F STOCKHOLM, den 9 Jan, De franska tidningarne ba på senaste tiden sysselsatt sig med det förslag till lag rörande utvidgande af trosfribeten, som vår regering understält högsta domstolens pröfning. De betrakta denna fråga såsom icke uteslutande svensk, utan såsom en hederssak för det civiliserade Europa, och uppmara hela den europeiska pressen att deråt egna den lifligaste uppmärksamhet. Den franska presen döljer icke den obehagliga öfverraskning, som nämde förslag framkallat i Frankrike, der man efter konungens i trontalet gifna löfte hade väntat något helt annat. Isynnerhet underkasta Siecle och Constitutionnel förslaget en mycket skarp kritik. Det förra bladet sätter allvarsamt i fråga, huruvida man icke högst väsentligt misstagit sig, när man såsom civiliseradt betraktat ett land, der ett aådant förslag i midten af det 19:de årbundradet kan ifrågakomma sårom en reform, ett steg af framåtskridande, hvilket af frihetens vänner helsas med tilfredsställelse och till och med af åtskilliga organer inom publieciteten be kämpas såsom innebärande alltför mycket. k Kritiken i Siecle är särdeles bitter. Den påpekar med utomordentlig skärpa det motsägande i att till namnet omfatta protestantismen, som innebär den fria forskningens fulla rätt och förnekandet af all slags påfvemakt, och på samma gång i verkligheten anordna ett tul sin karakter äkta papistiskt system, som de ultramontana prelaterna.gerna skulle vilja införa i Frankrike, om de blot: kunde, samt att belägga hvarje sträfvande, att äfven på öfvertygelsens väg göra sin från den ortodoxa kyrkan afvikande religiösa åsigt gällande, med sådena straff, som 1 det kongl. förslaget förekomma. Artikeln i Constitutionnel är icke så skarp i formen och söker ursäkta svenska regeringen för förslagets stora brister, hvilka den tillskrifver ett fästadt afseende på folkets ringa bildning och inrotade fördomar, på samma gång dock en förhoppning uttalas, att nationens representanter skola i någon. mån rätta och afhjelpa dessa brister, då frågan kommer under behandling på riksdagen. Efter att i sin kritik af förslaget ha visat, att allt pro selytmakeri genom olofliga medel och timliga lockelser är straffvärdt, men att de bestämmelser, som i det kungliga förslaget finnas, kunna lemna rum för förföljelser och skriande orättvisor, yttras: Dessa anmärkningar äro isynnerhet tillämpliga på den del af lagförslaget, som har afseende på dissenters barn. Om man med nppmärksamhet läser denna paragraf, så får man se, huru protestanterna midti 19:de seklet vilja i Sverge införå just hvad man så häftigt förebrått Ludvig XIV efter Nantesiska ediktets återkallande. Det gifves ingenting vådligare än att intränga i familjens sköte för att der reglera utöfaingen af fadersväldet. T detta afseende är den siags inqvisition man vill uppdraga åt kyrkorådet, att vaka deröfver, att dissenters barn erhålla en med statskyrkans läror eblig uppfostran, overkställbar, så framt man ej vill blottställa sig för förhatliga följder. Detta är verkligen en af förslagets allvartammaste olägenheter; och vi betvifla ej, att ju icke diskussionen kommer att bringa denna punkt på fall. Huru! Man skulle få rätt att oaflåtligt kasta sina blickar in i bemmets fristad! Staten skulle beröfva husfadren omsorgen att uppfostra och undervisa sina barn! Föräldrar eller lärare skulle ådräga sig stränga straff för öfverträdelser häraf; och man vill betrakta: en sådan anordning såsom ett märkligt framsteg på religionsfrihetens bana. Må man betänka den :kon-: fiikt af-passioner, som-skulie bli följden af ett dylikt. system! Dissenters handlingssätt är vanligen uppriktigt och oskrymtadt, enär de genom sitt utträdande ur kyrkans sköte försaka embeten, beställningar, denna verldens fördelar, för att följa sitt samvetes ingifvelser. De änse naturligtvis för en plikt att undervisa sin famllj i hvad de sjelfva tro. Tanken på att en annan lära anbefalles deras barn kommer att för dem utgöra en i hvarje ögonblick återkommande, moralisk tortyr. Och på detta ömtåliga och slippriga område skulle nu en kamp uppstå mellan de officiella troslärornas representanter och den troende entusiast, som uppoffrat allt, för att få antaga en ny lära. Hvilken outtömlig källa till förvecklingar och vådor! Är väl detta — vi vädja till ständernas vishet äfvensom ti!l svenska regeringens skarpsynthet — en anordning, som står i öfverensstämmelse med vår tids idker och seder, med Civilisationens fordringar ? Efter att ha uttalat den tanken, att Sverge väl åtminstone bort ha varit vuxet ett så pass stort erkännande af samvetsfriheten, som det Norge genom sin representation gifvit, tilläzger Constitutionnel : Olyekligtvis blifva regeringarne ofta, då de ej kunna göra hvad de vilja, nödsakade att göra hvad de kunna. Så kan man sannolikt förklara det lagförslag, som kommer att afgifvas till ständerna, och som, i händelse det utan modifikationer antoges, skulle ha till följd att försvåra dissenternas ställning. Genom att upphäfva höga och orimliga straffbestämmelser, men på samma gång bibehålla ett inqvisitoriskt system jemte straff, väl mindre hårda, men i alla fall ganska stränga, skulle man måhända endast göra åtalen tätare och odrägligare. Man drar i betänkande att tillämpa en barbarisk lagstiftning, som öfverallt väcker ogillande; man gör deremot eit dagligare bruk af något mildrade lagar, hvilka dock fortfara att vara ganska besvärliga och förtryckande. Vi öfverlemna med fullt förtroende dessa betraktelser åt svenska ständernas oväld och klokhet. Vi lefva Gudi vare lof i en tid, då den offentliga meningen i alla civiliserade länder utgör ett slags högsia domstol, som fäller utslaget öfrer regeringars och nationers bandlingar. Den skyldiga aktning, som hela verlden hyser för den ädla, svenska nationen, är oss en säker borgen att den i dessa svåra oeh ömtåliga frågor skulle visa, att den ej är likgiltig för Europas billiga förväntan. Samvetsfriheten är en af eivilisätiofens eröfringar. Den skaälli Svergölikasom annorstädes vinna seger öfver fientliga fördomar och de afundsamma skrankor man vill pålägga densamma. Medan man sålunda i utlandet förundrar sig öfver det inskränkta mått af religionsfrihet, som skulle bli ett resultat, af det i trontalet med så mycken värma och högtidlighet gifna löftet, finner man här hemma ätskiiliga röster, ehuru visserligen hittills ingen af någon betydenhet, som utropa det kungliga förRR kretsens Hvarföre tager duinte till prestkappan med ens då. och sätter upp predikstolen och bi