Jäla sÖRRtDA HUR jbNIC4HOR i 12 denter kunna minnas, yttrats på Lundensiska studen Professor Svedelius uppträdde först och höll fö jaägdetalzoore i Ett fosterlähdskt minne är fästadt vid den dag; dag är. För tvåhundråde år sedan på denna da blefvo .Skånesrlandskapi: och Sverkes rike. förenad Minhetstalar. på den .ena sidan om en stor förär dring, som, burit frukt.i ymnig välsignelse; och p den andra, om en-segervinning, söm gaf vårt lan dess gränser, sådana naturen dem beskrifvit; oc gjorde Sverge färdigt. Lärorikt är sättet, Huru se gren vanns, Naturens krafter, oböjliga för mensk lig viija, lade öfver Belterna isens brygga, på hvil ken Sverges hjelte ryckte fram, Guds finger i histo rien ser man öfverallt, om man ej sluter ögat; hä ser man det mera klart än vanligt. Ej minst märk värdigt är detta minne derföre, att saken har ståt fäst T trots af tidens vexlingar, som varit sådana, at den saken kuhnat sättas starkt i fråga. Så t. ex brast den icke sönder, när så mycket annat störtad tillsamman på Carl den -tolftes graf. Orsaker, at så lyckosamt har kunnat gå, må ha varit flera; er är vigtig, att de länder, som då förenades med Sver ge, voro så beskaffade, att de kunde icke blott för bindas med det gamla Sverge, men införlifvas i det samma till att lefva ett och samma lif. En sådai sammangjutning kan icke alltid af yttre makt full bordas. Att den här kunde ske, bevisar att den va naturens ordning. Den lag, som befalde att så skull ske, blef en hägnande makt för en enhet i anda ocl sanning. Vore det annorlunda, så firade man ickt med jubelfröjd den dagens minne, då Skåne, Hal lånd, Blekinge, Bohuslän — det södra Sverge — trädde in i Sverges rike såsom delar af ett gemen sänt fädernesland. Men så söm saken nu är be skaffad, är det en glädjens fest och taäcksamheten: att minnas, när detta skedde. Besinne man der glädjen rätt och tacksamhetens. pligt! Mycket ha: skett under dessa tvåhundrade är och mycket ha förvandlats. Stränga skickelser har vårt land burit men mycket godt hafva vi ock att tacksamt minnas ockför pröfningarne, som härdat kraften, må v också tacka den makt, som sätide dem. Ena framtic kommer med nya skickelser, man vet ej huru stränga. Måtte de träffa ett enigt, friskt och sina pligtei troget folkt Då kunna vi hoppas att den välsignel se, som hvilat öfver Sverge under dessa sekler, skal stanna qvar Hos oss och dem söm komma efter oss och ätt det sekel äldrig kömmer, då icke Sverges kod, helf och oförminskadt ifrån Lappmarken intil Sundet, skall vara hemmet för ett folk, som med tacksam vördnad hägnar minnet af Carl den tionde: hjeltebrägd.s Sedän talaren tysthat, instämde åhörarne i et vLefve: Carl den tiondes minnes, hvilket åtföljdes af ett Hiofaldigt hurrah. Sedan derefter en skål blifvit egnäd åt fosterlandet och dess konung,; beträdde adjunkten Sahlin talarestolen; yttrande; att då: man för 200 årsedan och många gånger under en åenare tid hade blifvit ansedd såsom en förrädare, om man hade sagt sig önska Datlmärks välgång, så Kunde män deremot vid uttalandet af en sådan önskan göra anspråk på alla svenska sinnens bifall och deltagande. Val kun Z de man säga, att oäktadt dennå tidernas förändring syftemålet i viss mening vöre detsamma, nemligen Skandinaviens enhet; hvarföre ock Carl X blifvit kallad en ifrig skandinav; men medlen vore väsentligen olika. De medel; som vi vilja begagna, fredezs och kärlekens, vore utan tvifvel bättre än de fordom använda, våldets och krigets, om ock de förra icke så hastigt ledde till målet, som de senare stundom kunde göra. Det söm skulle gå ut ur djupet af allas hjertan, behöfde tid för att arbeta sig fråm. Fördomarne kunde endast småningom skingras, de yttre förhållandena kunde icke genast bringas i öfverensstämmelse med den nya tanke, som gripit folken. Nu vore det dock så långt kommet, att de faror, Som från öster och söder hota Skandinavien, icke längre kändes såsom hotande blott för. det: ena eller andra fallet, utan för alla de Skandinaviska folken. Om det ock vore osäkert, huruvida vi skulle kunna eller icke kunna äfvärja olyckan, så vore det dock säkert, att en olycka för det ena folket äfven vore en olycka för det andra. Likaså kunde folken deltaga i Hvarandras lycka och ära. Så kunde vi vid firandet af en för Sverge ärofull och lycklig fred äfven med glädje och deltagande erinra! oss Köpenhamns hjeltemodiga försvar mot samma hjelte, som slöt denna fred. Det kunde icke vara oss likgiltigt, om det folk; med hvilket vi vilja ingå brödraskap, visat sig vara eller icke vara ett modigt och fosterlandsälskande. Sitt mod och sin fosterlandskärlek häde det danska folket äfven i våra dagar visat i den ärorika strid, som det för få år sedan utkämpade. För Skånes folk borde. tanken på Danmark väcka gamla minnen från den: tid, då Skåne var ett med Danmark, och väl kunde dermed en känsla af tacksamhet förena sig; ty om det ock icke alltid varit godt, som Skåne haft att dela med Danmark, så hade det dock varit lika godt, som Danmark för sin del haft. Här i Skåne och vid detta Carolinska universitet hade det ock varit som dansk öch svensk ungdoms hjertan för första gången på svensk betten af vänskap klappat varmt emot hvarandra, Här hade den kärlek emellan folken, som nu så vida och så oemotståndligt gripit omkring sig, först vaknat. Det Carolinska universitetets medlemmar borde i följd deraf känna sig framför andra svenskar manade att så långt, som rätt och pligt medgifva, söka befordra och stärka förbindelsen emellan Skandinaviens folk. Väl borde man vara betänksam, innan man inginge förbindelser; men vore en sådan ingången, borde man också, som det egnar svenska män, stå fast dervid. Män borde se till, att den hand, som räcktes till broderlig vänskap, icke är mindre fast och varm, än den som fordom grep svärdet till strids., — Talaren slutade med önskningar för Danmarks lycka, med hvilka han förenade den, att lyckan måtte blifva för de Skandinaviska folken gemensam, så att de skulle kunna med gemensam kärlek omfatta ett gemensamt fädernesland., Bland tal och skålar, som sedan förekommo, äro att nämna följande: för Lunds universitet, af professor Nybleus; för Erik Dahlbergs minne, af densamme; för nordens krigareära, af kapten Nybleus; för Skåne, 0. 5. V. — 2 Afaladatanalan mugg utlana lan