ha tråden UlycrE AC des rn RI dr hare be ARIND bruk. Man får i detta hänseende ej ensam! fästa sig vid hvad genom tryckfriheten blifvit uppdagadt och gjord: till föremål för allmän granskning, utan äfven hvad som genom densamma .blifvit: förebygdt, hvad som utan densamma skulle kunnat ega rum. Det är i synnerhet ett område af lagskipningen eller rättare en utväxt på densamma, der en ständig uppip ärksamhet rån pressens sida visat sg af yttersta behof påkalladsneraligen, polisdomstolarna. Polisen såsom domaremakt är en stor oegentlighet i konstitutionella stater, der man ! eljest ansett såsom en af de första och angelägnaste omsorgerna att sörja för do: marenas oberoende och för ett noggrannt särskiljande mellan den dömande såmt den ad: ministrativa och verkställande måkten, Det är naturligt att i en större stad ett icke obe! tydligt antal personer måste finnas, som äro särskilt anstälda för att vard tjenare och handtlangare åt rättvisan samt bidraga till upprätthållande af allmän ordning. Denna personal. som mafr sammanfattat under benämning af polig (i inskränktare mening), bör icke i ett fritt och . lagbundet samhälle kunna ba till syftemål att göra intrång. i.den enskiltes: frihet och rätt, då alla slags styrelseörganer, högre och lägre, i ett sådant samhälle ju äro till endast för att betrygga hvarje individs lagliga frihet och vaka deröfver att ingenannan gör intrång -deri. Polisens förpliktelse och befogenhet skulle, i öfverensstämmelse med andan af ett konstiturionelt samhällskick, endast vara den. atttillse, att de svärigheter och obehag, som skulle följa af sammanlefnaden i en större stad, om icke en viss ordning iakttoges; måtte så mycket som möjligt undanrödjas, att bespara den enskilte en Hop obebag och trakasserier, att: vaka öfver anstalter och föreskrifter, som äro gjorda för. allmän sundhet och trefnad, att genom outtröttlig vaksamhet söka förekomma öfvervåld, brottsliga företag och vådliga händelser o. 8. Vv. Men liksom hvarje. myndighet har en -tendensvatt:utsträckavsig längre och gå utöfver sitt egentliga område, så:har polisen, efter föredömet af den napoleoniska centralisationen och dess konseqvent genomförda, polissystem, sökt sig helt :ndra befogenheter och utvecklat en helt annan karakter. Den har velat betrakta; sig, äfven i sina lägsta organer, såsom en representant af regeringsmakten, som egt att bjuda och -befalla och att, sjelf omhägnad af oantastelighet;-kunna saklöst antasta: enskilta personer ; den har i icke öbetydlig grad visat sig, vådlig för den enskiltes trygghet och hemfrid och, under förevändning af att båndla i denallmänna ordningens intresse, på. ett. störande sätt, inblandat sig i de mest enskilta förhållanden; den har, i stället för att förekomma öfverträdelser af lag och förordningar samt hvarjehanda trakasserier, ofta låtit -dessa obehindradt ske, för att sedermera få tillfälle attranklaga, genera, preja och trakassera; iden har äfven, hvad som är det vådligaste af allt, från att vara en verksam handräckning åt lagskipningen, upphäft sig sjelf till en domaremakt, som på ett ganska summariskt sätt och utan iakttagande af vanliga rättegångsformer kan besluta öfver menniskors fribet, heder och välfärd. : För några tioteF af år sedan stod polisväsendet här i hufvudstaden i den mest himmelsskriande strid med andan af vårt sam.hällsskiok. Polismästaren hade då mera tycke af en turkisk pascha än af en embetsman i ett :sarbhälle med lagbunden frihet och jemlikhet inför lagen. Det despotiska godtycke; som då utöfvades inom poliskammaren, ville man omsluta med hemlighetens slöja; men preesen försummade icke sin plikt att rikta det allmänna .vettet emot dessa polismysterier, från hvilka så många barbariska och upprörande drag framträngde till allmän känr nedom, och pressen rent af tillkämpade sig steg för steg full offentlighet vid ransakningarne och förhandlitgarne inom polisk-mmaren. De redogörelser, som sedermera fortfsrande leninäts öfyer dessa förhandlingar, ha haft det goda med sig, att. godtycket i väs sentlig mån blifvit stäfjadt och fPoliskammareng karakter af inqvisitionsoch skräckdomstol blifvit betydligt mildrad. . Ännu återstår dock, hvad. sjelfva institutionen angår, myc: ket i detta hänseendeatt önska. Äfven om det vore möjligt att för befittningarne inom polisväsendet få de på en gång skickligaste och-humanaste personer, skulle det dock klart nog visa sig att en polismakt, som. på. en gång anklagar, dömer och verkställer, är ett oting i ett fritt samhälle.. Huru mycket mers skall icke detta då, visa sig, om man, på de vigtigaste platserna inom detta. område sätter -personer;:som: hvarken ega skickligbet eller humanitet. Det torde också verkli gen bli svårt att för polistjenster erhålla utmärkta och i högre grad dugliga personer, så länge polismakten intager en sådan ställning, att den utgör ett föremål för allmän ovilja, fruktan och. förbittring. Det mål, som nyligen blifvit handlagdt i polizkammaren, i hvilket en oskyldig person, anklagad för fylleri, blifvit dömd till böter och i brist på penningar genast afförd, för att sättas på vatten och; bröd: utgör: ettslående bevis: på vådorna af den sunmariska rättvisa som skipas genom polisksmmaren: Det är icke första. gången det inträffat, att poliskonstaplar, vittnande på sätt och vis i egen sak, besvurit falska uppgifter; och det är icke heller första gången som parter icke fått tillgodonjuta den tid Oöch det rådrum att försvars sig och göra sin talan jällande, som lagen afser att bvarje anklagad skal ega Huru ofta bar det icke inträffat; ochhuru ofta måste det icks under förbätrdenvärande förkållanden inträffa, att en-af kittslighet eller missförstånd tilltalad person, som blir slagen meå förskräckelse blott af att befinna sig inför polisskranket och ännu mera vid: ett! barskt och rytande tilital af polismästeren och som derjemte är okunnig om hväåd lagen ger honom rätt ait fordra och yrta, helt summöriskt blir fäld och tåligt underkastar sig det lidande eller den förlust, som härigenom för