STOCKHOLM, den 20 Okt.
Då vi för några dagar sedan uttryckte den
tanken, att de ekonomiska och finansiella frå-
gorna i högst väsentlig mån skulle komma att
taga den nu församlade riksdagens uppmärk-
samhet i anspråk, yttrade vi tillika, att viför
ingen del förbise vigten af de politiska frå-
gor, som -böra. bli föremål för Tepresentatio-:
nens behandling och som möjligen under riks-
dagens lopp komma att antaga en förut icke
anad utsträckning. Utan att för dagen inlåta
oss på några enskiltheter i. detta hänseende,
må vi dock i allmänhet erinra om den bety-
delsefulla vigt, som den närvarande tidpunk-
a a
og
ten har för Sverges framtid och som bör mana I:
både regering och representation att allvarli-
gare än någonsin eftersinna, hvad betryggan-
et af fosterlandets väl, frihet och sjelfbestånd
oafvisligen kräfver.
De. verldshistoriska händelser vi nyligen
upplefvat, de faror, för hvilka dessa händelser
till fullo öppnat nationens ögon, det nya ljus,
som derunder blifvit kastadt öfver hela vår
politiska ställning, allt detta gifver anledning
vänta, att folkets representanter till denna
riksdag sammanträda med en vidgad politisk
yng
synkrets och med det allvar, som bör påtränga :
sig hvar och en under nuvarande: ställning :
i Europa, samt på samma gång att-rege-
ringsmakten skall möta nationen med vissa fasta I
och uppriktiga föresatser, som det måhända
behöfts en genomgången pröfningstid för att
framkalla; men hvilka. den sedermera icke
skall kunna öfvergifvs, utan att till sitt eget
förderf helt och hållet förbise hvad: som utan
prutmån utgör den nationella sjelfständighe-
tens naturliga och första kraf, vilkoret för att
fosterlandet ej mindre än dess. dynasti skall
hafva en framtid. Det börs genom de stora:
verldshändelserna och den beröring, hvaruti
vi kommit med. dem, hafva blifyit- mer än.
någonsin uppenbart, att om vi på allvar vilja :
häfda vår sjelfständighet, måste vi följa Bel-
giens och Sardiniens efterdöme. och genora
den samhällighet, den utveckling af kraft och
ett ädelt arbete för vår inre odling, som al-
stras: och värnas af en förnuftig folkfrihet, i).
högre-mått-tillvinna oss Europas aktning och
deltagande. Man borde sålunda under nuva-Å
rande förbållanden med. mera utsigt än förut
kunna vänta, att de båda statsmakterna i för-
ening och med uppoffring af gamla fördomar
och enskilt groli skola; innan denna riksdag
åtskiljes, sanktionera ett nytt, fosterländskt och
tidsenligt politiskt system.
Vi säga med afsigt: båda statsmakterna;
ty det kommer i-sanning icke mindre an på
representanterna än på styrelsen att sökagörart.
i handling fruktbärande de mänga. lärdomar,
som Europas ställning under den senaste ti-
den gifvit oss om nödvändigheten att af vårt
gamla Nord göra en genom enighet stark och
för kommande: händelser fullt beredd makt,.
att fördenskull icke låta hela sin uppmärksam-l-
het upptagas af blott palliativer och småför-
sök i en eller. annan detalj, utan att söka
bringa ett nytt lif och en ny anda, ingjuta
ny kraft och spänstighet i hela statskroppen.
Bevekelsegrunderria för påskyndandet och
genomförandet af en sådan pånyttfödelee äro,
såsom vi redan antydt, många och mäktiga.
Det innefattas tillräckligt deraf i de sistför-
flutna trenne årens hbändelsedigra historia.
Men äfven andra finnas, som synas allt kla-
rare framstå och som ligga oss närmare i tid
och rum.
Vi åsyfta här den skandinaviska frågan, som
på den senaste tiden plötsligen lefvetupp och
tagit sinnena i anspråk uti ett hittille-ökändt
omfång. Vi skola lika litet här som förut
fördjupa oss i gissningar, der man så lätt är
utsatt för att taga fel och göra språng i be-
räkningen, så länge man ej eger framför sig
fullt bestämda data. Vi äro till och med ännu
böjda att antaga den förmodan för giltig, som
nyligen uttrycktes af en utaf våra korrespon:
ter i Köpenhamn, att man måhända går fram-
tiden något för mycket i förväg, då man på
vissa håll synes föreställa sig; att saken i visst
afseetide kan anses så godt som afgjörd.
Men ett framstår härvid redan nu för 0s8 så-
som alldeles visst, det att den skandinaviska
frågan, med de proportioner den redan änta-
git, snart nog mäste blifva tillika en europeisk
fråga, och ätt för ögonblicket knappast någon
är för Sverge af större vigt, med förenadt af-
seende på dess yitre och inre politik, att med
yttersta uppmärksamhet följa, ämjust denna.
Man får icke förbise den omständigheten
en gång för alla, att i samma stund kabinet-
terna tagit om hand denna fråga, hvilken för
icke länge sedan snart sagdt blott var studen-
ternas och först belt nyligen kan sägas ha
ådragit sig folkens allmännare deltagande, i
samma stund har den blifvit förflyttad på en
grund, der möjligheten för ett praktiskt ut-
förande träder i en helt annan dager än förut.
Hvad den genoin Londonprotokollet af. 1852
framkallade nuvarande successionsördningen 1
Danmark angår, så är den ett diplomatiskt
fuskverk, mot hvilket den allmänna rösten: i
det vesteriändska Europa börjat höja sig med
desto större kraft och 1ihärdigbet; ju klarare
man insett, att den egentligen var. uppgjord
efter Rysslands fingervisning och i dess in-
tresse, och mot hvars omintetgörande något
rätt allvarsamt hinder svårligen kan uppresa
sig, så snart vestmakterna äro med derom, hvil-
ket de onekligen tyckas vara just i denna
stund, att döma efter åtskilligt som under de
sista veckorna från olika båll förijudits. Hvad
diplomatien gjort, kan den äfven återkalla;
hvad den skrifvit, kan den åter stryka öfver;
sådant hör fill dagens ordning. Det är för
öfrigt — märkom det väl! — icke längre se-
dan än 1810, då en -dynastisk skandinavisk
union verkligen var nära att helt plötsligen
verkliggöras, och detta under förhållanden,
hvilka, om icke mot saken stridiga, dock voro
i alla afseenden på bimmelsvidt långt när icke
så gynsamma som nu. Eu dynastisk uppgö-
relse, förutsatt, att den danska dynastien sjelf
tager första stevet. förafaller ocg sålunda —