liga hans idger. Men -detta kan aldrig var eller blifva en hufvudsak. Och vi hafva ocksi här i Sverge icke saknat sceniska törmågor hvilka-kunde göra heder åt hvilket land son helst, hvilka, 1 fall det vore sant att exekutö Ten inspirerar skalden, borde hafva bidragi till höjande af den inhemska dramatiken. Vi ha haft en Lars Hjortsberg, en Emilie Hög. Qvist, att ej bland nu lefvande nämna någon annan än O. U. Torsslow. Men förf. blir oss :svaret skyldig, om man frågade, hvilka dramatiska produkter de föranledt, hvilka skalder de inspirerat. Nej, sannolikt måste vi anse orsaken till bristen på en inhemsk dramatik: ligga vida djupare. Vi få då lof att erinra oss teaterns uppkomst i Sverge, vi borde undersöka, om den utvecklat sig organiskt hos oss. Man bör då ihågkowma, att man ej kan tala om en svensk teater före Gustaf III:s dagar. De begynnelser, som derförinnan funnos, äro knappt värda att tala om; men Gustaf III, den ifrige beundraren och beskyddaren af skön konst, ville med sitt blotta herrskareord skapa en sådan af intet, utan att besinna att i många afseenden de nödvändiga betingelserna derför saknades. Och ej heller fann detta uppsättande af en nationalteater nåd inför allas ögon. Såsom kändt är, utsatte det göteborgska vitterhetssamhället en prisfråga: Hvad verkan utöfva skådespel på folkets seder? Hvarpå ett svar inkom, som ganska skarpt gisslade teatern, och hvilken smädeskrift? i mångfaldiga afskrifter spriddes kring landet. Men å andra sidan bländades man alltför starkt af skeet, och fägnade sig öfver den oförmodadt fra, mspirande inhemska RET Må vi blott lyssna til, on gustavian i detta afseende! Gy Henborg yttrar är i företalet till sina teaterstycken , i Stockholm 1797) sålunda: ?Svensk-, skådeplatsens stora och oförmodade fram sgne bör allena tillskrifvas koNUNSENS Cqutröttliga omsorg. Våra första skådespel ugrefvos af honom på prosa, af hvilka en, Cd oförändrade blifvit på skådeplatsen bibe nällne, andra författade på vers af dåvarande skalder, och deras arbeten först efter den strängaste granskning bevärdigade att uppföras. Ur svenska historien voro de tjenligaste ämnen för teatern uppsökte att på modersmålet afhandlas. Åter ett skäl för skådeptatsen att kallas nationel och för framtiden att i dess stiftare erkänna en patriotisk furste. — Att den för svenska snillet öppnade bana öfverskridit hvarken dess eller språkets förmåga, bevittnas af flera lyckliga dramatiska försök, och jemväl några verkliga mästerstycken. Sådana äro vår saknade Kellgrens lyriska arbeten, odödliga såväl af konungens dertill uppgifna tankar, som af det snille, hvarmed de blifvit uttryckte. Sådan är den under namn af Oden kända tragedi, författad af hr expeditionssekreteraren Leopoldt, som med den högsta skaldekonst tecknat koturnen. Sådana äro de många dyrbara, till större delen originala teaterstycken, med hvilka hr kanslirådet och riddaren Adlerbeth riktat vår skådeplats. Denna dramatik, eller rättare sagdt början dertill, som utgjorde de samtidas beundran och stolthet, var ej annat än en drifhusväxt; den hade såsom fullkomlig efterhärmning af franska mönster ej någon rot inom nationen, .och lika hastigt som: den hade uppväxt för:svann den från skådebanan, med undantag möjligen för Gustaf III:s Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna, som ännu en eller annan gång gifves. Kanske Hade förhållandena i någon mån varit annorlunda, om ej Gustaf III hade så plötsligen bortkallats från sitt halffulländade verk. Den krets af litterära utmärktheter, han samlat ikring sig, upplöstes småringom efter hans död. Äfven intresset för teatern och för dramatiskt författarskap aftog, synnerligast som Gustafs son och efterträdare sej var någon gynnare deraf, och det nittonde seklets gryning har ej att uppvisa någon annan dramaturg än Lindegren, som troligen vore alldeles förgäten, om ej den omtänksamme hr Pb. J. Meijer för några år sedan fallit på den äden att utgifva en ny upplaga af denne svenske klassiker.? Den politiska statshvälfningen följde ej många år derefter, och samtidigt egde den revolution inom svenska vitterheten rum, som emanciperade densamma från den franska smakens envälde. De nya vittra skolor, som då uppträdde, fosforister och göter, verkade intet eller litet genom författarskap för scenen. Tegnr ansåg sig ej ega nödig kännedom af teatern, om det ej var andra djupare skäl. till hans obenägenhet för detta författarskap. Ling skref väl en hop sorgespel, men vid deras läsande påtvingar sig ofrivilligt den frågan: Hvad är här det dramatiska? Sturtzenbecker har en gång med rätta sagt, att i Lings dramer stå hans kämpar och hålla tal med och mot hvarandra från morgon till qväll, likasom man med endast tal, om än så vackra, skulle kunna få verlden att skrida en tum framåt. Sedan den tiden hafva flera författare framträdt med dramatiska försök, men af dessa hafva de flesta redan gått sin väg helt obemärkt fram, eller nedgått till den eviga hvilan, om man undantager Blanches Engelbrekt och Dahlgrens Wermländningar och möjligen ett par andra. Man ser således att detta fält är temligen obearbetadt och att man hittills har blott begynnelser. Man änger såsom förklaringsgrund derför, att svenska folkets diktaregenius icke är dramatisk, ty?, såsom en af Sverges utmärktaste kritici yttrade för öfver tjugo år se-j dan, ?under Nordens kalla himmel sluta i ; känslan och betraktelsen inom sin egen verld, utan att kunna annorlunda än lyriskt uppfatta tillvarelsen, och utan benägenhet att meddela l : sig i åtbörd och öfverhufvud med yttre lif?.l: sNTANR lirar. wi la Hnåctka att nt oc hun vv von allan HD, ;