lemmar äro ledamöteri denna komitå, ser det i sanning så ut, som skulle stadskonsistorium; denna chefsmyndighet af dem, som svurit att egna till församlingarnes väl sin kropps och sin själs alla krafter, i sjelfva verket alls icke velat . pådrifva saken, utan snarare låta hela komitdarbetet falla i glömska, liksom förslaget till en ny folkskolstyrelse. Häruti har man en källa till stort sedeförderf, som icke heller torde alldeles böra lemnas ur ögonen. Men sparande hvarje ord om söndringsbegäret till sist, gå vi nu till den sista afdelningen i artikeln. Den rörer författarens utsigter, råd och förslager, att dessa förutnämda fienders anlopp mot kyrkan må kunna mötas och tillbakaslås. Hans råd äro först tvenne negativa. Först att icke förtvifla. Antalet, säger han, af dem, för hvilka luthersk tro och svensk kyrkoordning äro likgiltiga. eller hvilka ifra för något förment bättre, är ännu icke på långt när öfvervägande deras antal, hvilka derifrån icke vilja vika Här ser man alltså en grundval för hans hopp. Dernäst varnar han. att icke äflas med afsöndringar från kyrkans sida. Hvad denna varning skall innebära, förstå vi icke, då religionsfriheten ännu icke blifvit erkänd och de från kyrkan afsöndrade väl svårligen kunna förvisas riket. En afsöndring ifrån ett kyrkosamfund kan enligt sakens natur aldrig ega rum, med mindre inom samhället sjelft medborgare hafva lof att existera och njuta sina medborgarerättigheter sig till godö, utan att tillhöra samma kyrkosamfund. ; Att någon större rättighet än tillförene i detta fall blifvit inrymd kyrkan, hafva åtminstone. vi. af riksdagsförhandlingarnes lopp oss icke bekant. Från. dessa negativa momenter öfvergår han härpå till de positiva, dem han blygsamt framställer under önskningsform. Han vänder sig härvid först till kyrkans styrelse, särskilt dess högsta organs, dernäst till. församlingen, sist till sjelfva presteståndet eller kyrkans. tjenare. .De sistnämda — om vi må anföra hans önskningar. uti omvänd ordning — tillönskar han pligttrohet. . Församlingens medlemmar tillönskar ban ödmjukhet; och när man tänker på den katolska kyrkans underdånighetsförhållande och på förf:s straffande utfall emot dem, som vilja döma öfver predikoföredragen, har man ej svårt att fatta, hvad -denna ödmjukhet har att innebära. Konungen såsom kyrkans öfverhufvud tillönskar ban vishet och värma. Men till visheten, menar han, hörer äfven kraft. Han skall ej låta skrämma sig af de oförståndiges eller de fiendtligt sinnades skräng. Han skall ej mer än vår egen ordning det tillåter taga utlandets ordningar till mönster och föresyn m. m. För det att kyrkan i landets konung haft sin högsta synliga episkopala myndighet, har hon till en betydlig del. haft sin fasthet att tacka. Han ser i kyrkans amalgamering med staten ingenting mindre än något likartadt med den gudomens inkarnering, som hos Christus sjelf egde rum. Var icke Christus sjelf. en förening af gudomligt och menskligt? frågar han med hänsyn till detta förhållande emellan kyrkan och staten. Emellertid kan han icke bortvisa den tanken, att någon gång denna kyrkas styrelse kan låta sig beherrskas af påträngande indifferentism, materialism och verldssinne. Han framdrager Gustaf III såsom härpå ett bevis. Och ifrån honom öfvergår han omedelbarligen : till vår nu varande konung. sägande:. .Vi vilja ej här afgöra; hur mycken insigt; kraft -och kärlek till luthersk kyrka, som uttalade sig i det af vår kyrkas högsta episkopat gjorda förslag till religionsfrihet för Sverge. Vi vilja blott önska, att ett sådant förslag från det hållet aldrig mer må återkomma. : Man ser att, såsom äfven i början af konung Oscars regering visade sig, prelaturen stundom kan göra opposition. Författarens glädjeämne, under de många anledningar. till. bedröfvelse det närvarande kyrkliga tillståndet företer; är ock detta förslags fall; Upphör Sverge att vara lutherskt, iger han, såskallen betydlig del af dess befolkning — och kanske ej endast. en sämre del deraf — blifva katolsk. Hade Sverge fått den-religionsfrihet, som varit i fråga, skulle detta ovedersägligen hafva inträftat. Man ser att den värde författaren äfven förstår att brukå list öch tala till den okunniga höpens: lätt uppskrämda inbildning, Han känner ganska väl, att Sverge icks upphör att vara lutherskt, om rätt att öfvergå till någon annan bekännelse medgifves dem, sont det åstunda, lika Htet som Danmark och Norge upphört att vara lutherska, ehuru en större religiös frihet, än: som hos oss. ännu varit i fråga, der blifvit medgifven: Lika väl känner han, att, utom; detcått katolicismen omöjligt för det svenska folket kan hafva något lockande, just i anseende till de misstankar för katolicism, för hvilka man, som han säger, i-våra dagar så lätt utsätter sig, lika litet här som i Skandinaviens öfriga länder någon öfvergång till katolicismen är, att befara. Katolicismen, om någo öfvergång till densamma äfven wore att befara, är heller icke det som förf. fruktar. I samma stycke, som detta säges, yttrar han också den redan förut anförda märkliga satsen, att en gudsfruktan: efter katolsk ordning är bättre icke allenast än ogudaktighet, utan till öch med än den förut vidrörda s.k. separatistiska och egoistiska gudsfruktan; icke den själsförlamande katolicismen, utan en gudaktighet, som gör förnuftet och samvetet fria, är alltså det som han med färhåga emotser. I sjelfva verket är också denna det söm hotar — visst icke den lutherska kyrkan; men väl den päapistiskt sinnade hierarkiska faktion, ): som nu vill göra sig till ett med den svenska kyrkan. Men hvilket värn denna kan ha vunnit I genom det s. k. religionsfrihetsförslägets fall ): förmå vi för vår del icke inse. Separatistiska rörelser har man ju under den nu bestående ordningen icke förmått förhindra, och lika litet ): ifven i sjelfva verket att lägga band: på yttranderätten, vare: sig -den skriftliga eller muntliga. Men skulle någon frukta för kyrkans : upplösning i en mängd sekter, om religionsfrihet skall megifvas här fåsom i andra -län