KACOS nRuvaärangce Ssammansatctmng, visserligen synas önskYärd. Men vidnärmare skärskådande af det sätt, hvarpå statsorganismen i det hela och hvarje dess gren småningom och historiskt utvecklat sig. blifver det klart, att de tid efter annan tillkomna förvaltningar, embeten och befattningar, med få undantag, icke äro främmamde och öfvrerflödiga utväxter, hvilkas borttagande kunde för det hela auses gagnoeligt eller ens oskadligt, utan fast heldre utgöra förgreningar af statens gemensamma lif och såsom sådana, ehuru ej alla af samma vigt och be tydenhet, ärö nödvändiga för samhällets friskhet och förkofran. Att nu, då fråga är om den sålunda utbildade statskroppens förseende med tillräckliga näringskrafter, göra detta beroende af andra, vidtutseende förslag till det helas omgestaltande, och att, intill-dess hvarje sådant förslag hunnit väckas, pröfvasoch afgöras, undanskjuta det redan nu erkända behofvet af förbättring i embetsoch tjenstemännens . vilkor, ; vore, enligt min tanke, icke allenast vådligt för riksförvaltningens ostörda gång, utan blef ve dessutoni emot de personer, hvilka utan eget förvållande dräbbas af dröjsmålet, en hårdhet, som det, efter mitt underdåniga förmenande, vore staten föga värdigt att begå och törhända svårt att godtgöra. Då statsrådet således, efter noggrant öfvervägande af frågan, icke tunnit skäligt att inlåta sig i undetsökning om lämpligheten af eller sättet för en förändrad organisation af statsmekanismen i dess helhet, hafva de särskilta verkens och kårernas, på egen erfarenhet om dit hörande arbetens mångd och beskaffenhet grundade framställningar hufvudsakligen blifvit följda vid de förslag, sbm beträffande personalen af embetsoch tjenstemän komma att, nu för finansdepartementet och sedermera för de öfriga, underställas EB. K. M:ts nådiga pröfning. Hvad åter angår aflöniogarnes lämpliga belopp, skulle det måhända synas, att-en tjenlig grund härför fonnes på det sätt, att, sedan uträknadt blifvit, hura många tunnor spanmåi belöpte på hvarje kontant lön efter marke ångsprisen på den tid, då lö nen bestämdes, samma lön framdeles borde utgå till det belopp, som uppkomme derigenom, att nämde antal tönnör spanmål beräknades efter hvarje års markegångspris. Mot en sådan grund för löneregleringen kan likvål med skäl aomärkas: att, då lönerna i allmänhet ej äro bestämda samtidigt, utan tid efter annan, och jemväl utan behörigt förhållande sinsemellan vid olika stater och kårer, en löneförhöjning efter denna regel skulle utfalla högst o jemt; att den skulle mest gynna de högre, men minst de-lägre graderna och oftast bhfva utan all betydenhet för sådana tjenster, i hvilkas löner sportler väsentligen ingått i beräkning; att föränderligheten af lönebeloppen hvarje år skulle åstadkomma ganski mycket besvär vid upprättandet af stater och räkenskaper; samt att anledning :skulle gifvas till en allmännvare obelåtenhet dermed, att lönisgare, till och med i vidsträcktare mån än under förra förbållan den, blefve intresserade i markegångsprisens högsta möjliga uppstegring. Eburu den omförmälda jemförelsen emellan det fördna! och det närvarande värdet af den spanmål hvartill lönerna kunna förvandlas, på ett särdeles klart sätt visar befogenheten af en allmän löneförbättring, anser statsrådet :ikväl, i betraktande af allt hvad nyss är avfördt, att denna jemförelse icke kan tjena såsom en rättvis grund för bestämmandet af de nya lönernas belopp, utan tror att, såsom ledning i detta afseende, hufvudsakligen måste tagas hänsigt till det verkliga behofvet af nödig bergning för hvarje särskild tjenstegrad. Efter sorgfällig pröfning af alla härvid förekommande omständigheter, har statsrådet kommit till den öfvertygelse, att den lägsta årsinkomst, som under nuvarande högt uppdrifna lefnadskostnader kan bereda den ogifte tjenstemannen — när han vanli gen efter lång väntan tillträder en ordinarie tjens: och måste under hela eller största delen af året för tjenstens bestridande uppehålla sig i hufvudstaden eller å annan dyrare vistelseort samt, utan tillfälle till extra inkomster, af kontanta statsmedel uteslutande eller till det mesta hämtar sin utkomst — en tarflig, men någorlunda tillräcklig bergning, är omkring 1000 riksdaler riksmynt, hvilket alltså i underdånighet föreslås blifva den i allmänhet lägsta lönegraden för civila tjenstemän under nyssnämda omständigheter. Öfver denna första lönegrad torde för den andra, der tjenstemannen bör; äfven såsom gift, ega sin bergning, kunns bestämmas 2000 —2200 rdr, för den tredje 3000-3500 rdr, hvarunder en tillväxande familjs underhåll jemte barnens undervisning icke kan uppskattas; för fjerde graden 4500—5000 rår, hvilket i löneinkomst blefve, under vanliga förhållanden, yttersta målet äfven för en utmärkt duglig embets mans sträfvanden, och för femte graden, som komme att innefatta rikskollegiernas presidenter, 9000 rdr, allt riksmynt; hvarvid: likväl tillstyrkes, att också mellan dessa grader måtte bestämmas löner för befattningar af den art, att de icke egentligen utgörs eller motsvara något af dessa, de vanliga stegen i den allmänna befordringstrappan. Enär de ökade löneinkomsterna, om de i sin Bel het lades till grund för innehafvarnes pensionerin; vid den derför bestämda ålder; skulle måhända nog tungt belasta allmänna indragningsstaten, men er alltför betydlig skilnad emellan aflöningsoch pensionsbeloppen deremot innebure ett ofta oöfverstig ligt hinder för embetsmän, att vid den ålder, då tjensteverksamheten icke kan med gagn för det allmänna fortsättas, komma i åtojutande af behöflig och förtjent hvila, utsn att derigenoni se sina återstående dagar hotade med nöd och försakelser, ännu bittrare för den åldrige, än för mannen i bans kraftfullare år, bar statsrådet, för att så vidt möjligt är afböja dessa begge olägeoheter, ansett lämpligt at: för de aflöningar, som icke öfverstiga 3000 rdr och sällan innehafvas af någon intill pensionsåldern, iogen skilnad göres mellan lönen och det pensionsbelopp, som vid afskedstagandet får åtnjutas, på det att personer, som likväl möjligen qvarstått så länge på dessa underordnade platser, måtte vid upphunnen pensionsålder utan betänklighet kunna lemna dem att tillträdas af andra, i en kraftfullare och för ärendenas behandling mera lofvande ålder; men att för de befattningar, hyilka åtnjuta högre lön, något mindre än denna bestämmes till pensiousbelopp, enlig hvad för hvarje tjenst blifver särskidt utsatt. En naturlig följd af den hittills med skäl öfverklagade otillräckligheten i aflöving för hvarje särskild tjenstebefsttning har blifvit, att flera sådana fått ionehafvas af samma person, för att genom sin förenade afkastning fylla hans lefnadsbehof. Uton denna ekonomiska nödhjelp har den samtidiga tjenstgöringen i flera verk någon gång medfört den från statens synpunkt väsentliga fördelen, att personer med utmärktare förmåga och lust till arbete och till ett djupare inträcgande i göromålens väsende förvärfva: en-mängsidigare kännedom af allmänna värf och förbållanden, än som kunnat vinnas inom ett mera begränsadt område, och sålunda tillegnat sig en högre grad af skicklighet och användbarhet för den invecklade statsförsaltnivgen. Men detta den delade tjenstgöripgens fördelaktiga inflytande på utbildninen af en och annan person, hvars framstående egenbkaper troligen skulle äfven på annan väg haffa gjort sig gällande, uppväger icke de oiägenheter, som både för statens tjenst oen för mindre omfattande, ehuru aktnivgsvärda embetsmannaförmågor uppkom ma genom nödvändigheten att splittra krafterna och uppmärksamheten I flera, ofta vidt åtskilda riktninger. Vanliga följden blifver, att-tjenstemannen vid den ålder, som bäst egnar.sig för dugligheiens utveckling, söker att bjelpligt och klanderfritt afbörda sig de olikartade göromålen för dagen, utan att ega Hd eller måhända ens håg öfrig fö ett mera änytligt betraktande af målens beskaffenhet eller förvaltningsbestyrens sammanhang och ändamål. Och slu:ligen, när tlifälle yppar sig för en person, hvilken EI IE TN de