nads afton, löses ur den förtrollning hvari guldets makt hållit henne, och börjar inse att hon med alla sina skatter hunnit hvarken lycka eller frid, men på samma gång finne! att det nu är för sent att återvinna den förspilda tiden. Den bildliga framställningen af detta uppvaknande är af en gripande, nästan hemsk effekt. Detalj-utarbetningen motsvarar likväl icke den lyckligt tänkta tillimpningen af sjelfva hufvudtanken; dialogerna lida af någon torftighet och förete flera longörer och omsägningar, hvarförutan förekomma flera pauser, viszerligen utfylda af musik, men likväl afbrytande bandlingens fortgång oeh slappande det dramatiska intresaet, Lokaliseringen, som förlagt scenen till Kinnekulle, synes inskränka sig till blotta namnförändringar, ej angå den inre lokalfärgen, som är den ursprungliga danska; om styckets ursprung f:ån andra sidan Sundet påminres man dessutom af ett och annat ställe der öfversättaren missförstått det danska originalet och t. ex. återgifvit det danska Eventyrs med päfventyr o. s. v.; den till en del versierade dialogen förrådde i öfrigt en viss förmåga i versens behandlmg. Det senare stycket, vådevillen En kontorist som är kär, är nätt och roande, hvilket omdöme företrädesvis gäller kupletterna. Scenen är förlagd till Stockholm, på Ladugärdslandet. Vid en jemförelse af sättet bvarpå dessa båda stycken återgåfvos, finner man snart att det är åt Thalia, icke Melpomeues tjenst som Ladugårdslandsteatern bör helgas, dess skådespelare egna sig, och att således detihelsningsorden innefattade program bör i detta hänseende få tjena till efterföljd. Bland de denna afton uppträdande personerna fann man flera, som icke utan framgång producerade sig i vådevillen. Sålunda såg mean med nöje den senast vid kongl. teatern anstälde hr Rohde här vara återflyttad i sitt rätta element, der han sällan går miste om åskådarnes bifall. Man gjorde dessutom några nya bekantskaper, som ej saknade intresse. En mll Zeth, t. ex., spelade ung enka och dam af verld med en bållning, gzom vittnade om takt och teatervana. En elev, mll Magszusson, som försökte sig i soubrettegenren, hade väl ännu en och annan orolig sidoblick på salongen och någon osäkerhet i replikerna, men syntes likväl ha med god instinkt fattat sin uppgift och sade siaa saker med. urskilning. Bland de i första pjesen uppträdande märkte man en debutant, mill Sällström, hvars utseende och röst mycket påminde om hennes nyligen från kongl. teatern afgångna syster, fru Samson. Icke utan anlag för scenen, synes hon böra vinnlägga sig om förvärfvande af en mera naturlig deklamation, hvarvid hon framför allt har att bskämpa en benägenhet för det patetiska, hvilken ej bör få blifva till vana. — Fru Caspår, som spelade Den bergtagnar, lade emellanåt, särdeles i de besvärjelser, med hvilka hon framkallade bergets ande, uti sin röst ett uttryck af elakhet, som var mindre behagligt och ej motiverades af den hos den framstälda personen allrådande passionen: snikenheten. Hennes maskering i sista akten gjorde hennes utseende kanske mera hemskt än som för nerfsvaga åskådare kunde varaf helsosamt att åse. Detsamma kan sägas om de skråpuksansigten, som blifvit påsatta de i bergets innandöme huserande dvärgarne. Eljest voro maskeringarne i allmänhet ganska goda. I afseende på sjelfva lokalen, hvilken vi tillförne beskrifvit och hvilken på det hela är glad och angenäm, företer sig likväl den olägenheten, att hela parkett och parterr ha blott en enda gemensam dörr, något som icke blott förorsakar trängsel och dröjsmål vid inoch utgåendet, utan äfven, i fall af någon olyckshändelse, kunde medföra betänkligare följder. Numereringen å bänkarne föranledde äfven någon villervalla, och torde böra för ändras. Att färgen å ryggstöden icke torkat, utan lemnade märken å åskådarnes kläder, är väl en öfvergående olägenhet, men hvilken bordt förekommas. De efter mönstret af Berlins och andra utländska teatrar inrättade fällsitserna äro för öfrigt ganska ändamålsenliga och torde böra kopieras äfven på våra större teatrar.