STOCKHOLM, den 4 April Intet land i Europa lider ännu i närvarande tid af sådana olägenheter i afseende på beskattningsväsendets bristfälliga och ålderdomligt invecklade beskaffenhet, som vårt kära fädernesland. Och bland alla föremål för beskattningen gifves det icke något, som har så stora och grundade skäl till klagan, som jorden och dess bruk; detta yrke som med rätta blifvit kalladt vår modernäring, icke allenast emedan vi alla ytterst ifrån dess alster hämta vår föda, utan äfven emedan jordens odling är den förnämsta, aldrig sinande källan till vår egentliga nationalrikedom. Under det att Europas öfriga mer eller mindre civiliserade stater sedan två tredjedels århundrade oaflåtligt arbetat på lättandet af de bördor, som man i äldre tider varit så färdig att företrädesvis lägga på jorden, emedan hon alltid och öfverallt är lättast åtkomlig, men aldrig och ingenstädes kan undandraga sig beskattarens öga, och under det Sverge i andra afseenden med en prisvärd framgång tillegnat sig civilisationens frukter och äfven i några fall, efter måttet af sina krafter, sjelf bidragit till dess upprätthållande och förkofrande på ett sätt, som förvärfvat oss det öfriga Europas aktning, så befinna vi oss i detta afseende ännu i medlet af nittonde århundradet på en ståndpunkt, som med rätta må kallas för medeltidens och barbariets, om också en icke ringa del af de besvär, som nu trycka vårt jordbruk, i sjelfva verket härleder sig först från en senare tid, hvilken dock icke förstått bättre än att fortgå på den väg, som medeltiden och påfvedömet hade beträdt. Hvad som under de sista riksdagarne blifvit tillgjordt för att bereda någon början åtminstone till en förenkling i detta skatteväsende, är i sjelfva verket så obetydligt i jemförelse med hvad som här ännu återstår att på ett tidsenligare, rättvisare och billigare sätt ordna och omgestalta, att det endast i ringa mån kan verka till mildrande af detta omdöme. Vi hoppas att den stundande riksdagen skall göra till en af sina vigtigaste uppgifter att åstadkomma mera genomgripande förbättringar i detta afseende, och vi tro, att en mera gynnande tidpunkt derför svårligen på länge torde kunna väntas än denna. Vi skola, i hvad på oss ankommer, söka bidraga till framkallandet af en allmännare uppmärksamhet på det trängande behof, som gör sig allt känbarare för vårt land, att äfven i fråga om jordens beskattning snart lösgöra sig ifrån lemningarne af det medeltidens barbari, som numera i detta afseende knappt någonstädes eljest i Europa qvarstår så förlamande för jordbruket, så qväljande för dess idkare, och så besvärande till och med för de samhällsklasser, hvilka egentligen skulle hafva fördelarne deraf, som här. Vi skola äfven gerna, i den mån utrymmet medgifver, öppna våra spalter åt insändare, som vilja med sin erfarenhet understödja våra bemödanden, när deras meddelanden grunda sig på sakkännedom och vittna om en upplyst och frisinnad uppfattning af hithörande frågor. Vi hade redan för någon tid sedan tillfälle att meddela en sådan insänd uppsats, hvilken sedermera blifvit aftryckt i flera landsortstidningar, och vi meddela här nedan en annan, äfven af en aktad jo: dbrukare och ledamot af riddarhuset, som blifvit framkallad af den förra, och för hvars betraktelser öfver en särskilt vigtig sida af vårt skatteväsende vi likaledes påkalla allmänhetens uppmärksamhet. I Aftonbladet för den 8 Mars har en insändare vidrört en af svenska samhällets vigtigaste angelägenheter, nemligen sättet för skatternas uppbörd och utgörande, samt i sammanhang dermed uttryckt den önskan, att ämnet måtte inom pressen upptagas till diskussion. Öfvertygad om den stora vigt och betydelse, som grunderna för all beskattning ega, samt att frågan, i hvad den rör svenska jorden, icke längre bör eller kan undanskjutas anhåller en jordbrukare att såsom bidrag till den önskade diskussionen få yttra några få ord; dervid uttalande sin förhoppning, att diskussionen måtte leda till en stadgad, fast och allmän öfvertygelse derom, att landets förkofran står i oskiljaktigt samband med frigörelsen från det uråldriga och barbariska beskattningssystem , som nu hvilar på detsamma. Svenska jordens beskattning är grundlagd och har sedermera uppväxt under tider, då penningen var sällsynt cch då begreppet om penningens natur och bestämmelse var outveckladt. All handel och rörelse bedrefs då hufvudsakligen medelst varubyten, och det var naturligt, att under sådana tider af betryck och fattigdom skulle bidragen till fyllande af de allmänna behofven blifva bestäm da i varor, jemte hvarjehande tjenstbarheter, dem de skattskyldige tillförbundos att fullgöra, så väl med folk som med dragare. Tiderna äro numera icke desamma. Allt annat har förändrats; men beskattningen qvarstår dock till det mesta på samma låga ständpunkt som fordom. Man hör jordbrukarns klagan öfver skatternas tyngd, och visserligen hvila dessa för det mesta på jorden, men likväl torde det icke så mycket vara deras sammanlagda belopp, utan fastmer deras mångfald, det sätt hvarpå de utgå, och den ständiga påpassighet för utgörandet som de kräfva, hvilka göra dem så tryckande, oftast förhatliga. Tr ll oo KA ir Aa