Billström, Ekelund, Ekholm, Embritig, Eriksson, Fahl hem, Fridstedt, Grape, Gråå, Hassclroth, Henschen Hesselgren, Hörnstein, Kistaer, Murån, Nordvall, Ny. gren, Rinman, Rönnblad, Schenström, Schwan, Wahl ström, Wallenberg, Wedberg och Westerberg. Hi Hörnsteins i föregående plenum väckta motion om upphörande af 4 procents ränta vid vexeldiskontering remitterades till bankoutskottet. Eendeståndet, Plenum kl. 10 f. m. I dagens . plenum bestämdes, att de nu utsedda elektorerna s-ola ega att utse ledamöter äfven i sådana utskott, som ej äro i grundlagen bestämda, men som ständerna kunna. under riksdagen besluta tilisätta. I morgon komma elektorerna att utse kanslipersonalen och om onsdag sker utsköttstillsättningen — Medin hade möttagit af en stor mängd af sina kommittenter en petition till Kongl. Maj:t i kr utgående på skjutsskyldighetens skiljande från jorden eller, alternativt, nöjaktig ersättning för dess utgörande. Denna petition blef nu i ståndet uppläst och derpå lagd till handlingarne. Emellertid föranledde dess framdragande åtskilliga yttranden, hufvudsakligen innefat-tande, att man på många andra håll uppsatt petitioner i samma syfte, och att man redan ingifvit eller ämnade ingifva dem till Kongl. Maj:t. En del talare förmodade, att Medin åsyftat att få ståndet att instämma i sjelfva petitionen, men om misstaget häruti upplyste Medin, som förklarade, att han blott velat ha petitionen uppläst, så att ståndsledamöterna finge kännedom om dess innehåll, hvarefter han ansåg den endast böra läggas till handlingarne. Nils Andersson från Kristianstads län väckte i samma ämne en motion, som bordlades. — David Åndersson uttalade följsnde minnesord öfver Bengt Gudmundsson, hvilka skulle i protokollet inflyta: i Under loppet äf sista riksmötet räknade svensk bondeståndet både många och stora förluster. Äfven under den tid, som sedermera förflutit, har döden bland dem, hvilka då deltogo i förhandlingarne, täljt sina offer. En vacker plägsed bjuder att åt de bortgångne brödernes minne egna saknadens skyldiga gärd, helst då de gjort sig välförtjenta af fäderneslandet, och må det derför icke förtänkas en länbkamrat till Bengt Gudmundsson, om han här ock vid detta tillfälle i några okonstlade ord söker uttala den förlust ej mindre samhället än den enskilta vänkretsen genom Bengt Gudmundssons den 31 Maj 1855 inträffade frånfälle lidit; ty nekas kan icke att han i lifstiden, med hänseende till sin samhöllsställning och sin verksamhet, var en mera ovanlig personlighet, och hans riksdagsmannabana helt och hållet ligger inom svenskhetens, det sannas och det rätas område. Hufvud och hjerta hade han; för att i hvardagsöpråk med få ord uttrycka något mer än hvardagsbegrepp, på deras rätta ställe. Konungen ärade han, men han såg likväl alltid i honom en menniska, icke ofelbarheten eller högsta visheten, fäderneslandet älskade han, ty det var hans fäders jord, bruten af deras möda och syett, bröderne ijenade han ty de voro likasom han odlaresöner. Medborgares aktning och förtroende förde honom tidigt in i den rådplögande församlingen der han oskiljaktigt slöt sig till Anders Danielsson och Nils Månsson, hvilka då framstodo som de förnämsta kämparne för folkfriheten, folkupplysningen och folkintressena, och hvilkas åsigter, grundsatser, handlingssätt och syften han allt framgent icke allenast hyllade utan och efterföljde, — derför var och förblef han en sjelfständig man med hvars oförstälda alltid uttalade öfvertygelse ej kunde dagtingas, om hvars röst ej kunde köpslagas, och detta oaktadt var han ingen blind förkastare af andras mening, ingen omild domare öfver andras afsigter. — I botten af sin själ frisinnad och fosterländsk ville han blott det rättas framgång och förtjenstens lön, ville att allt skulle lända till allmänt väl och enskilt fromma, att alla bemödanden skulle förenas till detta höga mål och alla personliga fördelar tillbakasättas för befrämjande deraf. — Väl hafva personer här framstått med större förmåga än han; men i afsigternas renhet i handlingssättets ärlighet öfverträffades han icke af någon. Derigenom vann han också vänner, som erkände hans;förtjenster och gjorde rättvisa åt hans egenskaper; egenskaper, som jag önskade mera allmänt spridda bland Sverges bondestånd. — Också han egde svagheter, men det öfvervägande förträffiiga i hans karakter och skaplynne undansköt dem i bakgrunden. -— Få hafva derför såsom folkombud haft en vackrare bana än han, och minnet af hvad han verkat skall öfverlefva honom, ty det är förvaradt i våra handlingar och i förbundna hjertan. — Den stora lifsfrågan, eller folkrepresentationens tidsenligare ombildning lemnade han efter sig åt yngre och kommande ståndsbröder, att förfäkta och befordra, glad i den öfvertygelsen, att framtiden icke skall ägga densamma helt knapphändigt på bordet. — Jan tillhör nu den riksförsamling, hvars tillvaro är ika evig som dess grundlagar, der inga tvistefrågor lela medlemmarne, der alla öfverläggningar äro afslutade och det goda har sin herrliga belöning. Oförgänglig heder åt den hedervärdes minne! ee