Billström, Ekelund, Ekholm, Embritig, Eriksson, Fahl
hem, Fridstedt, Grape, Gråå, Hassclroth, Henschen
Hesselgren, Hörnstein, Kistaer, Murån, Nordvall, Ny.
gren, Rinman, Rönnblad, Schenström, Schwan, Wahl
ström, Wallenberg, Wedberg och Westerberg. Hi
Hörnsteins i föregående plenum väckta motion om
upphörande af 4 procents ränta vid vexeldiskontering
remitterades till bankoutskottet.
Eendeståndet,
Plenum kl. 10 f. m.
I dagens . plenum bestämdes, att de nu utsedda
elektorerna s-ola ega att utse ledamöter äfven i så-
dana utskott, som ej äro i grundlagen bestämda, men
som ständerna kunna. under riksdagen besluta tili-
sätta. I morgon komma elektorerna att utse kan-
slipersonalen och om onsdag sker utsköttstillsättnin-
gen — Medin hade möttagit af en stor mängd
af sina kommittenter en petition till Kongl. Maj:t
i kr utgående på skjutsskyldighetens
skiljande från jorden eller, alternativt, nöjaktig
ersättning för dess utgörande. Denna petition
blef nu i ståndet uppläst och derpå lagd till
handlingarne. Emellertid föranledde dess framdra-
gande åtskilliga yttranden, hufvudsakligen innefat-
-tande, att man på många andra håll uppsatt peti-
tioner i samma syfte, och att man redan ingifvit el-
ler ämnade ingifva dem till Kongl. Maj:t. En del
talare förmodade, att Medin åsyftat att få ståndet
att instämma i sjelfva petitionen, men om misstaget
häruti upplyste Medin, som förklarade, att han blott
velat ha petitionen uppläst, så att ståndsledamöterna
finge kännedom om dess innehåll, hvarefter han an-
såg den endast böra läggas till handlingarne. Nils
Andersson från Kristianstads län väckte i samma
ämne - en motion, som bordlades. — David Ånders-
son uttalade följsnde minnesord öfver Bengt Gud-
mundsson, hvilka skulle i protokollet inflyta: i
Under loppet äf sista riksmötet räknade svensk
bondeståndet både många och stora förluster. Äfven
under den tid, som sedermera förflutit, har döden
bland dem, hvilka då deltogo i förhandlingarne, täljt
sina offer. En vacker plägsed bjuder att åt de bort-
gångne brödernes minne egna saknadens skyldiga
gärd, helst då de gjort sig välförtjenta af fädernes-
landet, och må det derför icke förtänkas en länb-
kamrat till Bengt Gudmundsson, om han här ock
vid detta tillfälle i några okonstlade ord söker uttala
den förlust ej mindre samhället än den enskilta vän-
kretsen genom Bengt Gudmundssons den 31 Maj
1855 inträffade frånfälle lidit; ty nekas kan icke att
han i lifstiden, med hänseende till sin samhöllsställ-
ning och sin verksamhet, var en mera ovanlig per-
sonlighet, och hans riksdagsmannabana helt och hål-
let ligger inom svenskhetens, det sannas och det rät-
as område. Hufvud och hjerta hade han; för att
i hvardagsöpråk med få ord uttrycka något mer än
hvardagsbegrepp, på deras rätta ställe. Konungen
ärade han, men han såg likväl alltid i honom en
menniska, icke ofelbarheten eller högsta visheten,
fäderneslandet älskade han, ty det var hans fäders
jord, bruten af deras möda och syett, bröderne ije-
nade han ty de voro likasom han odlaresöner. Med-
borgares aktning och förtroende förde honom tidigt
in i den rådplögande församlingen der han oskiljak-
tigt slöt sig till Anders Danielsson och Nils Månsson,
hvilka då framstodo som de förnämsta kämparne för
folkfriheten, folkupplysningen och folkintressena, och
hvilkas åsigter, grundsatser, handlingssätt och syften
han allt framgent icke allenast hyllade utan och ef-
terföljde, — derför var och förblef han en sjelfstän-
dig man med hvars oförstälda alltid uttalade öfver-
tygelse ej kunde dagtingas, om hvars röst ej kunde
köpslagas, och detta oaktadt var han ingen blind
förkastare af andras mening, ingen omild domare öf-
ver andras afsigter. — I botten af sin själ frisinnad
och fosterländsk ville han blott det rättas framgång
och förtjenstens lön, ville att allt skulle lända till
allmänt väl och enskilt fromma, att alla bemö-
danden skulle förenas till detta höga mål och alla
personliga fördelar tillbakasättas för befrämjande der-
af. — Väl hafva personer här framstått med större
förmåga än han; men i afsigternas renhet i hand-
lingssättets ärlighet öfverträffades han icke af nå-
gon. Derigenom vann han också vänner, som er-
kände hans;förtjenster och gjorde rättvisa åt hans
egenskaper; egenskaper, som jag önskade mera all-
mänt spridda bland Sverges bondestånd. — Också han
egde svagheter, men det öfvervägande förträffiiga i
hans karakter och skaplynne undansköt dem i bak-
grunden. -— Få hafva derför såsom folkombud haft
en vackrare bana än han, och minnet af hvad han
verkat skall öfverlefva honom, ty det är förvaradt i
våra handlingar och i förbundna hjertan. — Den
stora lifsfrågan, eller folkrepresentationens tidsenli-
gare ombildning lemnade han efter sig åt yngre och
kommande ståndsbröder, att förfäkta och befordra,
glad i den öfvertygelsen, att framtiden icke skall
ägga densamma helt knapphändigt på bordet. —
Jan tillhör nu den riksförsamling, hvars tillvaro är
ika evig som dess grundlagar, der inga tvistefrågor
lela medlemmarne, der alla öfverläggningar äro af-
slutade och det goda har sin herrliga belöning.
Oförgänglig heder åt den hedervärdes minne!
ee