för revolutionerna. Vår militäriske författar
betraktar eden på annat sätt: den utgör ei
särskild förbindelse mellan soldaten och Gud
genom hvilken hans vapen bli helgade oc!
han sjelf, hvad helst han än må på andras be
fallning utföra, en stridsman i kristlig me
ning. Vi meddela följande ur kapitlet: Et
och tro:
Soldaten kommer i sådane lägen, hans mod: oci
hans försakelse blifva prof ålagde, hvilka sträcka sij
långt utöfver måttet af menniskans egna krafter
Hans ed förbinder honom med Gud. Han blifver, on
han är feg eller förrädisk, en förrädare icke blot
emot sin furste utan äfven emot sin tro. Så sann
mig Gud hjelpe till lif och själlv Genom denn:
stora och innehållsrika formel blifver soldaten e!
stridsman i kristlig mening. Eden helgar häns va
pen; Guds välsignelse hvilar öfver dess uppfyllande
Guds vilja styr kulan som med jernstämma tillropa
honom halt; Gud skall trösta honom då han är elän
dig och sårad och stärka honom då han försmäktar
Deraf ed ns höga betydelse.
Vi skulle önska, att den aflades nför altaren, om
gifven med all vår heliga religions högtidhghet oc
värdighet, välsignad af Guds ords tjenare.
Eden är obetingad. Den fordrar hela menniskan
Allt hvad du tänker, tror och känner, måste du upp
offra, då du svurit. Lita på lagen, grubbla icke, gö
icke några uttydningar. Du tjenar Gud, om du hål
ler din ed. Allt annat är affall ifrån Honom!
Det är på detta sätt och genom den ätt:
soldatandan och soldatäran som religioner
hålles uppe, hvilken eljest skulle nedtrampa:
och besudlas:
Men så länge en sådan anda herrskar i våra leder
så länge trehet och tro synas oss oskiljaktiga, si
länge skall korset stå upprätt, huru mycket en var
sinnig otro än försöker att rycka det ned i stoftet.
Vår tid är ett stormande haf. Men ur brännin
garne höjer sig en klippa — soldatäran, och på der
ett kors — tron. Korset står högt och det skallickt
sjunka, så länge vågen icke har betvungit klippan
Och att detta icke må ske, derför må Gud drag:
försorg! Vi kunna endast dö!
I kapitlet om lydnaden framträder täm.
ligen klart författarens uppfattning af armår
såsom numera hufvudsakligen ett verktyg
furstarnes hand för att hålla undersåterne ;
tygeln. . Man höre blott:
Tempelherrarne fästade Kristi kors på sina mantlar;
och vapen. Så bära ock vi vår konungs fälttecken
Vår konung, som fått makten af Gud sig anförtrodd.
är vår stormästare, alldeles i samma mening som
riddareordnarnes voro, ty hans befallning är för os:
såsom Guds vilja.
Afven oss är en sådan lydnad ålagd som den, hvil-
ken stormästaren fordrar af den djerfve riddaren.
Vi måste betrakta armån såsom : en helig orden,
konungen såsom Guds representant. -Gifves det en
högre uppfattning af vårt stånd ? Låtom oss ickt
klaga, att riddartidens poesi gått förlorad! Det lig-
ger i vårt löfte om lydnad så mycken poesi, någon-
ting högt och stort. Äfven vi hafve kämpat emo:
de otrogna. Äfven vi hafve försvarat trons heliga
fana emot. dem. Ännu i dag äro vi trons, ordnin-
gens och lydnadens riddersmän!
Lydnaden är förklaringen af det undret att, unde:
det att en verld upplöser sig omkring oss, armöerna
blifva alit förträffligare. Oppositionen emot den af
Gud tillsatta makten, detta gift, som i våra dagar
förstört mensklighetens organism, som drifver den
till vansinniga handlingar och tänkesätt, har funnit
ett motstånd i friskheten hos våra institutioner. —
Det är icke nog, att en befallning, hvilken
som helst, skall utföras; den måste — säger
författaren — utföras med nöje ; icke den min-
sta min får förråda, att en befallning icke
öfverensstämmer med ens öfvertygelse. Detta
illustreras genom ett exempel:
Fredrik den store stannade i slaget vid Zorndorf
nära en bataljon, i hvilken de fientliga kulorna för-
härjande nedslogo. Bataljonens fänrik nedsjönk
dödligt sårad, den oerhörda smärtan frampressade
ur det ungdomliga bröstet en högljudd klagan. Fän-
rik, tig och dö!s röt konungen åt honom — och
intet ljud förkunnade vidare för kamraterna, huru
nära äfven de voro den dödliga faran.
Detta är lydnad in i döden; de skuggor, hvilka
dödens engel redan utbredde öfver honom, genom-
trängdes af konungens befallning. Soldaten segrade
5fver menniskan. Hans sista tanke var: Jag ly-
der ! Hans själ hade icke mera rum för någon annan.
Vi vilja icke ingifva läsaren alltför stor
leda genom några längre utdrag ur de följande
kapitlen, om äran, om kamratskapet, om en-
tusiasmen o. 8 v. Hvad äran angår, så är
det naturligt, att författaren monopoliserar
densamma för soldatståndet: dess lagbok lef-
ver i hvarje soldats. hjerta; för förbrytelser
mot densamma, sådan den uppfattas af solda-
en, gifves ingen nåd och förskoning:
Vore din ånger än aldrig så sann och uppriktig,
lin smärta än aldrig så djup, vore dina förtjenster
in aldrig så lysande, din föregående vandel än stor
ch ädel, om du handlat emot ärans fordringar, så
sifves det i denna verlden för dig ingen försoning.
Fly så djupt du kan in uti obeträdda skogar, ställ
;ceanen emellan dig och din nesa, undvik för alltid
lina kamraters åsyn — det gifves för dig ingen bot.
ett fjerran land kan du blifva en nyttig medbor-
gare; för oss är du död. Vårt medlidande består
ti — att hafva förgätit dig, vår skonsamhet — att
cke känna dig, om våra vägar likväl skulle korsa
varandra.
Skada att författaren förklarar sig ej när-
nare kunna bestämma och beskrifva den fin-
känsliga soldatiska äran. Efter hvad man
stundom har tillfälle erfara, synes begreppet
lerom eljest icke sällan vara så afvikande
rån den allmänna uppfattningen af hederns
ch sedlighetens fordringar, att en närmare
itredning deraf i en bok sådan som denna väl
öreträdesvis kunnat vara: på sin plats:
LITTERÄRA NOTISER.
— Af K. M:its krigsartiklar för dess krigs-
nakt till lands och sjös har på Brudins förlag
n ny upplaga utkommit, redigerad af krigs-