för revolutionerna. Vår militäriske författar betraktar eden på annat sätt: den utgör ei särskild förbindelse mellan soldaten och Gud genom hvilken hans vapen bli helgade oc! han sjelf, hvad helst han än må på andras be fallning utföra, en stridsman i kristlig me ning. Vi meddela följande ur kapitlet: Et och tro: Soldaten kommer i sådane lägen, hans mod: oci hans försakelse blifva prof ålagde, hvilka sträcka sij långt utöfver måttet af menniskans egna krafter Hans ed förbinder honom med Gud. Han blifver, on han är feg eller förrädisk, en förrädare icke blot emot sin furste utan äfven emot sin tro. Så sann mig Gud hjelpe till lif och själlv Genom denn: stora och innehållsrika formel blifver soldaten e! stridsman i kristlig mening. Eden helgar häns va pen; Guds välsignelse hvilar öfver dess uppfyllande Guds vilja styr kulan som med jernstämma tillropa honom halt; Gud skall trösta honom då han är elän dig och sårad och stärka honom då han försmäktar Deraf ed ns höga betydelse. Vi skulle önska, att den aflades nför altaren, om gifven med all vår heliga religions högtidhghet oc värdighet, välsignad af Guds ords tjenare. Eden är obetingad. Den fordrar hela menniskan Allt hvad du tänker, tror och känner, måste du upp offra, då du svurit. Lita på lagen, grubbla icke, gö icke några uttydningar. Du tjenar Gud, om du hål ler din ed. Allt annat är affall ifrån Honom! Det är på detta sätt och genom den ätt: soldatandan och soldatäran som religioner hålles uppe, hvilken eljest skulle nedtrampa: och besudlas: Men så länge en sådan anda herrskar i våra leder så länge trehet och tro synas oss oskiljaktiga, si länge skall korset stå upprätt, huru mycket en var sinnig otro än försöker att rycka det ned i stoftet. Vår tid är ett stormande haf. Men ur brännin garne höjer sig en klippa — soldatäran, och på der ett kors — tron. Korset står högt och det skallickt sjunka, så länge vågen icke har betvungit klippan Och att detta icke må ske, derför må Gud drag: försorg! Vi kunna endast dö! I kapitlet om lydnaden framträder täm. ligen klart författarens uppfattning af armår såsom numera hufvudsakligen ett verktyg furstarnes hand för att hålla undersåterne ; tygeln. . Man höre blott: Tempelherrarne fästade Kristi kors på sina mantlar; och vapen. Så bära ock vi vår konungs fälttecken Vår konung, som fått makten af Gud sig anförtrodd. är vår stormästare, alldeles i samma mening som riddareordnarnes voro, ty hans befallning är för os: såsom Guds vilja. Afven oss är en sådan lydnad ålagd som den, hvilken stormästaren fordrar af den djerfve riddaren. Vi måste betrakta armån såsom : en helig orden, konungen såsom Guds representant. -Gifves det en högre uppfattning af vårt stånd ? Låtom oss ickt klaga, att riddartidens poesi gått förlorad! Det ligger i vårt löfte om lydnad så mycken poesi, någonting högt och stort. Äfven vi hafve kämpat emo: de otrogna. Äfven vi hafve försvarat trons heliga fana emot. dem. Ännu i dag äro vi trons, ordningens och lydnadens riddersmän! Lydnaden är förklaringen af det undret att, unde: det att en verld upplöser sig omkring oss, armöerna blifva alit förträffligare. Oppositionen emot den af Gud tillsatta makten, detta gift, som i våra dagar förstört mensklighetens organism, som drifver den till vansinniga handlingar och tänkesätt, har funnit ett motstånd i friskheten hos våra institutioner. — Det är icke nog, att en befallning, hvilken som helst, skall utföras; den måste — säger författaren — utföras med nöje ; icke den minsta min får förråda, att en befallning icke öfverensstämmer med ens öfvertygelse. Detta illustreras genom ett exempel: Fredrik den store stannade i slaget vid Zorndorf nära en bataljon, i hvilken de fientliga kulorna förhärjande nedslogo. Bataljonens fänrik nedsjönk dödligt sårad, den oerhörda smärtan frampressade ur det ungdomliga bröstet en högljudd klagan. Fänrik, tig och dö!s röt konungen åt honom — och intet ljud förkunnade vidare för kamraterna, huru nära äfven de voro den dödliga faran. Detta är lydnad in i döden; de skuggor, hvilka dödens engel redan utbredde öfver honom, genomträngdes af konungens befallning. Soldaten segrade 5fver menniskan. Hans sista tanke var: Jag lyder ! Hans själ hade icke mera rum för någon annan. Vi vilja icke ingifva läsaren alltför stor leda genom några längre utdrag ur de följande kapitlen, om äran, om kamratskapet, om entusiasmen o. 8 v. Hvad äran angår, så är det naturligt, att författaren monopoliserar densamma för soldatståndet: dess lagbok lefver i hvarje soldats. hjerta; för förbrytelser mot densamma, sådan den uppfattas af soldaen, gifves ingen nåd och förskoning: Vore din ånger än aldrig så sann och uppriktig, lin smärta än aldrig så djup, vore dina förtjenster in aldrig så lysande, din föregående vandel än stor ch ädel, om du handlat emot ärans fordringar, så sifves det i denna verlden för dig ingen försoning. Fly så djupt du kan in uti obeträdda skogar, ställ ;ceanen emellan dig och din nesa, undvik för alltid lina kamraters åsyn — det gifves för dig ingen bot. ett fjerran land kan du blifva en nyttig medborgare; för oss är du död. Vårt medlidande består ti — att hafva förgätit dig, vår skonsamhet — att cke känna dig, om våra vägar likväl skulle korsa varandra. Skada att författaren förklarar sig ej närnare kunna bestämma och beskrifva den finkänsliga soldatiska äran. Efter hvad man stundom har tillfälle erfara, synes begreppet lerom eljest icke sällan vara så afvikande rån den allmänna uppfattningen af hederns ch sedlighetens fordringar, att en närmare itredning deraf i en bok sådan som denna väl öreträdesvis kunnat vara: på sin plats: LITTERÄRA NOTISER. — Af K. M:its krigsartiklar för dess krigsnakt till lands och sjös har på Brudins förlag n ny upplaga utkommit, redigerad af krigs