra dels af felaktiga befordringslagar, dels deraf att de fasta platserna äro färre än de i förhållande till det erforderliga prestantalet borde vara. Många prestsysslor äro sådana, att de icke kunna, såsom sig bör, utan öfveransträngning, skötas af sin innehafvare, och der således behofvet af adjunkt icke är tillfälligt, hvarföre fast prestsyssla der borde inrättas, hvarigenom skedde stor minskning i de nu erforderliga extraordinariernas antal. Genom den dubbla tjenstårsheräkningens borttagande, åtskilliga pastoraters delning oehb skolstatens förbättrade aflöning, har på senare tiden gjorts mycket till utsigternas upphjelpande för det lägre presterskapet; men ännw återstår mycket ide presterliga befordringslagarne, som tarfvar ändring. Så räknas filosofiska graden lika med tre tjenstår vid ansökan till alla slags presterliga lägenheter, under det endast i fråga om en del sådana något afseende får fästas på pastoralexamen, hvarvid då denna betyder allt. Och huru ofta händer icke, att oförvitliga kyrkans tjenare, som oafbrutet i några tiotal år, utöfvat prestembetet, få stå tillbaka, särdeles vid befordran till kyrkans förmånligare platser, för män, som icke egnat sig åt kyrkans tjenst eller utmärkt sig genom teologisk lärdom och presterligt sinne, och således omöjligen kunna med rätta lönas med kyrkans bröd, huru förtjenstfulla de än må vara, särdeles då det sker, på kyrkans egentliga tjenares bekostnad, till dessas stora förfång. Må sen söka kyrkans tjenst och bröd, som vill och kan, ebivad han är äldre eller yngre, mer eller mindre lärd, men i en ordning, som icke allt för mycket kränker den naturliga, att icke säga kristliga rättsoeh billighetskänslan. Prestbristen innebär utan tvifvel en stum men kraftig protest mot: alla sådana kyrkliga anordningar, som uppenbarligen strida mot rätt och billighet, att icke tala derom; att derigenom frestas kyrkans vänner till modlöshet och eggas hennes ovänner till anfall. Något är gjordt redan till de öfverklagade bristernas afhjelpande; men ännu återstår mycket. Vi böra dock hoppas, att sanningens makt mer och mer skall göra sig gällande, om än endast så småningom; och i detta hopp ligger grunden för denna vördsamma framställning. Den vill ansluta sig till Karlstads stifts prestsällskaps förhandlingar rörande tbristen. Detta lemnade vid sitt sammanträde 1857 på frågan: Hvilka äro orsakerna till den nästan i alla stift tilltagande prestbristen? följande svar: 1. Det lägre presterskapets ringa inkomster. 2. Dess ringa utsigter till befordran, i förening med felaktiga befordringslagar. 3: Den ovilja, för atticke säga fiendskap mot statskyrka och presterskap, som fi håll allt mer ger sig tillkänna. 4. Oron samlingen: 5. Missivväsendet. — Att fullstindigare attreda den bekymmersamma frågan, ansåg sllskapet hyarken tid eller tillfälle medgifva, Det ahöll ig a a ora sesssnassestom— lins or