ningar, hästar och pass, på det att ni utan all svårighet måtte kunna träffa mig. Ni erhåller detta bref i morgon, jag kan således inom tre dagar ha ert svar, skrif det utan fruktan, ty budbäraren är säker. Farväl, min egen ljufva Henriette. Jag älskar er med så mycken kraft, att om jag endast kunde begagna fjerdedelen deraf för att strida, skulle inom ett år verlden vara min. Karl X, konung af Frankrike., Den arme La Ramå hade nedlagt hela sin glödande själ i detta bref, han målade deri med bjerta färger hela sitt lif både det förflutna, med dess samvetsagg, skam och faror, och det närvarande, med dess hopp, högmod, ärelystnad och kärlek; han hade ingenting lömt. Bilden af denna förföriska Henriette, denna svartögda demon, förföljde honom öfverallt; hon delade hans enslighet, hon satt vid hans sida, hon log mot honom!... För att erhålla henne, rustade han sig till en strid mot hela Frankrike, och för att blifva hennes man, skulle han, om så fodrats, gladt hafva trampat verldens alla kronor under sina fötter. I denna själ var det en evig tvekamp mellan förnuft och vansinne; ibland insåg han verkligen det dåraktiga i sin kärlek, men huru fort borjagades ej logikens kalla fläktar af de vilda begärens heta vindar, hvilka våldsamt slungade honom tillbaka i tjuserskans nät. Dock på dylika organismen dödande drömmar låter vanligtvis den gudomliga visheten ett hastigt uppvaknande följa. Då la Ramåe läst och åter omläst sitt bref, omsorgsfullt rättande hvad han tyckte vara för ljumt och här och der skickligt tilläggande något ord, beräknadt att egga Henriettes snålhet eller ärelystnad, lemnade han depeschen till en af sina förtrogna, med befallning att fördröjligen befordra den till dess adress,