STOCKHOLM, den 20 Okt. Då vi för några dagar sedan uttryckte den tanken, att de ekonomiska och finansiella frågorna i högst väsentlig mån skulle komma att taga den nu församlade riksdagens uppmärksamhet i anspråk, yttrade vi tillika, att viför ingen del förbise vigten af de politiska frågor, som -böra. bli föremål för Tepresentatio-: nens behandling och som möjligen under riksdagens lopp komma att antaga en förut icke anad utsträckning. Utan att för dagen inlåta oss på några enskiltheter i. detta hänseende, må vi dock i allmänhet erinra om den betydelsefulla vigt, som den närvarande tidpunka a og ten har för Sverges framtid och som bör mana I: både regering och representation att allvarligare än någonsin eftersinna, hvad betrygganet af fosterlandets väl, frihet och sjelfbestånd oafvisligen kräfver. De. verldshistoriska händelser vi nyligen upplefvat, de faror, för hvilka dessa händelser till fullo öppnat nationens ögon, det nya ljus, som derunder blifvit kastadt öfver hela vår politiska ställning, allt detta gifver anledning vänta, att folkets representanter till denna riksdag sammanträda med en vidgad politisk yng synkrets och med det allvar, som bör påtränga : sig hvar och en under nuvarande: ställning : i Europa, samt på samma gång att-regeringsmakten skall möta nationen med vissa fasta I och uppriktiga föresatser, som det måhända behöfts en genomgången pröfningstid för att framkalla; men hvilka. den sedermera icke skall kunna öfvergifvs, utan att till sitt eget förderf helt och hållet förbise hvad: som utan prutmån utgör den nationella sjelfständighetens naturliga och första kraf, vilkoret för att fosterlandet ej mindre än dess. dynasti skall hafva en framtid. Det börs genom de stora: verldshändelserna och den beröring, hvaruti vi kommit med. dem, hafva blifyitmer än. någonsin uppenbart, att om vi på allvar vilja : häfda vår sjelfständighet, måste vi följa Belgiens och Sardiniens efterdöme. och genora den samhällighet, den utveckling af kraft och ett ädelt arbete för vår inre odling, som alstras: och värnas af en förnuftig folkfrihet, i). högre-mått-tillvinna oss Europas aktning och deltagande. Man borde sålunda under nuva-Å rande förbållanden med. mera utsigt än förut kunna vänta, att de båda statsmakterna i förening och med uppoffring af gamla fördomar och enskilt groli skola; innan denna riksdag åtskiljes, sanktionera ett nytt, fosterländskt och tidsenligt politiskt system. Vi säga med afsigt: båda statsmakterna; ty det kommer i-sanning icke mindre an på representanterna än på styrelsen att sökagörart. i handling fruktbärande de mänga. lärdomar, som Europas ställning under den senaste tiden gifvit oss om nödvändigheten att af vårt gamla Nord göra en genom enighet stark och för kommande: händelser fullt beredd makt,. att fördenskull icke låta hela sin uppmärksam-lhet upptagas af blott palliativer och småförsök i en eller. annan detalj, utan att söka bringa ett nytt lif och en ny anda, ingjuta ny kraft och spänstighet i hela statskroppen. Bevekelsegrunderria för påskyndandet och genomförandet af en sådan pånyttfödelee äro, såsom vi redan antydt, många och mäktiga. Det innefattas tillräckligt deraf i de sistförflutna trenne årens hbändelsedigra historia. Men äfven andra finnas, som synas allt klarare framstå och som ligga oss närmare i tid och rum. Vi åsyfta här den skandinaviska frågan, som på den senaste tiden plötsligen lefvetupp och tagit sinnena i anspråk uti ett hittille-ökändt omfång. Vi skola lika litet här som förut fördjupa oss i gissningar, der man så lätt är utsatt för att taga fel och göra språng i beräkningen, så länge man ej eger framför sig fullt bestämda data. Vi äro till och med ännu böjda att antaga den förmodan för giltig, som nyligen uttrycktes af en utaf våra korrespon: ter i Köpenhamn, att man måhända går framtiden något för mycket i förväg, då man på vissa håll synes föreställa sig; att saken i visst afseetide kan anses så godt som afgjörd. Men ett framstår härvid redan nu för 0s8 såsom alldeles visst, det att den skandinaviska frågan, med de proportioner den redan äntagit, snart nog mäste blifva tillika en europeisk fråga, och ätt för ögonblicket knappast någon är för Sverge af större vigt, med förenadt afseende på dess yitre och inre politik, att med yttersta uppmärksamhet följa, ämjust denna. Man får icke förbise den omständigheten en gång för alla, att i samma stund kabinetterna tagit om hand denna fråga, hvilken för icke länge sedan snart sagdt blott var studenternas och först belt nyligen kan sägas ha ådragit sig folkens allmännare deltagande, i samma stund har den blifvit förflyttad på en grund, der möjligheten för ett praktiskt utförande träder i en helt annan dager än förut. Hvad den genoin Londonprotokollet af. 1852 framkallade nuvarande successionsördningen 1 Danmark angår, så är den ett diplomatiskt fuskverk, mot hvilket den allmänna rösten: i det vesteriändska Europa börjat höja sig med desto större kraft och 1ihärdigbet; ju klarare man insett, att den egentligen var. uppgjord efter Rysslands fingervisning och i dess intresse, och mot hvars omintetgörande något rätt allvarsamt hinder svårligen kan uppresa sig, så snart vestmakterna äro med derom, hvilket de onekligen tyckas vara just i denna stund, att döma efter åtskilligt som under de sista veckorna från olika båll förijudits. Hvad diplomatien gjort, kan den äfven återkalla; hvad den skrifvit, kan den åter stryka öfver; sådant hör fill dagens ordning. Det är för öfrigt — märkom det väl! — icke längre sedan än 1810, då en -dynastisk skandinavisk union verkligen var nära att helt plötsligen verkliggöras, och detta under förhållanden, hvilka, om icke mot saken stridiga, dock voro i alla afseenden på bimmelsvidt långt när icke så gynsamma som nu. Eu dynastisk uppgörelse, förutsatt, att den danska dynastien sjelf tager första stevet. förafaller ocg sålunda —