STOCKHOLM, den 4 April
Intet land i Europa lider ännu i närva-
rande tid af sådana olägenheter i afseende på
beskattningsväsendets bristfälliga och ålder-
domligt invecklade beskaffenhet, som vårt
kära fädernesland. Och bland alla föremål
för beskattningen gifves det icke något, som
har så stora och grundade skäl till klagan,
som jorden och dess bruk; detta yrke som
med rätta blifvit kalladt vår modernäring,
icke allenast emedan vi alla ytterst ifrån
dess alster hämta vår föda, utan äfven emedan
jordens odling är den förnämsta, aldrig si-
nande källan till vår egentliga nationalrike-
dom.
Under det att Europas öfriga mer eller min-
dre civiliserade stater sedan två tredjedels
århundrade oaflåtligt arbetat på lättandet af
de bördor, som man i äldre tider varit så
färdig att företrädesvis lägga på jorden, eme-
dan hon alltid och öfverallt är lättast åtkom-
lig, men aldrig och ingenstädes kan undan-
draga sig beskattarens öga, och under det
Sverge i andra afseenden med en prisvärd
framgång tillegnat sig civilisationens frukter
och äfven i några fall, efter måttet af sina
krafter, sjelf bidragit till dess upprätthållande
och förkofrande på ett sätt, som förvärfvat
oss det öfriga Europas aktning, så befinna vi
oss i detta afseende ännu i medlet af nitton-
de århundradet på en ståndpunkt, som med
rätta må kallas för medeltidens och barbariets,
om också en icke ringa del af de besvär, som
nu trycka vårt jordbruk, i sjelfva verket här-
leder sig först från en senare tid, hvilken
dock icke förstått bättre än att fortgå på den
väg, som medeltiden och påfvedömet hade
beträdt. Hvad som under de sista riksda-
garne blifvit tillgjordt för att bereda någon
början åtminstone till en förenkling i detta
skatteväsende, är i sjelfva verket så obetyd-
ligt i jemförelse med hvad som här ännu åter-
står att på ett tidsenligare, rättvisare och bil-
ligare sätt ordna och omgestalta, att det en-
dast i ringa mån kan verka till mildrande af
detta omdöme. Vi hoppas att den stundande
riksdagen skall göra till en af sina vigtigaste
uppgifter att åstadkomma mera genomgripan-
de förbättringar i detta afseende, och vi tro,
att en mera gynnande tidpunkt derför svår-
ligen på länge torde kunna väntas än denna.
Vi skola, i hvad på oss ankommer, söka
bidraga till framkallandet af en allmännare
uppmärksamhet på det trängande behof, som
gör sig allt känbarare för vårt land, att äf-
ven i fråga om jordens beskattning snart lös-
göra sig ifrån lemningarne af det medelti-
dens barbari, som numera i detta afseende
knappt någonstädes eljest i Europa qvarstår
så förlamande för jordbruket, så qväljande för
dess idkare, och så besvärande till och med
för de samhällsklasser, hvilka egentligen skulle
hafva fördelarne deraf, som här. Vi skola
äfven gerna, i den mån utrymmet medgifver,
öppna våra spalter åt insändare, som vilja med
sin erfarenhet understödja våra bemödanden,
när deras meddelanden grunda sig på sakkänne-
dom och vittna om en upplyst och frisinnad
uppfattning af hithörande frågor.
Vi hade redan för någon tid sedan tillfälle
att meddela en sådan insänd uppsats, hvilken
sedermera blifvit aftryckt i flera landsortstid-
ningar, och vi meddela här nedan en annan,
äfven af en aktad jo: dbrukare och ledamot af
riddarhuset, som blifvit framkallad af den
förra, och för hvars betraktelser öfver en sär-
skilt vigtig sida af vårt skatteväsende vi li-
kaledes påkalla allmänhetens uppmärksamhet.
I Aftonbladet för den 8 Mars har en in-
sändare vidrört en af svenska samhällets vig-
tigaste angelägenheter, nemligen sättet för
skatternas uppbörd och utgörande, samt i
sammanhang dermed uttryckt den önskan,
att ämnet måtte inom pressen upptagas till
diskussion.
Öfvertygad om den stora vigt och bety-
delse, som grunderna för all beskattning ega,
samt att frågan, i hvad den rör svenska jor-
den, icke längre bör eller kan undanskjutas
anhåller en jordbrukare att såsom bidrag till
den önskade diskussionen få yttra några få
ord; dervid uttalande sin förhoppning, att
diskussionen måtte leda till en stadgad, fast
och allmän öfvertygelse derom, att landets
förkofran står i oskiljaktigt samband med fri-
görelsen från det uråldriga och barbariska
beskattningssystem , som nu hvilar på det-
samma.
Svenska jordens beskattning är grundlagd
och har sedermera uppväxt under tider, då
penningen var sällsynt cch då begreppet om
penningens natur och bestämmelse var out-
veckladt. All handel och rörelse bedrefs då
hufvudsakligen medelst varubyten, och det
var naturligt, att under sådana tider af be-
tryck och fattigdom skulle bidragen till fyl-
lande af de allmänna behofven blifva bestäm
da i varor, jemte hvarjehande tjenstbarheter,
dem de skattskyldige tillförbundos att full-
göra, så väl med folk som med dragare.
Tiderna äro numera icke desamma. Allt
annat har förändrats; men beskattningen qvar-
står dock till det mesta på samma låga ständ-
punkt som fordom. Man hör jordbrukarns
klagan öfver skatternas tyngd, och visserli-
gen hvila dessa för det mesta på jorden, men
likväl torde det icke så mycket vara deras
sammanlagda belopp, utan fastmer deras mång-
fald, det sätt hvarpå de utgå, och den stän-
diga påpassighet för utgörandet som de kräf-
va, hvilka göra dem så tryckande, oftast för-
hatliga.
Tr ll oo KA ir Aa