KACOS nRuvaärangce Ssammansatctmng, visserligen synas
önskYärd. Men vid- närmare skärskådande af det
sätt, hvarpå statsorganismen i det hela och hvarje
dess gren småningom och historiskt utvecklat sig.
blifver det klart, att de tid efter annan tillkomna
förvaltningar, embeten och befattningar, med få un-
dantag, icke äro främmamde och öfvrerflödiga ut-
växter, hvilkas borttagande kunde för det hela au-
ses gagnoeligt eller ens oskadligt, utan fast heldre
utgöra förgreningar af statens gemensamma lif och
såsom sådana, ehuru ej alla af samma vigt och be
tydenhet, ärö nödvändiga för samhällets friskhet och
förkofran. Att nu, då fråga är om den sålunda ut-
bildade statskroppens förseende med tillräckliga nä-
ringskrafter, göra detta beroende af andra, vidtut-
seende förslag till det helas omgestaltande, och att,
intill-dess hvarje sådant förslag hunnit väckas, pröf-
vasoch afgöras, undanskjuta det redan nu erkända
behofvet af förbättring i embets- och tjenstemän-
nens . vilkor, ; vore, enligt min tanke, icke allenast
vådligt för riksförvaltningens ostörda gång, utan blef
ve dessutoni emot de personer, hvilka utan eget för-
vållande dräbbas af dröjsmålet, en hårdhet, som det,
efter mitt underdåniga förmenande, vore staten föga
värdigt att begå och törhända svårt att godtgöra.
Då statsrådet således, efter noggrant öfvervägande
af frågan, icke tunnit skäligt att inlåta sig i undet-
sökning om lämpligheten af eller sättet för en för-
ändrad organisation af statsmekanismen i dess hel-
het, hafva de särskilta verkens och kårernas, på egen
erfarenhet om dit hörande arbetens mångd och be-
skaffenhet grundade framställningar hufvudsakligen
blifvit följda vid de förslag, sbm beträffande perso-
nalen af embets- och tjenstemän komma att, nu för
finansdepartementet och sedermera för de öfriga, un-
derställas EB. K. M:ts nådiga pröfning.
Hvad åter angår aflöniogarnes lämpliga belopp,
skulle det måhända synas, att-en tjenlig grund här-
för fonnes på det sätt, att, sedan uträknadt blifvit,
hura många tunnor spanmåi belöpte på hvarje kon-
tant lön efter marke ångsprisen på den tid, då lö
nen bestämdes, samma lön framdeles borde utgå till
det belopp, som uppkomme derigenom, att nämde
antal tönnör spanmål beräknades efter hvarje års
markegångspris. Mot en sådan grund för löneregle-
ringen kan likvål med skäl aomärkas: att, då lö-
nerna i allmänhet ej äro bestämda samtidigt, utan
tid efter annan, och jemväl utan behörigt förhållan-
de sinsemellan vid olika stater och kårer, en löne-
förhöjning efter denna regel skulle utfalla högst o
jemt; att den skulle mest gynna de högre, men minst
de-lägre graderna och oftast bhfva utan all bety-
denhet för sådana tjenster, i hvilkas löner sportler
väsentligen ingått i beräkning; att föränderligheten
af lönebeloppen hvarje år skulle åstadkomma ganski
mycket besvär vid upprättandet af stater och räken-
skaper; samt att anledning :skulle gifvas till en all-
männvare obelåtenhet dermed, att lönisgare, till och
med i vidsträcktare mån än under förra förbållan
den, blefve intresserade i markegångsprisens högsta
möjliga uppstegring.
Eburu den omförmälda jemförelsen emellan det
fördna! och det närvarande värdet af den spanmål
hvartill lönerna kunna förvandlas, på ett särdeles
klart sätt visar befogenheten af en allmän löneför-
bättring, anser statsrådet :ikväl, i betraktande af
allt hvad nyss är avfördt, att denna jemförelse icke
kan tjena såsom en rättvis grund för bestämmandet
af de nya lönernas belopp, utan tror att, såsom led-
ning i detta afseende, hufvudsakligen måste tagas
hänsigt till det verkliga behofvet af nödig bergning
för hvarje särskild tjenstegrad.
Efter sorgfällig pröfning af alla härvid förekom-
mande omständigheter, har statsrådet kommit till
den öfvertygelse, att den lägsta årsinkomst, som un-
der nuvarande högt uppdrifna lefnadskostnader kan
bereda den ogifte tjenstemannen — när han vanli
gen efter lång väntan tillträder en ordinarie tjens:
och måste under hela eller största delen af året för
tjenstens bestridande uppehålla sig i hufvudstaden
eller å annan dyrare vistelseort samt, utan tillfälle
till extra inkomster, af kontanta statsmedel uteslu-
tande eller till det mesta hämtar sin utkomst — en
tarflig, men någorlunda tillräcklig bergning, är om-
kring 1000 riksdaler riksmynt, hvilket alltså i un-
derdånighet föreslås blifva den i allmänhet lägsta
lönegraden för civila tjenstemän under nyssnämda
omständigheter.
Öfver denna första lönegrad torde för den andra,
der tjenstemannen bör; äfven såsom gift, ega sin
bergning, kunns bestämmas 2000 —2200 rdr, för den
tredje 3000-3500 rdr, hvarunder en tillväxande fa-
miljs underhåll jemte barnens undervisning icke kan
uppskattas; för fjerde graden 4500—5000 rår, hvil-
ket i löneinkomst blefve, under vanliga förhållanden,
yttersta målet äfven för en utmärkt duglig embets
mans sträfvanden, och för femte graden, som komme
att innefatta rikskollegiernas presidenter, 9000 rdr,
allt riksmynt; hvarvid: likväl tillstyrkes, att också
mellan dessa grader måtte bestämmas löner för be-
fattningar af den art, att de icke egentligen utgörs
eller motsvara något af dessa, de vanliga stegen i
den allmänna befordringstrappan.
Enär de ökade löneinkomsterna, om de i sin Bel
het lades till grund för innehafvarnes pensionerin;
vid den derför bestämda ålder; skulle måhända nog
tungt belasta allmänna indragningsstaten, men er
alltför betydlig skilnad emellan aflönings- och pen-
sionsbeloppen deremot innebure ett ofta oöfverstig
ligt hinder för embetsmän, att vid den ålder, då
tjensteverksamheten icke kan med gagn för det all-
männa fortsättas, komma i åtojutande af behöflig
och förtjent hvila, utsn att derigenoni se sina åter-
stående dagar hotade med nöd och försakelser, ännu
bittrare för den åldrige, än för mannen i bans kraft-
fullare år, bar statsrådet, för att så vidt möjligt är
afböja dessa begge olägeoheter, ansett lämpligt at:
för de aflöningar, som icke öfverstiga 3000 rdr och
sällan innehafvas af någon intill pensionsåldern, io-
gen skilnad göres mellan lönen och det pensionsbe-
lopp, som vid afskedstagandet får åtnjutas, på det
att personer, som likväl möjligen qvarstått så länge
på dessa underordnade platser, måtte vid upphunnen
pensionsålder utan betänklighet kunna lemna dem
att tillträdas af andra, i en kraftfullare och för ären-
denas behandling mera lofvande ålder; men att för
de befattningar, hyilka åtnjuta högre lön, något min-
dre än denna bestämmes till pensiousbelopp, enlig
hvad för hvarje tjenst blifver särskidt utsatt.
En naturlig följd af den hittills med skäl öfver-
klagade otillräckligheten i aflöving för hvarje sär-
skild tjenstebefsttning har blifvit, att flera sådana
fått ionehafvas af samma person, för att genom sin
förenade afkastning fylla hans lefnadsbehof. Uton
denna ekonomiska nödhjelp har den samtidiga tjenst-
göringen i flera verk någon gång medfört den från
statens synpunkt väsentliga fördelen, att personer med
utmärktare förmåga och lust till arbete och till ett
djupare inträcgande i göromålens väsende förvärfva:
en-mängsidigare kännedom af allmänna värf och för-
bållanden, än som kunnat vinnas inom ett mera be-
gränsadt område, och sålunda tillegnat sig en högre
grad af skicklighet och användbarhet för den in-
vecklade statsförsaltnivgen. Men detta den delade
tjenstgöripgens fördelaktiga inflytande på utbildnin-
en af en och annan person, hvars framstående egen-
bkaper troligen skulle äfven på annan väg haffa
gjort sig gällande, uppväger icke de oiägenheter, som
både för statens tjenst oen för mindre omfattande,
ehuru aktnivgsvärda embetsmannaförmågor uppkom
ma genom nödvändigheten att splittra krafterna och
uppmärksamheten I flera, ofta vidt åtskilda riktnin-
ger. Vanliga följden blifver, att-tjenstemannen vid
den ålder, som bäst egnar.sig för dugligheiens ut-
veckling, söker att bjelpligt och klanderfritt afbörda
sig de olikartade göromålen för dagen, utan att ega
Hd eller måhända ens håg öfrig fö ett mera änyt-
ligt betraktande af målens beskaffenhet eller förvalt-
ningsbestyrens sammanhang och ändamål. Och slu:-
ligen, när tlifälle yppar sig för en person, hvilken
EI IE
TN de