om inse och omfatta det väsentliga, hbvari len sanna gudaktigheten. består, men låta fara let . oväsentliga, hvari allt sektvösende har sin källa. Man kunde vänta att.af en. författaro, hvilken icke allenast. tillhör, utan innehar tt högt rum, tilläfventyrs. det. högsta, i det stånd, som kallas andans män, 1 en urtikel rörande kyrkans utsigter finna åtminstone någon inre grund andragen för kyrkans framtida bestånd uti de faror, som hota henne. Net var ej genom utvärtes stöd, utan genom sin inre sanning, samt genom hela den anda, hvaraf dess förkunnare voro upptända, som ristendomen vann sina första segrar öfver verlden. Man kunde vänta, att någon flägt if denna anda, någon förtröstan till denna anning äfven nu skulle finnas hos dem,som senom sitt embete intaga ett högt rum bland istendomens officiella förkunnare. Men förfves söker man. uti hela den långa artikeln ns den. ringaste häråt syftande tanke. Man san, när man tänker på de senaste kyrkliga tilldragelserna i vårt land, icke undgå att ernra sig det sarkastiska yttrandet af Luther: Biskoparne predika med svärd, men furstarne genom bref. Ty då vår konung vid rikslagens början gick att för stinderna framlägga tt förslag till afskaffande. af de mest barbariska lagstadganden, hvarmed man velat fjettra religionsoch samvetsfriheten i vårt land; rinrande härmed framförallt presteståndet, att let ej är genom dylika vapen religionens heliga sak bör förfäktas; så mötte han först motstånd af den andliga ledamoten inom sitt eget råd, derpå tillställde det skånska presterskapet en allmän opinionsyttring mot i sist går hela den . kyrkliga repre nen att förkasta det. Konungens hägn, beståendet af de gamla tvångsstadgarne, underlägsenbeten i deras antal, hvilka ifra för något bättre — de äro enligt den nu förband; lade artikeln de enda grunder, hvarpå man stöder sitt hopp om kyrkans bestånd: Men också är denna kyrka, enligt en i artikeln flerstädes förekommande bild — ett tempel; som kan, till äfventyrs i en icke aflägsen framtid, sönderfalla i ruiner. . Hon är, hkt sjelfva då bus, dem man kallar kyrkor, ett dödt ting. Väl veta vi, att äfven apostelen Paulus kallar hehme. ett tempel — men: uppfördt af lefvande stenar; och detta gör dock någon skilnad. För egen del ha vi en bättre tanke om den a vår kyrka bekänner, än dessa hennes of: ficiella försvarare, på hvilka. icke otjenligt kunna läv pas Luthers ord: Se, huru fina, kloka junkrar de äro! De vilja fördrifva kätteri, och gripa saken så an, att de blott styrka vederparten?. Kyrkan, den sanna, lefvande kyrkan, har intet gagn åf de bestående tvångslagarne, och hon består nog dem förutan, och skall helt säkert utveckla sig till en ny lifskraft, så snart hon. blifvit dem qvitt.. De kunna, såsomvi hålla före och äfven förät yttrat, blott skada presterskapet, i det de gifva det en falsk. position och hämma utvetklingen framförallt hos presterskapet sjelft och undergräfva förtroendet till detsamma. Men Sverges folk behöfver väckas ur sin likgiltighet för religiösa och kyrkliga angelögenheter-och fostras till.mera sjelfständighet i sin religiösa tro och bekännelse; och för en sådån väckelse och uppfostran skall hierärkiens blinda kamp tilläfventyrs verka välgörande.