änser här för säkert, att konungens af Nea-
pel svar på Englands och Frankrikes före-
ställningar- är kort och högdraget. Denne
konung missbrukar i sanning sin förmånsrätt
att vara den svagare. I betraktande af allt
detta kan den debatt, hvilken i dag, som jag
tror, öppaas i underhuset öfver italienska frå-
gan, ej blifva för oss likgiltig.
Det är er bekant, att vi förlorat vår mini-
ster för allmänna undervisningen, hr Fortoul,
och ni lärer ej förvåna er, om jag säger, att
mer än en eftersträfvar platsen; det är be-
gripligt. I våra dagar äro ministerplatser ly-
sande, goda och, hvad som will säga mer,
varaktiga. På hvem skall väl kejsarens val
nu falla? Hittills känner man deticke. Man
har talat om en af de ministrar, som var i
tjenst vid statskuppen, hr Girault; men detta
val kan anses tvifvel underkastadt, och se här
orsaken. Före statskuppen bad presidenten
väl de flesta af ministrarne att stanna qvar
på sina poster, men begärde på samma gång
deras afskedsansökningar, i det han ganska
nådigt yttrade: Här står mitt hufvud på spel,
och jag vill, att ni i alla händelser kunnen
rädda edra. Afskedsansökningarne inlemna-
des, men sedan statskuppen lyckats förträffligt.
blygdes hvar och en att ha begärt sitt afsked,
och ville genast ha sin synbara andel i en
lyckosam medbrottslighet. Hr Girault var den
ende, tillägges det i berättelsen, som afvak-
tade, att sakerna skulle arta. sig ännu bättre.
Detta utgör väl ej, ifall händelsen är sann,
någon god rekommendation; men hr Girault
hade ju i alla fall ej begått något annat fel
än att ha varit rädd litet längre än sina gamla
embetsbröder, och kejsaren är ej den man,
som ej skulle förlåta ett dylikt fel.
4. H.