medan hon står der och knyter af sig hatten, måste vi också presentera henne för läsaren. Hon är något öfver den vanliga längden, med denna fulla bredd och utveckling af axlar och bröst, som man beundrar hos Englands qvinnor. Hon bär sitt välformade hufvud på de graciösa skuldrorna med en min af positiv beslutsamhet, som nära gränsar till högdragenhet. Hennes klara bruna hy rodnar till en varm glöd på kinderna, som tyder på en sund och frisk helsa. Den bestämda konturen af den lilla raka näsan, den stora, välbildade, frimodiga munnen, med dess tvenne rader glänsande tänder, de bruna ögonen, hvilka uppfångat något af fadrens falkblick, äro drag af det hela, som ingalunda få förbises. I hennes min och hällning låg en öppen frimodighet som inbjöd till meddelsamhet och genast aflägsnande all förlägenhet Dock skulle ingen man med sina sinnen i behåll någonsin våga taga minsta frihet med Anne Clayton. Med all hennes frimodighet, låg det dock någonting i hennes sätt, som tydligen sade: hitintill skall du gå, men ej vidaren. Dandies, friare och tillbedjare i öfverflöd hade böjt knä, bedt, suckat och bedyrat vid hennes altare. Men vid tjugosju år var dock Anne Clayton ännu ogift. Alla menniskor undrade hvarföre; och vi kunna endast instäroma i deras undran. Hennes egen förklaring af saken var dock ganska enkel och bestämd. Hon hade ingen önskan att gifta sig — hon varflycklig nog dessförutan. Sympatien mellan brodren och systern var mer än vanligt stark, oaktadt den stora skil raden i karaktererna; ty Anne hade ej fåt: på sin lott det minsta grand idealitet. Förstånd hade hon, och skarpsyntbet och er muntrande anstrykning af humor i lynnet; men i det hela var hon i hög grad hvad folk kallar en praktisk flicka. Hon beundrade