ningar, hästar och pass, på det att ni utan all
svårighet måtte kunna träffa mig.
Ni erhåller detta bref i morgon, jag kan
således inom tre dagar ha ert svar, skrif det
utan fruktan, ty budbäraren är säker.
Farväl, min egen ljufva Henriette. Jag äl-
skar er med så mycken kraft, att om jag en-
dast kunde begagna fjerdedelen deraf för att
strida, skulle inom ett år verlden vara min.
Karl X, konung af Frankrike.,
Den arme La Ramå hade nedlagt hela sin
glödande själ i detta bref, han målade deri
med bjerta färger hela sitt lif både det för-
flutna, med dess samvetsagg, skam och faror,
och det närvarande, med dess hopp, högmod,
ärelystnad och kärlek; han hade ingenting
lömt.
Bilden af denna förföriska Henriette, denna
svartögda demon, förföljde honom öfverallt;
hon delade hans enslighet, hon satt vid hans
sida, hon log mot honom!... För att er-
hålla henne, rustade han sig till en strid mot
hela Frankrike, och för att blifva hennes man,
skulle han, om så fodrats, gladt hafva tram-
pat verldens alla kronor under sina fötter.
I denna själ var det en evig tvekamp mel-
lan förnuft och vansinne; ibland insåg han
verkligen det dåraktiga i sin kärlek, men huru
fort borjagades ej logikens kalla fläktar af de
vilda begärens heta vindar, hvilka våldsamt
slungade honom tillbaka i tjuserskans nät.
Dock på dylika organismen dödande drömmar
låter vanligtvis den gudomliga visheten ett
hastigt uppvaknande följa.
Då la Ramåe läst och åter omläst sitt bref,
omsorgsfullt rättande hvad han tyckte vara
för ljumt och här och der skickligt tilläg-
gande något ord, beräknadt att egga Henriettes
snålhet eller ärelystnad, lemnade han depeschen
till en af sina förtrogna, med befallning att
fördröjligen befordra den till dess adress,