TALCD al CHOSLAININI OVIVEILIBYISV VID UVD SAVA as sssssssesoen (Insändt.) Betraktelser från landsorten öfver Falkenbergska målet. Detta mål, tillika med dess utväxter, kan visst, dels i anseende till den oförtjenta uppmärksamhet denna i begynnelsen lumpna sak ådragit sig, dels i anseende till de dimensioner den antagit, gälla såsom en godbit för den nyhetslystna, sysslolösa hopen, som rörer sig inom och invid händelsernas sfer; helt motsatta reflexioner väckas dock deraf hos den öfriga läsande allmänheten. Hos hvar och en, som icke är såsom part på närmare eller fjärmare håll invecklad i saken, och för hvilken det är likgiltigt, om det här gäller en tvist emellan individer eller mellan kotterier, hafva de ömkligheter, som derigenom blifvit bragta i dagen, längesedan väckt vämjelse, och tvingat dessa att skjuta sjelfva den under förhandling varande frågan ifrån sig, emedan de öfverväldigas af det sorgliga intryck, som härrör af den samhällets ruttenhet, hvarur denna historia utvecklat sig. Det är icke denna bedröfliga rättegång i sig sjelf, utan den slapphet i sederna, som framkallat den, hvilken lemnar så rikt stoft till betraktelser. Hvad dom än allmänheten till slut kommer att fälla öfver den lilla ifrågavarande korporationen, inom hvilken en adept, så oinvigd i sjelfva hufvudvilkoret för en sådan korporations existens, disciplinen, och innan han ådagalagt någon annan qvalifikation för sitt blifvande yrke, än den nyss emanciperade skolpiltens sjelfförtroende och öfvermod, kan med så pass framgång som hittills, utmana grånade förmän på en strid, som tyckes icke älla mindre än to be or not to be; så synes enna korporation, om icke hafva dömt sig sjelf, åtminstone hafva vittnat mot sig sjelf, och vittnar postdagligen derom att, huru det än må vara i yttre måtto, den dock i sitt inre finnes i upplösningstillstånd. Men det är hvarken individerna eller kåren, som gifva anledning till de sorgligaste betraktelserna. Det är det bedröfligaste i hela denna historia, att man på intet håll, hvarken hos hufvudhjeltens förmän, eller hans kamrater, eller öfriga i saken inblandade, eller vid sjelfva domstolarne. fästat någon synnerlig uppmärksamhet vid det oerhörda sedeförderf, in i hvilket denma historia låter oss kasta en hastig blick. De lastens smutspölar, der en stor del af ungdomen ur de bättre lottade samhällsklasserna blir renons på heder och mannakraft och redbarhet, betraktas såsom någonting alldeles ordinärt; och svenska krigshöfdingar och riddersmän ha vidlyftiga förhandlingar och underhandlingar med lastens prestinnor, för botande af refvorna i den yttre disciplinen. Sjelfva sedeslösheten betraktas såsom en bagatell; det är bara det yttre skenet, som kommer i fråga, och man synes nästan betrakta dem, som göra sedeslösheten till ett näringsfång, såsom andra idkare af aktningsvärda yrken. Det är en moralisk slapphet hos den allmänna opinionen i hufvudstaden i detta fall, hvilken är ganska sorglig och betänklig. Insändaren erinrar sig härvid ovilkorligt öfverståthållareembetets nyligen i Aftonbladet införda utlåtande öfver det kyrkliga tillståndet i hufvudstaden, der det först yttras, att öfverståthållareembetet betviflar, att religiositet och sedlighet i hufvudstaden befinna sig på en låg och oroväckande ståndpunkt, och hvarest det litet längre ned heter: Sammanlefnaden i konkubinat har betydligt tilltagit, och antalet af sådana olagliga föreningar torde icke långt ifrån motsvara de lagliga äktenskapens. De förnedrade qvinnorna bära sina hufvuden så högt och blicka från sin plats i hyrvagnen så trotsigt ned på den blyga ärbarheten, derföre att de hafva sitt stöd i hvad som, kuriöst nog, äfven i detta fall kallas oda tonen. Eller gifves det många kretsar, er sqvallret hyser betänkligheter vid att sysselsätta sig med förhållanden, angående personer, hvilka, åtminstone af undseends för de unga, aldrig borde der varda nämda? Qvinnor, så förnedrade, att om de ens skulle af någon tillfällig brist på uppmärksamhet nämnas i en oerfaren flickas närvaro, borde jaga blodet upp till hennes tinningar, äro för mången sjuttonåring väl bekanta; hon känner deras utseende, då de med fräckhet sätta sig vid hennes sida, der de betalt sitt inträde; hon känner mången gång dessas förhållande till värden der hon gästar, till valsören, som