änser här för säkert, att konungens af Neapel svar på Englands och Frankrikes föreställningarär kort och högdraget. Denne konung missbrukar i sanning sin förmånsrätt att vara den svagare. I betraktande af allt detta kan den debatt, hvilken i dag, som jag tror, öppaas i underhuset öfver italienska frågan, ej blifva för oss likgiltig. Det är er bekant, att vi förlorat vår minister för allmänna undervisningen, hr Fortoul, och ni lärer ej förvåna er, om jag säger, att mer än en eftersträfvar platsen; det är begripligt. I våra dagar äro ministerplatser lysande, goda och, hvad som will säga mer, varaktiga. På hvem skall väl kejsarens val nu falla? Hittills känner man deticke. Man har talat om en af de ministrar, som var i tjenst vid statskuppen, hr Girault; men detta val kan anses tvifvel underkastadt, och se här orsaken. Före statskuppen bad presidenten väl de flesta af ministrarne att stanna qvar på sina poster, men begärde på samma gång deras afskedsansökningar, i det han ganska nådigt yttrade: Här står mitt hufvud på spel, och jag vill, att ni i alla händelser kunnen rädda edra. Afskedsansökningarne inlemnades, men sedan statskuppen lyckats förträffligt. blygdes hvar och en att ha begärt sitt afsked, och ville genast ha sin synbara andel i en lyckosam medbrottslighet. Hr Girault var den ende, tillägges det i berättelsen, som afvaktade, att sakerna skulle arta. sig ännu bättre. Detta utgör väl ej, ifall händelsen är sann, någon god rekommendation; men hr Girault hade ju i alla fall ej begått något annat fel än att ha varit rädd litet längre än sina gamla embetsbröder, och kejsaren är ej den man, som ej skulle förlåta ett dylikt fel. 4. H.