hålla nemligen i det längsta den glada för tröstan, att majoriteterna inom åtminstone trecne stånd skola visa sig ega nog sundt förstånd. nog fosterlandskänsla att icke af de mest tom. ma farhågor låta sig förblindas ända derhän. att tanklöst förspilla det en gång med blodig lagrar vunna ryktet af att vara ett i kamper för trosfrihet och hvarje annan frihet fram: etående: folk. RE — Om arledningen till det inträffade upp skofvet med Sundstullsfrågans slutliga afgörande, skrifver en korregpondert från Berlir till Times följande, som reproduceras äfven aj de danska tidningarne: Alla i frågan mest intresserade stater ha blifvit eniga om att betala en summa en gång för alla (eti års tull beräknad 20 gånger), dock sålunda, att summan kan erläggas i terminer, men med räntor Oeningheten mellan Danmark och öfriga intresserade stater rörer zu endast denna ränta. Danska regeringen har föreslagit, att hvarje stat betalar den efter sin egen räntefot. Men härvid skulle Frankrike t. ex. komma att betala en högre ränta än England, der regeringsräntan är 3 4, medan den i Frankrike är 5 , i Preussen 4 eller högst 4, i Ryssland 8 HK. Jag har icke hört, att preussiska regeringen gjort några invändningar mot den danska regeringens förslag. Här påstås, att franska sändebudet i Köpenhamn nyss mottagit instruktioner, att äfven ingå på förslaget om räntan; men denna uvderrättelse är otillförlitlig. Då mean emellertid hade förutsett möjligheten att svårigheter skulle uppstå i afseende på sättet för .räntebetalningen, sedan hufvudfrågan var afgjord, och då Denmark har fogat anstalt att träda: i speciella underhandlingar med den minoritet af stater, som kunna skilja sig från majoriteten, är det icke sannolikt, att detta hinder, om det för öfrigt verkligen förefinnes, skall blifva en orsak till att Sundet och Belterna icke under loppet af detta år öppnas för sjöfart utan tull. De stater, som redan blifvit eniga med Danmark, skulle i nödfall understödja det mot den minoritet, som ännu icke gått in på hufvudarrangementet., — — På samma gång de senaste utländska I sterna meddela en hop beskrifningar öfver den entusiasm, som det kejserliga amnestidekretet väckt i Milano, finner man i enskilta korrespondenser från nämde stad ganska märkliga uppgifter om den sinnesstämning, som der var rådande före berörde dekrets utfärdande, hvilket ej egde rum förr än de asista dagarne innan kejsarens afresa. Så berättas i ett bref till Stecle, af den 21 Januari, att i trots af polisens oerhörda ansträngningar att åstadkomma åtminstone ett sken af populär opinionsyttring, emottagandet varit ingenting mindre än varmt och lojalt. Förgäfves hade man begagnat alla möjliga medel att fylla hufvudstadens gator med landtfolk, hyrtbalkonger och loger för regeringens räkning o. s. v. De införskrifna bönderna nöjde sig med att tyst begapa ståten; de få bifallsropen från balkongerna upprepades ej af massan nedanföre. På teatern såg man ej annat än civila och militära uniformer. Vid den cour, som gafs på slottet, infunno sig ej mer än 27 damer (vid kejsar Ferdinands kröning hade 300 låtit presentera sig). Det intryck kejsaren personligen gjort beskrifves såsom föga angenämt. Vid audienser och under besöken i allmänna inrättningar fann man den unge monarken visa detta högdragna, kalla och befallande sätt att vara, som tyckes tillhöra hans karakter. Då t. ex. grefve Litta, om hvilken vi förut talat, tvangs att inställa sig hos kejsaren, helsades han med följande ord: Ni hade bort komma förut. Hvad vill den milanesiska adeln? Säg dem, att om de vilja stödja sig på Piemont och förnya 1848 års uppträden, så är jag stark nog att skingra dessa illusioner. Det tal, hvarmed kejsaren före intåget i staden besvarade märens harang, hvaruti denne, eburu naturligtvis i ganska underdåniga ordalag häntydt på de förhoppningar, hvilka det höga besöket föranledt, offentliggjordes ej i officiella bladet, men säges enligt närvarande vittnens intyg ha haft följande ordagranna lydelse: Säg edra medborgare, att jag vill glömma det förflutna, och att ifall de vilja uppföra sig som trogna undersåter, så skola de kunna komma att göra sig förtjenta af af min kejserliga nåd. De intryck som förorsakats af detta handlingssätt, likasom af österrikiska regeringens hela föregående politik i afseende på Italien, synas emellertid hafva blifvit åtminstone för ögonblicket mildrade genom amnestidekretet, ehuruväl det måhända kan synas mången, att ett folk, för att vara lyckligt, behöfver någonting mer än att slippa sitta i fängelse. Engelska pressens ministeriella organ Globe yttrar sig om denna handling från Wienerhofvets sida på följande sätt: bVi kunna ej betrakta amnestiförklaringen i Milano annat än såsom en verkan af grefve Cavours puitik i Paris samt det permamenta inflytande, som iemonts ställning utöfvar på Italiens alla regeringar. Oeh huru skulle det väl kunna vara annorlunda? Opinionens inflytande kan ej hämmas af en flod; om ock dennas strand är späckad med bajonetter. Ett sådant inflytande fortplantas med sjelfva luften, oeh luften är fri. Kejsare och kabinetter erfara detsamma, äfven om det filtreras genom en kordong af soldater för att få komma till folket. Kejsare oeh kabinetter kunna ej undkomma en sådan kratts tryckning på deras egna sinnen. Fria institutioner, en fri press, fria debatter, tal sådana som konung Vietor Emanuels grefve Cavours, grefve Mamianis, genljuda öfver hela Europa oeh verka på alla som läsa dem, synnerligast på dem, hvilkas kall det tillhör att läsa dem oeh öfverväga dem, såsom tidens teeken. Milanesiska amnestien skulle, äfven om den endast utgjorde ett prof på Piemonts eller Italiens inflytande, vara en händelse, som man ej kunde undgå att behörigen uppskatta. Betraktad i och för sig har den ej mycket att betyda, men vi ha rätt att betrakta densamma —och vi skola göra det tills vi öfvertygas om motsatsen — såsom ett prof på Österrikes afsigter att för det Lombardiskt-venetianska konungariket antaga styrelseprineiper mera i öfverensstämmelse med tidehvarfvets anda och mindre hehäftade med ett från medeltiden häfdvunnet