bäras), f) till aflöning och resekostnader för fem inspektörer öfver folkskolorma. Deremot skulle det anslag af 20.000 rdr som au utgår till understöd för församlingarnes folkskolor, äfvensom de till seminarierna anslagna 21,100 rdr komma att indragas. åsom man häraf finner och såsom vi ofvanföre anmärkt, vidrör friherre Hjertas motion nästan alla föreslagna förbättringar till folkundervisningens upphjelpande. Vi skola hvar efter annan upptaga ella dessa särskilta frågor, och börja med den om de lägre och högre skolorna. Fiere andra representanter hafva väckt motioner i den ofvan sagda syftningen. Inom presteståndet har dr Sandberg yrkat, att uti bvarje pastorat eller större distrikt på landet skulle finnas åtminstone en lärare med högre qvalifikationer och större aflöning, hvilken borde undervisa i en högre (helst fast, men undantagsvis äfven ambulatorisk) folkskola,och särskilt äfven kunde meddsla nödiga kunskaper åt de ambulatoriske skolmästare, som skulle sköta imnanläsningsskolorna. Desse senare borde lönas af föräldrarne, så vida ej något blefve öfver på den högre skolans budget, hvilket då, efter skolstyrelsens pröfning, kunde användas för småskolorna. Biskop Björk har likaledes i en särskilt motion förordat småskolor med ambulatoriska lärare. samt en lärare med högre qvalifikationer i hvarje pastorat, äfvensim inrättandet af åtminstone några fullständigare skolor i hvarje stift, hvilka framdeles äfven kunde blifva bildningsanstalter för lärarne vid de lägre skoDrna. På riddarhuset bar hr Ribbing äfvenledes framställt angelägenheten att skilja mellan de lägre skolorna, der lärarne kunna vara ambulatoriska, och dem högre fasta skolan. Inom bondeståndet har Jonas Andersson föreslagit att, till uppmuntrande af högre allmogeskoior, staten skulle bevilja 500 rdr bkoiunderstöd åt hvarje kommun, som på tillfredsstälsande sätt sörjt för den lägsta undervisningen, men vore villig att derjemte inrätta en högre skola, hvaruti, under kompetent lärare, undervisning komme att meddelas i de högre kunskapsgrenarne, samt att till en början 15,000 rdr bko årligen skulle för detta ändamel anslås. HiSlutligen har, äfvenledes i bondeståndet, Jokannes Larsson, på grund af meddelade upplysningar om folkskoleundervisningens ordnande i Adelöfs pastorat, trott sig böra förorda den ambulatoriska ordningen framför den fasta skolan, utan att likväl hafva framstält något direkt förslag i ämnet. Som den fråga, omkring hvilken alla dessa motioner hvälfva sig, memligen den om de fasta och ambulstoriska skolerma och folkskolans fördelning i en lägre eeh er högre afdelning, i sjalfva verket utgör grundtrågar för alla vidare undersökningar om folkundervisningens ordnande, skola vi försöka att, så godt vi kunna, utreda denna vigtiga punkt, samt visa, hvar och hur det egentligen är som staten synes böra komma till hjelp med sitt understöd ; hvilket är det första som bör afgöras. Svenska folkundervisningen kan sägas vara grundlagd genom Karl den elftes kyrkolag. I öfver balftannat århundrade har det varit en plikt, åliggande hvarje svensk medborgare individuelt, att känna sina kristendomsstycken; hvaraf, äfven om det icke hade blifvit direkt föreskrifvet, likväl varit en nödvändig följd, att alla måste iära sig att åtminstone läsa innantill. In praxi har detta, efter hvad man vet. gått så till, att dels föräldrarne sjelfve undervisa! sina barn, dels privata, mest ambulatoriska, läromästare och läromästarinror (vanligen gubbar oeh gummor) anlitats, under det presterskapet, som enligt lag haft hufvudsakliga ledningen och uppsigten öfver folkundervisningen, på läsförhören och vid konfirmationen kontrollerat och utvidgat de gjorda framstegen. Resultatet af denna anordning blef, att svenske bonden och arbetaren i urminnes tider kunnat, mer eller mindre väl, läsa innvpantill. Så småningom har äfven af sig sjelft tillkommit, bredvid katekesen, såsom det hufvudsakliga ämnet, en visserligen icke allmän, dock mindre och mindre sällsynt förmåga att skrifva och räksa; undantagsvis äfven något historia ech geografi o. sV. Sådant var tillståndet redan före utfärdandet af 1842 års folkskolestadga. Genom denna sistvämda författning infördes egentligen två nyheter af grundväsentlig vigt för felkundervisningens utveckling. Den ena var att göra folkundervisningen, ifrån en enskilt angelägenhet för hvarje individ, till en kommunal angelägenhet. Derigenom vanns att unmdervisningen, som förut var gjord till en plikt, äfven fick en laglig organisation — en omätlig fördel; ty möjligheten af förbättringar var derigenom gfven. Hvad man emet det föregåonde till: ståndet ailramest haft skäl att anmärka, var dess oförmåga af wtiveckling. -Visserligen hade, enligt hvad förut anmärkts, några enstaka förbättringar tillkommit, men desss kunna svårligen sägas bafva inifrån utvecklat sig, utan hafva snarare tillförts utifrån, genom inflytandet af den allmänna civilisationen. Der saknades en grundval att bygga på. en form att bearbeta, der saknades. med ett ord, organisation. Om vi i detta ögonblick icke stode en hårsmån högre än före år 1842. öm folskolans bristfälligheter vore mångdubbelt större än de äre, hafva vi likväl nu det ofantliga företrädet att ega en organiserad folkskola, som oaktadt sin närvarande ofulikomlighet likväl är i stånd af förbättring. Också hörde man före 1842 föga talas om någonting. sådant, som folkundervisningens höjande ech förbättrande (vexelundervisningen — ursprungSRA SR SKETT NANNE RS. EKEN SR cc