nads afton, löses ur den förtrollning hvari
guldets makt hållit henne, och börjar inse
att hon med alla sina skatter hunnit hvarken
lycka eller frid, men på samma gång finne!
att det nu är för sent att återvinna den för-
spilda tiden. Den bildliga framställningen af
detta uppvaknande är af en gripande, nästan
hemsk effekt. Detalj-utarbetningen motsvarar
likväl icke den lyckligt tänkta tillimpningen
af sjelfva hufvudtanken; dialogerna lida af
någon torftighet och förete flera longörer och
omsägningar, hvarförutan förekomma flera pau-
ser, viszerligen utfylda af musik, men likväl
afbrytande bandlingens fortgång oeh slappan-
de det dramatiska intresaet, Lokaliseringen,
som förlagt scenen till Kinnekulle, synes in-
skränka sig till blotta namnförändringar, ej
angå den inre lokalfärgen, som är den ur-
sprungliga danska; om styckets ursprung f:ån
andra sidan Sundet påminres man dessutom af
ett och annat ställe der öfversättaren missför-
stått det danska originalet och t. ex. återgif-
vit det danska Eventyrs med päfventyr o.
s. v.; den till en del versierade dialogen för-
rådde i öfrigt en viss förmåga i versens be-
handlmg.
Det senare stycket, vådevillen En kontorist
som är kär, är nätt och roande, hvilket om-
döme företrädesvis gäller kupletterna. Sce-
nen är förlagd till Stockholm, på Ladugärds-
landet.
Vid en jemförelse af sättet bvarpå dessa båda
stycken återgåfvos, finner man snart att det är
åt Thalia, icke Melpomeues tjenst som Ladu-
gårdslandsteatern bör helgas, dess skådespe-
lare egna sig, och att således detihelsnings-
orden innefattade program bör i detta hän-
seende få tjena till efterföljd. Bland de denna
afton uppträdande personerna fann man flera,
som icke utan framgång producerade sig i
vådevillen. Sålunda såg mean med nöje den
senast vid kongl. teatern anstälde hr Rohde
här vara återflyttad i sitt rätta element, der
han sällan går miste om åskådarnes bifall.
Man gjorde dessutom några nya bekantska-
per, som ej saknade intresse. En mll Zeth,
t. ex., spelade ung enka och dam af verld
med en bållning, gzom vittnade om takt och
teatervana. En elev, mll Magszusson, som
försökte sig i soubrettegenren, hade väl ännu
en och annan orolig sidoblick på salongen
och någon osäkerhet i replikerna, men syn-
tes likväl ha med god instinkt fattat sin upp-
gift och sade siaa saker med. urskilning.
Bland de i första pjesen uppträdande märkte
man en debutant, mill Sällström, hvars utse-
ende och röst mycket påminde om hennes
nyligen från kongl. teatern afgångna syster, fru
Samson. Icke utan anlag för scenen, synes hon
böra vinnlägga sig om förvärfvande af en
mera naturlig deklamation, hvarvid hon fram-
för allt har att bskämpa en benägenhet för
det patetiska, hvilken ej bör få blifva till
vana. — Fru Caspår, som spelade Den berg-
tagnar, lade emellanåt, särdeles i de besvär-
jelser, med hvilka hon framkallade bergets
ande, uti sin röst ett uttryck af elakhet, som
var mindre behagligt och ej motiverades af
den hos den framstälda personen allrådande
passionen: snikenheten. Hennes maskering i
sista akten gjorde hennes utseende kanske
mera hemskt än som för nerfsvaga åskådare
kunde varaf helsosamt att åse. Detsamma
kan sägas om de skråpuksansigten, som blif-
vit påsatta de i bergets innandöme huserande
dvärgarne. Eljest voro maskeringarne i all-
mänhet ganska goda.
I afseende på sjelfva lokalen, hvilken vi
tillförne beskrifvit och hvilken på det hela
är glad och angenäm, företer sig likväl den
olägenheten, att hela parkett och parterr ha
blott en enda gemensam dörr, något som icke
blott förorsakar trängsel och dröjsmål vid in-
och utgåendet, utan äfven, i fall af någon
olyckshändelse, kunde medföra betänkligare
följder. Numereringen å bänkarne föranledde
äfven någon villervalla, och torde böra för
ändras. Att färgen å ryggstöden icke torkat,
utan lemnade märken å åskådarnes kläder,
är väl en öfvergående olägenhet, men hvil-
ken bordt förekommas. De efter mönstret
af Berlins och andra utländska teatrar inrät-
tade fällsitserna äro för öfrigt ganska ända-
målsenliga och torde böra kopieras äfven på
våra större teatrar.