föga vara värdt att berätta för dem, som ickt ämna att se eller höra operetten, och för dem som det göra är det ej heller af nöden, di sammanhanget deraf framstår ganska klart och lättfattligt för åskådaren, ehuru en erinran till samthga de utförande på scenen om en tydligare artikulation af orden i sången torde hafva sina goda skäl för sig. I det föregående ha vi försökt att angifva den synpunkt, ur hvilken vi tro utförandet böra betraktas, och kunna icke anse det billigt att uppställa samma fordringar derpå nu, då operette-genren på vår scen kan sägas nyligen ha återvaknat efter en lång letargi, som då den under Henriette Widerbergs och Sällströms tid stod i sitt högsta flor. Vi minnas Sällström, om icke i Joconde, dock tillräckligt väl i många andra roler, för att finna, det han med sin eleganta turnyr, sitt lätta, intagande behag, som trifdes väl tillsamman med den geniala öfverlägsenhet, som utan ringaste skymt af det sjelfbehag och den inbilskhet, som möjligen torde återfinnas hos en och annan af vår tids Joconder utom sccnen — gaf en så egendomlig prägel åt hans hela väsende, skulle vara en ypperlig Joconde, och framförallt excellera i den lifliga sång, hvari Joconde berättar om huru: Öfverallt han bytte om, Allt efter landet dit han kom. Om hr Strandberg icke lyckades gifva vederbörlig relief åt denna del af rolen, som är alltför litet öfverensstämmande med hans konstnärslynne för att han deri skulle kunna rätt lyckas, förtjena dock hans bemödanden allt erkännande. Men Joconde har äfven en annan sida. Han har väl jemte sin furste ånyo dragit ut på äfventyr, men detta är en följd af hans älskarinnas förmenta eller rättare låtsade likgiltighet för honom: TI sjelfva verket har den flyktige Joconde blifvit kär på fullt allvar, och han är icke alldeles samme lättsinnige libertin som iörut, hvilket ibland annat skönjes deraf, att midt under den äfventyrliga vandringen minnet af hans första kärlek återvaknar hos honom med fördubblad styrka, och han till dennas lof sjunger den sköna romans, i hvars melodiska ljufhet och elegiska färgton Isouard på ett, åtminstone så vidt oss är bekant, oöfverträffadt sätt 1 toner skildrat hvad som här skildras skall. Att till och med i denna romans framtidsmusikens anhängare vilja finna något förlegadt, är oss icke obekant, men sannerligen kan man icke då med Atterbom instämma: sOm detta är det murkna gamla, Jag lust att ramla har med det., För sitt vackra utförande af denna romans har hr Strandberg hvarje gång rönt bifall och vann äfven derför i går afton en ihållande applåd. Fru Strandberg torde fortfarande vara den bland de i stycket spelande, som genom sin liflga framställning af bondflickan Jeannette, med undantag af något öfverflödigt koketteri, kommer sin uppgift i dramatiskt hänseende närmast. För öfrigt inskränka vi oss till yttrandet af den förhoppning, att likasom Joconde med hvarje gång vunnit i fråmställningssättet på scenen, skall vid andra goda operetters framtida upptagande våra artister alltmera lyckas göra sig förtrogna med den frihet, ledighet och abandon, som i denna konstgenre tagas i anspråk, ofta i motsats till hvad fallet är åtminstone med flertalet af moderna operor. Representationen bevistades af hertigen och hertiginnan af Östergötland, hertigen af Dalarne samt prinsessan Eugenie.