ham, mörkret var der så tjockt, att iman knappast kunnat genomborra det med knifven... Hu! det ryser i mig, då jag tänker på att jag måste begifva mig dit ännw en gång till för att hemta min bössa. Har ni då björnen här nära ingången? frågade en af jägarne. Han ligger vid foten af denna Hickorystam, som tjenat oss till stege. Men hvarföre i all verlden ligga vi då här och söla, utbrast en annan, då vi ha en så ståtlig björnstek i vårt närmaste, grannskap! Gife us a lift, my lads tillade-han, hoppade upp och löste ett långt rep från halsen af sin häst, som betade i närheten. Werner, som nu redan. är våt, må stiga dit ned ännu en gång till, binda repet omkring björnens kropp, och medan han så går att hemta sin bössa skola vi nög draga försorg derom: att nalle kommer upp i dagen. sGodt, svarade Werner, må ske såsom du säger! Men har ingen af eder något ljus qvar; ty hellre går jag dit vid eldssken, emedan jag icke är säker på mig sjelf, huruvida jag i mörket skall återfinna ingången till hålan eller icke. . Här är ett ljus, svarade en bland männerna, och om ri vill ha sällskap, så följer jag er.s sTack, som bjuder, svarade Werner; men detta är mindre nödigt och ni skall utan gagn väta edra kläder; kasta nu blott ändan af detta rep efter mig! Med dessa ord försvann han i djupet och gaf kort derpå tecken att man skulle hissa upp bytet. Men Tessakeh, som befarade att det ena repet ej skulle vara tillräckligt. nedsläppte ännu ett anfiat, ochinnan kort helsades nalles jordiska. qvarlefvor af hundarnes tjutande skara vid öppningen till hålan, Sedan Werner efter en stund återvändt, undfägnade han sina vänner med en noggrannare berättelse om äfventyret; men alla instämde deri, att en fet björnstek visserligen kunde vara en skön sak, men att Werner och Tessakeh i alla fall fått för litet kött för sin stora möda. —— AR