liga sätt genomströfvat Tegner och derefter skrifvit ett par verser, fann jag till min för: våning, att jag kommit det höga idealet — Bjurstenska nemligen — alltför nära. Jag hade slagit omkring mig med de gamla antiqviteterna anor, segerfanor,, svärd, förbytt i plog etc., jag också, samt låtit kinden purpras af nordanvinden — men jag aktade mig dock för att låta sångmön bära kokettens smink på kinden; ty jag hade alltför färskt i minne Tegnårs råd till svenska språket, att tvätta bort det främmande smink. T Asatiden låter Tegnår skalden sjunga om segersömnen på Rotas blodiga sängar; men Bjursten låter sångmön sjelt sofva der, ty han säger till henne: — — du var med då torn och borgar vunnos och slumrade så, lugnt på Rotas säng. Sångmön tog sig således en liten tupplur, troligen ända tills hon purrades för att biträda vid författandet af Gripsholms minnen. Jag åtnöjer mig derföre, med brors gunstiga tillåtelse, att blott bläddra litet här och der och försöka paralleter. T. ex. Gustaf Wasa på Gripsholm,. Det är Margaretha Leijouhufvud som talar: vÄr detta icke nog? Se qvällen sömmar sir purpurduk uti den lugna sjö, -och solen doppar snart de gyllne tömmar i -kylig bölja, der dess strålar dö! Så flyn med hennes glöd, I.dunkla drömmar, som mina tankar stundom än förströ, och lemnen — ty så föll min Nornas lottning, åt sina höga pligter Sverges drottning! på annat sätt: Är detta icke nog? På färgad ruta de: sista strålar glänsa för i dag. Hör, gamle kungen leker på sin lutha och slår förälskad sina ömma slag! Nej, flyn, I minnen! Viljen I ej sluta att göra qvinnans själ än mera svag? O, mina fäders stolthet, kom, försona mitt svaga hjerta med min tunga krona!, eller ock så här: EET Är detta icke nog? .Se dagens fålar gen bada sig i vestervågor blå! Kring qvällens purpurbäddar solens strålar fEEen guldsöm virka, skön att se uppå. PESå fly då, aning, som min framtid målar Birimed djupa skuggor, men med dagrar få! a var min lott att bli en konungs maka, fatt känna kronans törnen och försaka. Nu kan k. bror lätteligen se, att den första versen är af Bjursten och de begge senarc försöken af mig, ovärdige halflitteratör, — Men äro då verserna så rasande dåliga — mina nemligen? Jag kan försäkra bror, att det är en rund tid sedan jag såg i någon poctisk bok, men sånt der hänger i som tjärJukt i en skinnpels. Emellertid så är, ost emellan sagdt, alltihop lånadt från början till slut — hvar, vet jag inte, men lånade äro de (mina versar nemligen) hr Bjursten vet det nog. Vidare i texten: t. ex. Grefve Nils Brahe. General. Fallen vid Lutzen 1632., — Första versens uppgift är att måla huruledes Brahe är ung, af kämpagestalt och klädd i ringbrynja: F Hvem är den ynglingagestalt med hållning, öga, panna — allt i fornsvenskt hjelteskick? HH pantsartröjans ringar snärd khan leker med sitt goda svärd och kastar trotsigt mot en verld EE fin stolta herrskarblick, 3 Bjursten. 75 Hvem är den yngling, stark och fri, Fj med blickar, som fins mod uti, en eld, som aldrig dör? ESe pantsarskjortan, huru lätt REST han bär den på en kämpes sätt, ERE foch bjertat varmt för sannt och rätt der klappar innanför. Undertecknad, Som k. bror täcks observera, har jag undvikit det der ordet snärd, som jag blott en enda gång nyttjat, nemligen då en olycklig person hängde sig. Jag sjöng då: Hvem är väl denna syndapalt med blånad näsa, blånadt allt, som så sin bane fick? Se, i sin silkeshalsduk snärd, hans anda flytt från denna verld; fast trång var vägen för dess färd, hon till sitt ursprung gick. Men fortsättom om Nils Brahe: Ej så han stod på Bralehus (den borg, som ligger nu i grus) ..... Men, för tusan! Nils Brahe föll 1632, det är säkert, och Brahehus bygdes af Per Brahe d. y. 1652, eller fulla 20 år efter Nils Brahe: död, det är också säkert. Att då låta denne stå i sköna tärnors ring, i ett hus, som ännv icke var påtänkt, än mindre bygdt, det är, si att säga, att ställa honom på bar backe. KE. bror ser, att man ibland inte rår för on man liksom tappar koncepterna! ... Detsamma hände mig vid genomläsninger af det vackra stycket Fängelset — Teatern. som jag ville försöka imitera. När jag kom till 14:de versen, som låter så här: Då reser sig den fångne, med vredgad blick han står: Må Gud förlåta dem, men jag slätt icke det förmår.. så läste jag och läste om igen för att hitta på metern i dessa verser — men må Gud förlåta dem — men jag slätt icke det förmår. K. bror skall derföre inte tro att jag är nogräknad med småsaker, inte. Jag har t. ex. aldrig fästat mig vid sådana bagateller, som att, i sistnämde vackra stycke, det, i fråga om kung Erik, förekommer i 9:de versen, huruledes hans cell är så belägen, att knappt en fik af böljan ditt skamma öga ser men straxt derpå i 19:de: Och öfver vikens spegel flög hans blick Hansa ärd.n Råkade jag likväl den store skalden, skulle jag säga: förlåt hr kongl. sekter! men jag Piper inte hvarför titulus just behöft så ofta kasta omkull det vanliga uttalet af en hop ord? — (k. bror kunde, i parentes sagdt, derför ge honom en liten dufning, som hr Krzemer m, fl. fått) — t. ex. i slutet af ifrågavarande sång om fängelset och teatern: När edra skuggor uti slottet vandra och mötas under natten då och då. I skolen säkert känna då hvarandra, I Sveas martyrkungar begge två! Aldrig hade jag hittat på martyrkungar? utan hade helt enkelt sagt: rr RT a R Nr Cito Kl fe ÅR FN pe TR brad Ikant bend ön Ta FT in fg JR rt as Ms WS LEA ARR rt mm 00 kr nee hå NA ÖRE PR DA DE. ng Lt DR MV nr RV nm Fe TE ror) rt ft