SR ngr NE ÖMSE VE AJ CISV AGLE FÖRS
nisation, bland hvars förnåämsta fördelar skulle vara
nedsättning af de anstälde personernas mängd; och
dylik nedsättning kan, vid en flyktig blick på ver
kens nuvarande sammansättning, visserligen synas
önskYärd. Men vid närmare skärskådande af det
sätt, hvarpå statsorganismen i det hela och hvarje
dess gren småningom och historiskt utvecklat sig
blifver det klart, att de tid efter annan tillkomna
förvaltningar, embeten och befattningar, med !å un-
dantag, icke äro främmamde och öfserflödiga ut
växter, hvilkas borttagande kunde för det hela av-
ses gagnoeligt eller ens oskadligt, utan fast heldre
utgöra förgrenivgar af statens gemensamma lif och
såsom sådana, ehuru ej alla af samme vigt och be
tydenhet, ärö nödvändiga för samhällets friskhet och
förkofran. Att pu, då fråga är om den sålunda ut-
bildade statskroppens förseende med tillräckliga nä-
ringskrafter, göra detta beroende af andra, vidtut-
seende förslag till det helas omgestaltande, och att,
intill. dess hvarje sådant förslag hunnit väckas, pröf-
vasoch afgöras, undanskjuta det redan nu erkända
behofvet af förbättring i embets- och tjenstemän-
nens vilkor, . vore, enligt min tanke, icke allenast
vådligt för riksförvaltningens ostörda gång, utan blef
ve dessutom emot de personer, hvilka utan eget för-
vållande drabbas af dröjsmålet, en hårdhet, som det,
efter mitt underdåniga förmenande, vore staten föga
värdigt att begå och törhända svårt att godtgöra.
Då statsrådet således, efter noggrant öfvervägande
af frågan, icke tunnit skäligt att inlåta sig iundet-
sökning om lämpligheten af eller sättet för en för-
ändrad organisation af statsmekanismen i dess hel-
het, hafva de särskilta verkens och kårernas, på egen
erfarenhet om dit hörande arbetens mångd och be-
skaffenhet grundade framställningar hufvudsakligen
blifvit följda vid de förslag, stm beträffande perso-
nalen af embets- och tjenstemän komma att, nu för
finansdepartementet och sedermera för de öfriga, un-
derställas B. K. M:ts nådiga pröfning.
Hvad åter angår aflöninogarnes lämpliga belopp,
skulle det måhända synas, att en tjenlig grund här-
för fonnes på det sätt, att, sedan uträknadt blifvit,
hura många tunnor spanmåi belöpte på hvarje kon-
tant löna efter marke ångsprisen på den tid, då lö-
nen bestämdes, samma lön framdeles borde utgå till
det belopp, som uppkomme derigenom, att nämde
antal tunnor spannmål beräknades efter hvarje års
markegångspris. Mot en sådan grund för löneregle-
ringen kan likvål med skäl anmärkas: att, då lö-
nerna i allmänhet ej äro bestämda samtidigt, utan
tid efter annan, och jemväl utan behörigt förhållan-
de sinsemellan vid olika stater och kårer. en löne-
förhöjning efter denna regel skulle utfalla högst o
jemt; att den skulle mest gynna de högre, men minst
de lägre graderna och oftast bbfva utan all bety-
denhet för sådana tjenster, i hvilkas löner sporter
väsentligen ingått i beräkning; att föränderligheten
af lönebeloppen hvarje år skulle åstadkomma ganskz
mycket besvär vid upprättandet af stater och räken-
skaper; samt att anledning :skulle gifvas till en all-
männvare obelåtenhet dermed, att löntagare, till och
med i vidsträcktare mån än under förra förhållan
den, blefve intresserade i markegångsprisens högsta
möjliga uppstegring.
Eburå den omförmälda jemförelsen emellan det
fördna och .det närvarande värdet af den spanmål
hvartill lönerna kunna förvandlas, på ett särdeles:
klart sätt visar befogenheten af en allmän löneför-
bättring, anser statsrådet ikväl, i betraktande af
allt hvad nyss är anofördt, att denna jemförelse icke
kan tjena såsom en rättvis grund för bestämmandet
af de nya lönernas belopp, utan tror att, såsom led-
ning i detta afseende, hufvudsakligen måste tegas
hänsigt till det verkliga behofvet af nödig bergning
för hvarje särskild tjenstegrad.
Efter sorgfällig pröfning af alla härvid förekom
mande omständigheter, har statsrådet kommit til
den öfvertygelse, att den lägsta årsinkomst, som un-
der nuvarande högt uppdrifna lefnadskostnader kan
bereda den ogifte tjenstemsnoen — när han vanli
gen efter lång väntan tillträder en ordinarie tjens:
och måste under hela eller största delen af året för
tjenstens bestridande uppehålla sig i hufvudstaden
eller å annan dyrare vistelseort samt, utan tillfälle
till extra inkomster, af kontanta statsmedel uteslu-
tande eller till det mesta hämtar sin utkomst — en
tarflig, men någorlunda tillräcklig bergning, är om-
kring 1000 riksdaler riksmynt, hvilket alltså i un-
derdånighet föreslås blifva den i allmänhet lägsta
lönegraden för civila tjenstemän under nyssnämda
omständigheter.
Öfver denna första lönegrad torde för den andra,
der tjenstemannen bör, äfven såsom gift, ega sin
bergning, kunas bestämmas 2000 — 2200 rdr, för den
tredje 3000-3500 rdr, hvarunder en tillvåxande fa-
miljs underhåll jemte barnens undervisning icke kan
uppskattas; för fjerde graden 4500— 5000 rdr, hvil-
ket i löneinkomst blefve, under vanliga förhållanden,
yttersta målet äfven för en utmärkt duglig embets
mans sträfvanden, och för femte graden, som komme
att innefatta rikskollegiernas presidenter, 9000 rdr,
allt riksmynt; hvarvid likväl tillstyrkes, att också
mellan desså grader måtte bestämmas löner för be-
fattningar af den art, att de icke egentligen utgörs
eller motsvara något af dessa, de vanliga stegen i
den allmänna befordringstrappan.
Enoär de ökade löneinkomsterna, om de i sin hel
het lades till grund för innehafvarnes pensionerin,
vid den derför bestämda ålder, skulle måhända nog
tungt belasta allmänna in ingsstaten, men er
alltför betydlig skilnad emellan aflönings- och pen-
sionsbeloppen deremot innebure ett ofta oöfverstig
ligt hinder för embetsmän, att vid den ålder, då
tjensteverksamheten icke kan med gagn för det all-
mänua fortsättas, komma i åtojutande af behöflig
och förtjent hvila, utan att derigenom se sina åter-
stående dagar hotade med nöd oeh försakelser, ännu
bittrare för den åldrige, än för mannen i bans kraft-
follare år, bar statsrådet, för att så vidt möjligt är
afböja dessa begge olågeoheter, ansett lämpligt at:
för de afiöningar, som icke öfverstiga 3000 rdr och
sällan innehafvas af någon intill pensionsåldern, io-
gen skilnad göres mellan lönen och det pensionsbe-
lopp, som vid afskedstagandet får åtnjutas, Jå det
att personer, som likväl möjligen qvarstått länge
på dessa underordnade platser, måtte vid upphunnen
pensionsålder utan betånklighet kunna lemna dem
att tillträdas af andra, i en kraftfullare och för ären-
denas behandling mera lofvande ålder; men att för
de befattningar, hvilka åtojuta högre lön, något min-
dre än denna bestämmes till pensionsbelopp, enlig
hvad för hvarje tjenst blifver särskidt utsatt.
En naturlig följd af den bittills med skäl öfver-
klagade ot:llräckligheten i aflöniog för hvarje sär-
skild tjenstebefattning har blifvit, att flera sådana
fått ionehafvas af samma person, för att genom sin
förenade afkastoing fylla hans lefnadsbehof. Uton
denna ekonomiska nödhjelp har den samtidiga tjenst-
göringen i flera verk någon gåog medfört den från
statens synpunkt väsenthga fördelen, at: personer med
utmärktare förmåga och lust till arbete och till ett
djupare inträcgande i göromålens väsende förvärfva:
en mångsidigare kännedom af allmänna värf och för-
hål!anden, än som kunnat vinnas inom ett mera be-
gränsadt område, och sålunda tillegnat sig en högre
grad af skicklighet och ansändbarhet för den in-
vecklade statsförsaltnivgen. Men detta den delad:
tjenstgöripgens fördelaktiga inflytande på utbildnin-
gen af en och annan person, hvars framstående egen-
åkaper troligen skulle äfven på annan väg haffa
gjort sig gällande, uppväger icke de oiägenheter, som
både för statens tjenst oen för mindre omfattande,
eburu aktniogsvärda embetsmannaförmågor uppkom
ma genom nödvändigheten att splittra krafterna och
uppmärksamheten i flera, ofta vidt åtskilda riktnin-
ger. Vaniiga följden blifver, att tjenstemannen vid
den ålder, som bäst egnar. sig för duglighe.ens ut-
veekling, söker att bjelpligt och klanderfritt afbörda
sig de olikartade göromålen för dagen, utan att ega
Hå eller måhända ens båg öfrig fö ett mera änyt-
Tot hatealtianda af ålarna heckaffenhet eller förvalt-