LITTERATUR. Jag tjenar! Frin det i Berlin af preussiska gardeslöjtnanten Cärl v. Reinhard utgifna och preussiska armen tillegnade arbetet Ich Dien !n Öfversatt af en svensk ofjicer. Stockholm 1856. Vi ha förut, med anledning af en prunkande anmälan i en österrikisk militärtidning, omnämt detta arbete såsom ett mycket karakteristiskt rof på modern preussisk kasernfilosofi. Svårigen kunde vi. då föreställa oss, att någon skulle finna det mödan lönt att öfverflytta detta arbete på svenska språket, att någon skulle göra sig det besväret att på Sverges litteratur vilja inympa en skrift, som så allt igenom smakar af äkta gammaltysk Gamaschentbum; endast en litern smula uppvärmd och späckad med den nuvarande absolutistiska reaktionens mustiga förbannelser öfver hvarje spår till en fri nationel utveckling och garnerad med den moderna junkerligheters granna poetiska febuserier. Då det nu emellertid visar sig, att :n svensk officer kunnat och ansett sig böra öfversätta denna skrift och i en särskilt tillegnan till förmän och kamrater,, efter en liten reservation mot stilens svulst, förklara, att arbetet innehåller en mängd dyrbara sanningar i allt hvad som rörer en sann soldatesprit och att han är stolt att öppet. få hembära sin aktning och i dagen lägga sin hyllning för de många sanna väckelser till en ädel. militärisk anda, som utgå från nämde arbeten, anse vi det vara skäl att lemna några ytterligare rof på arbetets anda och karakter, för att äta våra läsare bedöma, huruvida denna produkt af den tyska junkerismen förtjenar så granna vitsord och huruvida den lämpar gig till läsning för svenska krigare. Vi ha redan omnämt, huru författaren framställer armen såsom det enda upprätthållande sambhällselementet, utan hvilket lagar och samhällsinstitutioner skulle bortsopas, kyrkorna grusas; presterna mördas, konster och vetenskaper begrafvas under materialismens askregn 0. 8 v., huru han jemför densamma med tyngdlagen i naturen, utan hvilken ett kaotiskt förstöringstummel skulle uppstå, och huru han , att då allt annat i vår tid är förskämdt och häntyder på ett sönderplittradt samhällstillstånd, armåerna ensamma blifvit allt bättre och fullkomligare och att de ensamt äro i besittning af fysisk och moralisk helsa, af reli gion, ära och tro. Författaren: utvecklar närmare dessa på: ståenden. I kapitlet Soldaten uttalar han i rentaf dityrambiska strofer sin hänryckning öfver soldatväsendet. Det gifves, yttrar han. under min lefnad ingen mig medveten tid, då jag icke antingen hyst en glödande önskan att vara soldat eller också varit det. Den tanken, att jag möjligtvis kunde blifva någon-: ting annat, har ännu aldrig fallit mig in. Alla andra krafter i vår tid, de stora vetenskapliga uppfinningarne, det industriella lifvets utveckling äro ett intet emot soldatväsendet, ty de förra tjena blow det lägre och materiella lifvet, då det senare åter upprätthåller det högre och utgör enda räddningen från en bankrutt på ära och kraft. Vi meddela några profbitar ur denna deduktion: Huru väldig än vetenskapens lyftning må vara, huru stor den förvåning, i hvilken den vingsnabbt, städse nya under åstadkommande, mekaniska kraften, försätter oss, huru behagligt en fullkomnad industri än gestaltar för oss det yttre lifvet: vid alla dessa fullkomligheter kunna vi dock vara ganska arma och eländiga, om för våra hjertan den tron går förlorad, att högt, högt öfver denna verldens goda böra, jemte religionen, skattas rättvisan, äran och lydnaden. Jag tror icke att det ännu har gifvits en menniska, hvilken det bereder en väsentlig tillväxt i verklig lycksalighet, att hon bor i ett fullkomligt väl inrättadt hus, att hon är omgifven af industriens sirliga och billiga alster, att hon kan förflytta sig med ringa uppoffring af tid till ganska aflägsna orter och att hon-om morgonen på sitt frukostbord finner helt nya underrättelser från alla delar af den bebodda jorden. Jag tror att en man kan, trots denna stora och beundransvärda vår tids lyx, vara ganska olycklig och otillfredsstäld, om han icke bär inom sig högre garantier för sitt värde. Men midtemot denna behagliga bild ser jag i den trånga kammaren af en ringa hydda en gammal man. Omkring hovom är allt torftigt, ingenstädes finnes öfverflöd, knappt det nödvändiga. Blott ett är blankt och lysande i detta rum, ett svärd, under hvilket ett jernkors hänger och under detta konupgens porträtt. Denne man är fattig, det är sannt; men han har varit soldat och derföre är han munter och förnöjd. Efter att ha förklarat, att armån innefattar i sig summan af alla de manliga dygder som ett folk eger, att den är folket par excellence, ja folket i sin högsta potens, yttrar författaren bland annat: Soldatens tjenst är så att säga en luttrande eld. Afskildt derifrån blifver allt slagg af egennyttan, fegheten, högfården och den sig bröstande rikedomen. — — — Soldaten tror, älskar, lyder och aktar! Och just aktning är det som nu för tiden felas. Aktving för religionen, för konung, för lagar, för ålderdomen, för qvinnan. Aktning är en ganska hög dygd och grundar sig på eget inre värde. Men ingenstädes skolen j finna mera aktning än i armöns I leder (!). Man vet, huru allt flera och vältaligare röster inom de kristna samhällena börjat förnimmas, hvilka framställa. den-af samhället vidmånga tillfällen fordrade eden såsom ett hedniskt bruk, hvilket står i fullkomlig strid mot kristendomen, då den, för så vidt den skall innebära någonting mer än ett vanligt löfte, har sin grund i en dunkel hednisk vidskepelse och då den införer en annan moral än den kristliga, alldenstund det anses, att det genom eden bekräftade löftet, det vare : sig vist eller fåvitskt, det må leda till allmänt gagn eller förderf, under intet vilkor får ryg: gas. I borgerligt hänseende äro dylika eder, : som innebära förbindelser för framtiden, onyttiga; man vet mer än väl, att den s. k. trooch huldhetseden aldrig lagt hinder i vägen