— Bland andra utländska tidningar, sor
yttra sig öfver fredsvilkoren, är äfven Journc
de Constantinople, enligt hvilken det synes sor
om ryssarne skulle erhålla en bestämd lanc
vinning genom denna fred, så till vida sor
Cirkassien aldrig blifvit till Ryssland afträd
men om det nu med tystnad förbigås och in
genting stadgas om dess beroende af Turkic
eller dess sjelfständighet, kan vara mer ä
fullt vederlag för den obetydliga del af Bess
arabien, som afträdes till Moldau. Detta sam
manstämmer äfven rätt väl med den enligt går
dagens telegrafrapport i ett ryskt manifest nm
afgifna förklaringen, att Ryssland anser si;
hafva uppnått sitt ändamål med kriget oci
endast till undvikande af kollisioner medgif
vit en liten gränsreglering i Bessarabien.
Den turkiska tidningen yttrar med anled
ning af frågan om gränsregleringen:
Turkiet är på en ging en europeisk och en asia
tisk makt. Konstantinopel är nyckeln till de båd
verldsdelarne. Kriget fördes för hela turkiska riket
integritet, freden måste således också bevara hel:
turkiska rikets område för ryska kränkningar. Oc
likväl vänder man bela uppmärksamheten vid före
stående gränsreglering blott på en delaf Bessarabier
och tänker blott i förbigående på rysk-turkiska grän
sen i Asien. Kabinettet i Petersburg motsätter sig
hvarje afträdande af Cirkassien, som likväl aldrig
tillhört detsamma; det säger att det ej kan ingå på
vilkor, som skulle kosta detsamma allt för stora of.
fer, och när det slutligen af mensklighetskänsla gif:
ver efter för de andra makternas önskningar, så sker
det blott under vilkor, att man icke fordrar någo
mera af detsamma. Det är ganska väluttänkt; för-
lorar Ryssland månne på en sådan skenbar eftergif-
venhet? Tredje artikeln af fördraget i Adrianopel
säger: Svarta hafvets kust från mynningen af Kuban
till och med hamnen vid Nikolo skall ställas under
Rysslands herraväldes. Derigenom var alldeles icke
någon makt öfver Cirkassien inrymd åt Ryssland;
Kuban och Terek utgjorde gränsskilnaden emellan
de båda folken. Ryssarne hade anlagt i det inre af
landet blott två små fästen (Rajewska och Abinsk);
det öfriga af landet var alldeles oberoende af Ryss-
land. Det är visserligen nu, då de ryska etäblisse-
menterna i Cirkassien blott äro ruiner, icke mycket
sannolikt att man derför skall göra stora offer; men
likväl är en förbättring af asiatiska gränserna all-
deles nödvändig för de orientaliska och vesterländska
intressenas säkerhet.p
FA
Amerikanskt junkervåsende.
Junkerväsendet kan uppenbara sig under
mycket varierande former och under de mest
olika samhällsförhållanden. Nedanstående ur
en amerikansk tidning hemtade skildring vitt-
nar derom, att äfven i Nordamerikas fristater,
notabenei de sydliga aristokratiska slafstaterna,
händelser kunna inträffa, jemförliga med den
Hinkeldeyska affären i Berlin, och att bland
dessa staters förnäma ungdom råder en fashio-
nabel abandon och ett lif, som måste väcka
värma sympatier hos och innebära en riktig
lockelse för många preussiska själsförvandter
till br v. Rochow, för att icke tala om en och
annan af junkerliga ungherrar äfven på andra
håll. Skulle en gång junkrarne af ett eller annat
skäl finna sig föranlåtna att vända Europa
ryggen, så skulle de visst kunna trifvas lika
bra i nordamerikanska unionens sydstater, som
de förjagade demokraterna gjort i de nordliga
fristaterna. — Berättelsen ur Wilmington Com-
mereial lyder sålunda:
Allvarsamma oroligheter hafva den 17 sistlidne
Febr. utbrutit i Columbia i Sydearolina. Tre stu-
denter, som hyste agg till polischefen, utgingo kl. 9
på morgonen från colleget i afsigt att döda denne
embetsman. Så snart de fingo se honom, tillstälde
de ett oväsen för att derigenom ådraga sig hans upp-
mäårksamhet. Knappt var den olycklige i deras när-
het förr än en af dem instötte en spetsig påk i hans
mage. Polischefen svarade med ett kraftigt slag af
sin käpp, som på ett förfärligt sätt tilltygade angri-
parens hufvud, befallte derpå sina män att bemäk-
tiga sig honom och föra honom i fängelset. Knappt
hade studenten blifvit insatt förr än vid ropen: Col-
lege! College! som uppstämdes af hans begge kam-
rater, 160 studenter, beväpnade med påkar, pistoler,
agtknifvar, värjor, yxor, dolkar, samlade sig på kor-
are tid än några minuter omkring vakten. En häf-
tig ordvexling började emellan ynglingarne och poli-
sen. Flera af dem återfördes till colleget i ett be-
tröfligt tillstånd, men som de svurit att döda polis-
chefen, kunde de, tack vare sitt antal, öfvermanna
rakten och intränga i fängelset.
Polischefen, som blifvit sanslös af den stöt han fått
magen, låg på en tältsäng: studenterna ryckte ho-
om derifrån och släpade ut honom på gatan. Vålds-
rerkarne hade knappt utkommit med sitt offer på
rappan förr än det regnade käppslängar öfver den
lycklige från alla håll. Man gaf honom till och
ned knifstygn, och några gingo ända derhän i grym-
et att de utskuro stycken ur hans kött. Vid äsy-
ren häraf togo borgarne, som hittills hållit sig neu-
rala, parti för polisen och kastade sig öfver studen-
erna. En ordentlig batalj uppstod. Man ringde i
tormklockan; miliskompanierna samlades och infunno
ig med artilleri på stridsplatsen. Denna utveckling
f stridskrafter tvingade snart de stridande att rym-
na fältet och draga sig tillbaka. Man upptog från
lagfältet en mängd fallna studenter, af hvilka en
ar död och flera svårt sårade.
Tre dagar derefter begåtvo sig studenterna, som
mellertid uppköpt krut i Charlestown och skaffat
ig gevär, till stadens vapenförråd, som de togo me-
elst öfverrumpling. Följande dag beredde de sig
tt utkräfva hämd mot borgarne; men statens gu-
ernör, som blifvit underrättad om det som pässerat,
ade anländt med trupper. Han lät uppfordra stu-
lenterna att utlemna sina vapen och krigsammuni-
ion vid fara att eljest bli nedskjutna i massa. Stu-
enterna hörsammade denna uppfordran och lugnet
terställdes. Polischefens tillstånd var ännu vid sed-
aste postens afgång hopplöst.
—