— Bland andra utländska tidningar, sor yttra sig öfver fredsvilkoren, är äfven Journc de Constantinople, enligt hvilken det synes sor om ryssarne skulle erhålla en bestämd lanc vinning genom denna fred, så till vida sor Cirkassien aldrig blifvit till Ryssland afträd men om det nu med tystnad förbigås och in genting stadgas om dess beroende af Turkic eller dess sjelfständighet, kan vara mer ä fullt vederlag för den obetydliga del af Bess arabien, som afträdes till Moldau. Detta sam manstämmer äfven rätt väl med den enligt går dagens telegrafrapport i ett ryskt manifest nm afgifna förklaringen, att Ryssland anser si; hafva uppnått sitt ändamål med kriget oci endast till undvikande af kollisioner medgif vit en liten gränsreglering i Bessarabien. Den turkiska tidningen yttrar med anled ning af frågan om gränsregleringen: Turkiet är på en ging en europeisk och en asia tisk makt. Konstantinopel är nyckeln till de båd verldsdelarne. Kriget fördes för hela turkiska riket integritet, freden måste således också bevara hel: turkiska rikets område för ryska kränkningar. Oc likväl vänder man bela uppmärksamheten vid före stående gränsreglering blott på en delaf Bessarabier och tänker blott i förbigående på rysk-turkiska grän sen i Asien. Kabinettet i Petersburg motsätter sig hvarje afträdande af Cirkassien, som likväl aldrig tillhört detsamma; det säger att det ej kan ingå på vilkor, som skulle kosta detsamma allt för stora of. fer, och när det slutligen af mensklighetskänsla gif: ver efter för de andra makternas önskningar, så sker det blott under vilkor, att man icke fordrar någo mera af detsamma. Det är ganska väluttänkt; förlorar Ryssland månne på en sådan skenbar eftergifvenhet? Tredje artikeln af fördraget i Adrianopel säger: Svarta hafvets kust från mynningen af Kuban till och med hamnen vid Nikolo skall ställas under Rysslands herraväldes. Derigenom var alldeles icke någon makt öfver Cirkassien inrymd åt Ryssland; Kuban och Terek utgjorde gränsskilnaden emellan de båda folken. Ryssarne hade anlagt i det inre af landet blott två små fästen (Rajewska och Abinsk); det öfriga af landet var alldeles oberoende af Ryssland. Det är visserligen nu, då de ryska etäblissementerna i Cirkassien blott äro ruiner, icke mycket sannolikt att man derför skall göra stora offer; men likväl är en förbättring af asiatiska gränserna alldeles nödvändig för de orientaliska och vesterländska intressenas säkerhet.p FA Amerikanskt junkervåsende. Junkerväsendet kan uppenbara sig under mycket varierande former och under de mest olika samhällsförhållanden. Nedanstående ur en amerikansk tidning hemtade skildring vittnar derom, att äfven i Nordamerikas fristater, notabenei de sydliga aristokratiska slafstaterna, händelser kunna inträffa, jemförliga med den Hinkeldeyska affären i Berlin, och att bland dessa staters förnäma ungdom råder en fashionabel abandon och ett lif, som måste väcka värma sympatier hos och innebära en riktig lockelse för många preussiska själsförvandter till br v. Rochow, för att icke tala om en och annan af junkerliga ungherrar äfven på andra håll. Skulle en gång junkrarne af ett eller annat skäl finna sig föranlåtna att vända Europa ryggen, så skulle de visst kunna trifvas lika bra i nordamerikanska unionens sydstater, som de förjagade demokraterna gjort i de nordliga fristaterna. — Berättelsen ur Wilmington Commereial lyder sålunda: Allvarsamma oroligheter hafva den 17 sistlidne Febr. utbrutit i Columbia i Sydearolina. Tre studenter, som hyste agg till polischefen, utgingo kl. 9 på morgonen från colleget i afsigt att döda denne embetsman. Så snart de fingo se honom, tillstälde de ett oväsen för att derigenom ådraga sig hans uppmäårksamhet. Knappt var den olycklige i deras närhet förr än en af dem instötte en spetsig påk i hans mage. Polischefen svarade med ett kraftigt slag af sin käpp, som på ett förfärligt sätt tilltygade angriparens hufvud, befallte derpå sina män att bemäktiga sig honom och föra honom i fängelset. Knappt hade studenten blifvit insatt förr än vid ropen: College! College! som uppstämdes af hans begge kamrater, 160 studenter, beväpnade med påkar, pistoler, agtknifvar, värjor, yxor, dolkar, samlade sig på korare tid än några minuter omkring vakten. En häftig ordvexling började emellan ynglingarne och polisen. Flera af dem återfördes till colleget i ett betröfligt tillstånd, men som de svurit att döda polischefen, kunde de, tack vare sitt antal, öfvermanna rakten och intränga i fängelset. Polischefen, som blifvit sanslös af den stöt han fått magen, låg på en tältsäng: studenterna ryckte hoom derifrån och släpade ut honom på gatan. Våldsrerkarne hade knappt utkommit med sitt offer på rappan förr än det regnade käppslängar öfver den lycklige från alla håll. Man gaf honom till och ned knifstygn, och några gingo ända derhän i grymet att de utskuro stycken ur hans kött. Vid äsyren häraf togo borgarne, som hittills hållit sig neurala, parti för polisen och kastade sig öfver studenerna. En ordentlig batalj uppstod. Man ringde i tormklockan; miliskompanierna samlades och infunno ig med artilleri på stridsplatsen. Denna utveckling f stridskrafter tvingade snart de stridande att rymna fältet och draga sig tillbaka. Man upptog från lagfältet en mängd fallna studenter, af hvilka en ar död och flera svårt sårade. Tre dagar derefter begåtvo sig studenterna, som mellertid uppköpt krut i Charlestown och skaffat ig gevär, till stadens vapenförråd, som de togo meelst öfverrumpling. Följande dag beredde de sig tt utkräfva hämd mot borgarne; men statens guernör, som blifvit underrättad om det som pässerat, ade anländt med trupper. Han lät uppfordra stulenterna att utlemna sina vapen och krigsammuniion vid fara att eljest bli nedskjutna i massa. Stuenterna hörsammade denna uppfordran och lugnet terställdes. Polischefens tillstånd var ännu vid sedaste postens afgång hopplöst. —