SR ngr NE ÖMSE VE AJ CISV AGLE FÖRS nisation, bland hvars förnåämsta fördelar skulle vara nedsättning af de anstälde personernas mängd; och dylik nedsättning kan, vid en flyktig blick på ver kens nuvarande sammansättning, visserligen synas önskYärd. Men vid närmare skärskådande af det sätt, hvarpå statsorganismen i det hela och hvarje dess gren småningom och historiskt utvecklat sig blifver det klart, att de tid efter annan tillkomna förvaltningar, embeten och befattningar, med !å undantag, icke äro främmamde och öfserflödiga ut växter, hvilkas borttagande kunde för det hela avses gagnoeligt eller ens oskadligt, utan fast heldre utgöra förgrenivgar af statens gemensamma lif och såsom sådana, ehuru ej alla af samme vigt och be tydenhet, ärö nödvändiga för samhällets friskhet och förkofran. Att pu, då fråga är om den sålunda utbildade statskroppens förseende med tillräckliga näringskrafter, göra detta beroende af andra, vidtutseende förslag till det helas omgestaltande, och att, intill. dess hvarje sådant förslag hunnit väckas, pröfvasoch afgöras, undanskjuta det redan nu erkända behofvet af förbättring i embetsoch tjenstemännens vilkor, . vore, enligt min tanke, icke allenast vådligt för riksförvaltningens ostörda gång, utan blef ve dessutom emot de personer, hvilka utan eget förvållande drabbas af dröjsmålet, en hårdhet, som det, efter mitt underdåniga förmenande, vore staten föga värdigt att begå och törhända svårt att godtgöra. Då statsrådet således, efter noggrant öfvervägande af frågan, icke tunnit skäligt att inlåta sig iundetsökning om lämpligheten af eller sättet för en förändrad organisation af statsmekanismen i dess helhet, hafva de särskilta verkens och kårernas, på egen erfarenhet om dit hörande arbetens mångd och beskaffenhet grundade framställningar hufvudsakligen blifvit följda vid de förslag, stm beträffande personalen af embetsoch tjenstemän komma att, nu för finansdepartementet och sedermera för de öfriga, underställas B. K. M:ts nådiga pröfning. Hvad åter angår aflöninogarnes lämpliga belopp, skulle det måhända synas, att en tjenlig grund härför fonnes på det sätt, att, sedan uträknadt blifvit, hura många tunnor spanmåi belöpte på hvarje kontant löna efter marke ångsprisen på den tid, då lönen bestämdes, samma lön framdeles borde utgå till det belopp, som uppkomme derigenom, att nämde antal tunnor spannmål beräknades efter hvarje års markegångspris. Mot en sådan grund för löneregleringen kan likvål med skäl anmärkas: att, då lönerna i allmänhet ej äro bestämda samtidigt, utan tid efter annan, och jemväl utan behörigt förhållande sinsemellan vid olika stater och kårer. en löneförhöjning efter denna regel skulle utfalla högst o jemt; att den skulle mest gynna de högre, men minst de lägre graderna och oftast bbfva utan all betydenhet för sådana tjenster, i hvilkas löner sporter väsentligen ingått i beräkning; att föränderligheten af lönebeloppen hvarje år skulle åstadkomma ganskz mycket besvär vid upprättandet af stater och räkenskaper; samt att anledning :skulle gifvas till en allmännvare obelåtenhet dermed, att löntagare, till och med i vidsträcktare mån än under förra förhållan den, blefve intresserade i markegångsprisens högsta möjliga uppstegring. Eburå den omförmälda jemförelsen emellan det fördna och .det närvarande värdet af den spanmål hvartill lönerna kunna förvandlas, på ett särdeles: klart sätt visar befogenheten af en allmän löneförbättring, anser statsrådet ikväl, i betraktande af allt hvad nyss är anofördt, att denna jemförelse icke kan tjena såsom en rättvis grund för bestämmandet af de nya lönernas belopp, utan tror att, såsom ledning i detta afseende, hufvudsakligen måste tegas hänsigt till det verkliga behofvet af nödig bergning för hvarje särskild tjenstegrad. Efter sorgfällig pröfning af alla härvid förekom mande omständigheter, har statsrådet kommit til den öfvertygelse, att den lägsta årsinkomst, som under nuvarande högt uppdrifna lefnadskostnader kan bereda den ogifte tjenstemsnoen — när han vanli gen efter lång väntan tillträder en ordinarie tjens: och måste under hela eller största delen af året för tjenstens bestridande uppehålla sig i hufvudstaden eller å annan dyrare vistelseort samt, utan tillfälle till extra inkomster, af kontanta statsmedel uteslutande eller till det mesta hämtar sin utkomst — en tarflig, men någorlunda tillräcklig bergning, är omkring 1000 riksdaler riksmynt, hvilket alltså i underdånighet föreslås blifva den i allmänhet lägsta lönegraden för civila tjenstemän under nyssnämda omständigheter. Öfver denna första lönegrad torde för den andra, der tjenstemannen bör, äfven såsom gift, ega sin bergning, kunas bestämmas 2000 — 2200 rdr, för den tredje 3000-3500 rdr, hvarunder en tillvåxande familjs underhåll jemte barnens undervisning icke kan uppskattas; för fjerde graden 4500— 5000 rdr, hvilket i löneinkomst blefve, under vanliga förhållanden, yttersta målet äfven för en utmärkt duglig embets mans sträfvanden, och för femte graden, som komme att innefatta rikskollegiernas presidenter, 9000 rdr, allt riksmynt; hvarvid likväl tillstyrkes, att också mellan desså grader måtte bestämmas löner för befattningar af den art, att de icke egentligen utgörs eller motsvara något af dessa, de vanliga stegen i den allmänna befordringstrappan. Enoär de ökade löneinkomsterna, om de i sin hel het lades till grund för innehafvarnes pensionerin, vid den derför bestämda ålder, skulle måhända nog tungt belasta allmänna in ingsstaten, men er alltför betydlig skilnad emellan aflöningsoch pensionsbeloppen deremot innebure ett ofta oöfverstig ligt hinder för embetsmän, att vid den ålder, då tjensteverksamheten icke kan med gagn för det allmänua fortsättas, komma i åtojutande af behöflig och förtjent hvila, utan att derigenom se sina återstående dagar hotade med nöd oeh försakelser, ännu bittrare för den åldrige, än för mannen i bans kraftfollare år, bar statsrådet, för att så vidt möjligt är afböja dessa begge olågeoheter, ansett lämpligt at: för de afiöningar, som icke öfverstiga 3000 rdr och sällan innehafvas af någon intill pensionsåldern, iogen skilnad göres mellan lönen och det pensionsbelopp, som vid afskedstagandet får åtnjutas, Jå det att personer, som likväl möjligen qvarstått länge på dessa underordnade platser, måtte vid upphunnen pensionsålder utan betånklighet kunna lemna dem att tillträdas af andra, i en kraftfullare och för ärendenas behandling mera lofvande ålder; men att för de befattningar, hvilka åtojuta högre lön, något mindre än denna bestämmes till pensionsbelopp, enlig hvad för hvarje tjenst blifver särskidt utsatt. En naturlig följd af den bittills med skäl öfverklagade ot:llräckligheten i aflöniog för hvarje särskild tjenstebefattning har blifvit, att flera sådana fått ionehafvas af samma person, för att genom sin förenade afkastoing fylla hans lefnadsbehof. Uton denna ekonomiska nödhjelp har den samtidiga tjenstgöringen i flera verk någon gåog medfört den från statens synpunkt väsenthga fördelen, at: personer med utmärktare förmåga och lust till arbete och till ett djupare inträcgande i göromålens väsende förvärfva: en mångsidigare kännedom af allmänna värf och förhål!anden, än som kunnat vinnas inom ett mera begränsadt område, och sålunda tillegnat sig en högre grad af skicklighet och ansändbarhet för den invecklade statsförsaltnivgen. Men detta den delad: tjenstgöripgens fördelaktiga inflytande på utbildningen af en och annan person, hvars framstående egenåkaper troligen skulle äfven på annan väg haffa gjort sig gällande, uppväger icke de oiägenheter, som både för statens tjenst oen för mindre omfattande, eburu aktniogsvärda embetsmannaförmågor uppkom ma genom nödvändigheten att splittra krafterna och uppmärksamheten i flera, ofta vidt åtskilda riktninger. Vaniiga följden blifver, att tjenstemannen vid den ålder, som bäst egnar. sig för duglighe.ens utveekling, söker att bjelpligt och klanderfritt afbörda sig de olikartade göromålen för dagen, utan att ega Hå eller måhända ens båg öfrig fö ett mera änytTot hatealtianda af ålarna heckaffenhet eller förvalt