TALCD al CHOSLAININI OVIVEILIBYISV VID UVD SAVA
as sssssssesoen
(Insändt.)
Betraktelser från landsorten öfver Falken-
bergska målet.
Detta mål, tillika med dess utväxter, kan
visst, dels i anseende till den oförtjenta upp-
märksamhet denna i begynnelsen lumpna sak
ådragit sig, dels i anseende till de dimensio-
ner den antagit, gälla såsom en godbit för den
nyhetslystna, sysslolösa hopen, som rörer sig
inom och invid händelsernas sfer; helt mot-
satta reflexioner väckas dock deraf hos den
öfriga läsande allmänheten. Hos hvar och
en, som icke är såsom part på närmare eller
fjärmare håll invecklad i saken, och för hvil-
ken det är likgiltigt, om det här gäller en
tvist emellan individer eller mellan kotterier,
hafva de ömkligheter, som derigenom blifvit
bragta i dagen, längesedan väckt vämjelse,
och tvingat dessa att skjuta sjelfva den un-
der förhandling varande frågan ifrån sig, eme-
dan de öfverväldigas af det sorgliga intryck,
som härrör af den samhällets ruttenhet, hvarur
denna historia utvecklat sig. Det är icke denna
bedröfliga rättegång i sig sjelf, utan den slapp-
het i sederna, som framkallat den, hvilken
lemnar så rikt stoft till betraktelser. Hvad
dom än allmänheten till slut kommer att
fälla öfver den lilla ifrågavarande korporatio-
nen, inom hvilken en adept, så oinvigd i
sjelfva hufvudvilkoret för en sådan korpora-
tions existens, disciplinen, och innan han åda-
galagt någon annan qvalifikation för sitt blif-
vande yrke, än den nyss emanciperade skol-
piltens sjelfförtroende och öfvermod, kan med
så pass framgång som hittills, utmana grå-
nade förmän på en strid, som tyckes icke
älla mindre än to be or not to be; så synes
enna korporation, om icke hafva dömt sig
sjelf, åtminstone hafva vittnat mot sig sjelf,
och vittnar postdagligen derom att, huru det
än må vara i yttre måtto, den dock i sitt inre
finnes i upplösningstillstånd. Men det är hvar-
ken individerna eller kåren, som gifva anled-
ning till de sorgligaste betraktelserna.
Det är det bedröfligaste i hela denna hi-
storia, att man på intet håll, hvarken hos
hufvudhjeltens förmän, eller hans kamrater,
eller öfriga i saken inblandade, eller vid sjelf-
va domstolarne. fästat någon synnerlig upp-
märksamhet vid det oerhörda sedeförderf, in
i hvilket denma historia låter oss kasta en
hastig blick. De lastens smutspölar, der en
stor del af ungdomen ur de bättre lottade
samhällsklasserna blir renons på heder och
mannakraft och redbarhet, betraktas såsom
någonting alldeles ordinärt; och svenska krigs-
höfdingar och riddersmän ha vidlyftiga för-
handlingar och underhandlingar med lastens
prestinnor, för botande af refvorna i den yttre
disciplinen. Sjelfva sedeslösheten betraktas
såsom en bagatell; det är bara det yttre ske-
net, som kommer i fråga, och man synes nä-
stan betrakta dem, som göra sedeslösheten till
ett näringsfång, såsom andra idkare af akt-
ningsvärda yrken. Det är en moralisk slapp-
het hos den allmänna opinionen i hufvudsta-
den i detta fall, hvilken är ganska sorglig
och betänklig. Insändaren erinrar sig härvid
ovilkorligt öfverståthållareembetets nyligen i
Aftonbladet införda utlåtande öfver det kyrk-
liga tillståndet i hufvudstaden, der det först
yttras, att öfverståthållareembetet betviflar, att
religiositet och sedlighet i hufvudstaden be-
finna sig på en låg och oroväckande stånd-
punkt, och hvarest det litet längre ned heter:
Sammanlefnaden i konkubinat har betydligt
tilltagit, och antalet af sådana olagliga för-
eningar torde icke långt ifrån motsvara de
lagliga äktenskapens.
De förnedrade qvinnorna bära sina huf-
vuden så högt och blicka från sin plats i
hyrvagnen så trotsigt ned på den blyga är-
barheten, derföre att de hafva sitt stöd i hvad
som, kuriöst nog, äfven i detta fall kallas
oda tonen. Eller gifves det många kretsar,
er sqvallret hyser betänkligheter vid att sys-
selsätta sig med förhållanden, angående per-
soner, hvilka, åtminstone af undseends för de
unga, aldrig borde der varda nämda? Qvin-
nor, så förnedrade, att om de ens skulle af
någon tillfällig brist på uppmärksamhet näm-
nas i en oerfaren flickas närvaro, borde jaga
blodet upp till hennes tinningar, äro för mån-
gen sjuttonåring väl bekanta; hon känner de-
ras utseende, då de med fräckhet sätta sig
vid hennes sida, der de betalt sitt inträde;
hon känner mången gång dessas förhållande
till värden der hon gästar, till valsören, som