LITTERATUR.
Jag tjenar! Frin det i Berlin af preussiska
gardeslöjtnanten Cärl v. Reinhard utgifna
och preussiska armen tillegnade arbetet Ich
Dien !n Öfversatt af en svensk ofjicer. Stock-
holm 1856.
Vi ha förut, med anledning af en prunkande
anmälan i en österrikisk militärtidning, omnämt
detta arbete såsom ett mycket karakteristiskt
rof på modern preussisk kasernfilosofi. Svår-
igen kunde vi. då föreställa oss, att någon
skulle finna det mödan lönt att öfverflytta
detta arbete på svenska språket, att någon
skulle göra sig det besväret att på Sverges
litteratur vilja inympa en skrift, som så allt
igenom smakar af äkta gammaltysk Gama-
schentbum; endast en litern smula uppvärmd
och späckad med den nuvarande absolutisti-
ska reaktionens mustiga förbannelser öfver
hvarje spår till en fri nationel utveckling
och garnerad med den moderna junkerlighe-
ters granna poetiska febuserier.
Då det nu emellertid visar sig, att :n svensk
officer kunnat och ansett sig böra öfversätta
denna skrift och i en särskilt tillegnan till
förmän och kamrater,, efter en liten reser-
vation mot stilens svulst, förklara, att arbetet
innehåller en mängd dyrbara sanningar i allt
hvad som rörer en sann soldatesprit och att
han är stolt att öppet. få hembära sin akt-
ning och i dagen lägga sin hyllning för de
många sanna väckelser till en ädel. militärisk
anda, som utgå från nämde arbeten, anse
vi det vara skäl att lemna några ytterligare
rof på arbetets anda och karakter, för att
äta våra läsare bedöma, huruvida denna pro-
dukt af den tyska junkerismen förtjenar så
granna vitsord och huruvida den lämpar gig
till läsning för svenska krigare.
Vi ha redan omnämt, huru författaren fram-
ställer armen såsom det enda upprätthållande
sambhällselementet, utan hvilket lagar och sam-
hällsinstitutioner skulle bortsopas, kyrkorna
grusas; presterna mördas, konster och veten-
skaper begrafvas under materialismens askregn
0. 8 v., huru han jemför densamma med tyngd-
lagen i naturen, utan hvilken ett kaotiskt för-
störingstummel skulle uppstå, och huru han
, att då allt annat i vår tid är förskämdt
och häntyder på ett sönderplittradt samhälls-
tillstånd, armåerna ensamma blifvit allt bättre
och fullkomligare och att de ensamt äro i be-
sittning af fysisk och moralisk helsa, af reli
gion, ära och tro.
Författaren: utvecklar närmare dessa på:
ståenden. I kapitlet Soldaten uttalar han i
rentaf dityrambiska strofer sin hänryckning
öfver soldatväsendet. Det gifves, yttrar han.
under min lefnad ingen mig medveten tid,
då jag icke antingen hyst en glödande ön-
skan att vara soldat eller också varit det. Den
tanken, att jag möjligtvis kunde blifva någon-:
ting annat, har ännu aldrig fallit mig in.
Alla andra krafter i vår tid, de stora veten-
skapliga uppfinningarne, det industriella lif-
vets utveckling äro ett intet emot soldatvä-
sendet, ty de förra tjena blow det lägre och
materiella lifvet, då det senare åter upprätt-
håller det högre och utgör enda räddningen
från en bankrutt på ära och kraft. Vi med-
dela några profbitar ur denna deduktion:
Huru väldig än vetenskapens lyftning må vara,
huru stor den förvåning, i hvilken den vingsnabbt,
städse nya under åstadkommande, mekaniska kraften,
försätter oss, huru behagligt en fullkomnad industri
än gestaltar för oss det yttre lifvet: vid alla dessa
fullkomligheter kunna vi dock vara ganska arma och
eländiga, om för våra hjertan den tron går förlorad,
att högt, högt öfver denna verldens goda böra, jemte
religionen, skattas rättvisan, äran och lydnaden. Jag
tror icke att det ännu har gifvits en menniska, hvil-
ken det bereder en väsentlig tillväxt i verklig lyck-
salighet, att hon bor i ett fullkomligt väl inrättadt
hus, att hon är omgifven af industriens sirliga och
billiga alster, att hon kan förflytta sig med ringa
uppoffring af tid till ganska aflägsna orter och att
hon-om morgonen på sitt frukostbord finner helt nya
underrättelser från alla delar af den bebodda jorden.
Jag tror att en man kan, trots denna stora och be-
undransvärda vår tids lyx, vara ganska olycklig och
otillfredsstäld, om han icke bär inom sig högre ga-
rantier för sitt värde.
Men midtemot denna behagliga bild ser jag i den
trånga kammaren af en ringa hydda en gammal
man. Omkring hovom är allt torftigt, ingenstädes
finnes öfverflöd, knappt det nödvändiga. Blott ett
är blankt och lysande i detta rum, ett svärd, under
hvilket ett jernkors hänger och under detta konup-
gens porträtt.
Denne man är fattig, det är sannt; men han har
varit soldat och derföre är han munter och förnöjd.
Efter att ha förklarat, att armån innefat-
tar i sig summan af alla de manliga dygder
som ett folk eger, att den är folket par ex-
cellence, ja folket i sin högsta potens, yttrar
författaren bland annat:
Soldatens tjenst är så att säga en luttrande eld.
Afskildt derifrån blifver allt slagg af egennyttan,
fegheten, högfården och den sig bröstande rikedo-
men. — — — Soldaten tror, älskar, lyder och aktar!
Och just aktning är det som nu för tiden felas. Akt-
ving för religionen, för konung, för lagar, för ålder-
domen, för qvinnan. Aktning är en ganska hög
dygd och grundar sig på eget inre värde. Men in-
genstädes skolen j finna mera aktning än i armöns I
leder (!).
Man vet, huru allt flera och vältaligare rö-
ster inom de kristna samhällena börjat för-
nimmas, hvilka framställa. den-af samhället
vid- många tillfällen fordrade eden såsom ett
hedniskt bruk, hvilket står i fullkomlig strid
mot kristendomen, då den, för så vidt den
skall innebära någonting mer än ett vanligt
löfte, har sin grund i en dunkel hednisk vid-
skepelse och då den införer en annan moral
än den kristliga, alldenstund det anses, att
det genom eden bekräftade löftet, det vare :
sig vist eller fåvitskt, det må leda till allmänt
gagn eller förderf, under intet vilkor får ryg- :
gas. I borgerligt hänseende äro dylika eder, :
som innebära förbindelser för framtiden, onyt-
tiga; man vet mer än väl, att den s. k. tro-
och huldhetseden aldrig lagt hinder i vägen