Igår afton en diskussion under lektor Elmblads ord-
- förandeskap öfver dopfrågan uti Bethlehemskyrkan för
fullt bus. Fill barndopets försvar talade herrar Elm-
blad, Lundbergsson,. Estenberg och Frykstedt, och
emot detsamma uppträdde hrr Elde, Wiberg, Möller-
svärd och Cederström.
Hr Elde började med erinran om det olämpliga uti
att vilja öppna en diskussion sådan som denna, utan
att derom på förhand underrätta vederparterna på
-annat sätt än genom tidningarne, helst som den i
vårt land mest framstående baptisten .Hejdenberg,
som vid detta tillfälle hade bort vara närvarande,
derifrån var förhindrad genom sin fångenskap på
Linköpings slott. Han sökte visa orimligheten af att
med bibehållande af den lutherska bibelöfversättnin--
gen af Christi förordning om dopet i Math. 28: -19,.
120 vilja försvara barndopet, som efter kyrkohisto-
I riens-utsago först infördes i andra århundradet. För
öfrigt trodde han, att all annan tolkning af ofvan-
nämde ställe vore stridande -emot Marci ännu tydli-
gare framställning af Christi förordning.
Derefter begärde hr Estenberg ordet. Han förkla-
I rade att Frälsaren hade uti sin förordning om dopet
Jalldeles intet afseende fästat på menniskans ålder,
samt att baptisternas grundsatser ledde till förne-
kande af dopet åt ynglingar och medelålders män
lika väl som åt barn. Emedan Gud icke kunde upp-
taga någon till himlen utan tro, och barnen hörde
himmelriket till, så måste ju barnen hafva tron.
Baptisternas lära, påstod han, var en gerningslära,
under det han för öfrigt satte vår tids baptister i
samma kategori som anabaptisterna på reformations-
tiden.
Derefter uppträdde hr Aföllersvärd och påstod, att
den föregående talaren hade förbisett, att Frälsaren
hade i sin förordning befallt, att de, som skulle :dö-
pas, först borde hafva blifvit gjorda till lärjungar.
Tolkningen af Math. 28, att menniskan genom dopet
skulle göras till lärjunge, ansåg tal. innebära en
orimlighet. Apostlarne kunde ej hafva fått befall-
ning att till Guds rikes utbredande bruka våld eller
list, hvartill de skulle nödgats, om alla utan undan-
tag skulle blifvit döpta, emedan oomvändna hednafolk
säkerligen ej godvilligt, utan föregående undervisning,;
skulle låtit sig döpas. Dessutom kunde ej dopet göra;
någon till lärjunge, emedan en troende menniska vore;
det förut, då deremot en otroende ej kunde blifva. det!
genom vatten. Slutligen uppfattade ej heller apost-
larne så sin mästares förordning; ty Philippus säger
till kamreraren: Om du tror af allt hjerta; så mål
det väl ske,, Marcus säger, att evangelium borde
predikas för alla kreatur, men ej att alla kreatur
borde, döpas, utan blott den som tror. Tron verka-
des, enligt skriftens ord, genom predikandet. Bar-
nen kunde ej hafva tron. Ett sådant påstående vore
det orimligaste af allt. De kunde ej känna sin ovär-
dighet, huru då tro förlåtelse för det som de ej ens
kände till.
Hr Lundbergson började med att jemföra en liten
baptistskrift med åtskilliga språk i Nya -Test., för
att derigenom ådagalägga baptismens villfarelser samt
sökte visa att de i nämnde språk, till förmån för bap-
tismen anförda ord, innebure en bevisning emot den-
samma. Af åtskilliga skriftens språk sökte han,be-
visa, att barnens nya födelse låg i dopet, hvarjemte
han förklarade, att ålldenstund bårnen framburos
till Jesus och af Honom välsignades, de äfven kunde
tro. Emedan barnen af natur n äro vredens barn
oeh derför behöfde tillförsäkras saligheten, ansåg han
det vara ganska betänkligt att röfya ifrån dem detta
nådemedel, samt framställde till barndopets vedersa-
kare den frågan, huruvida barnens kommande till
Jesum vore ett andligt, verkligt kommande eller icke.
Lika med hr Estenberg gjorde han mot baptisterna
svåra beskyllningar och ställde dem i jemnbredd med
anabaptister och mormoner.
Hr Cederström anmärkte, att han ville hafva lika
litet att skaffa med baptisternas som lutheranernas
dop, att dopet skedde till syndernas förlåtelse, och
ätt som barnen icke hade begått några synder, de
ej heller behöfde dopet. För öfrigt sade han, att
alla dessa dispyter vore öfverflödiga, och att san-
ningen endast kunde finnas under ett ödmjukt be-
traktande af Guds ord.
Hr Frykstedt trodde, att barndopet fann ett vigtigt
stöd i 1 Cor. 7., der barnen kallas heliga.
Hr Wiberg bestred hrr Estenbergs och Lundberg-
sons påståenden, att baptisterna voro själsfränder till
anabaptisterna på reformationstiden, och sökte visa
att båda dessa sekter voro i de flesta afseenden helt
åtskilda. Ytterligare anförde han att baptisterna i
Amerika innehade ett högt rum ibland de kristna i
detta land, att de i antal öfverträffade alla andra
Jervarande denominationer, utom metodisterna, och
att de räknade ibland sig många utmärkta män.
Hvad angick barndopet, anmärkte han att man hade
lika litet skäl att grunda dess nödvändighet på Jesu
ord: Utan en varder född af vatten och anda kan
han icke ingå i Guds rike, som de gamla fäderna
hade att grunda barnkommunionens nödvändighet
uppå Christi yttrande: Utan j äten menniskones
Sons kött och dricken hans blod, hafven j icke lif i
eder. Det antagande, att ingen kunde varda salig
utan nyfödelse genom dopet, vore en orimlighet, eme-
dan då äfven röfvaren på korset och sådana marty-
rer, som hade beseglat sin tro på Christum med sitt
blod, men ej hunnit blifva delaktiga af dopet, måste
hafva dött osaliga. Emot den föregående talaren
anmärkte han, att den helighet, som i 1 Cor. 7 till-
skrifves barnen, lika litet berättigade dem till dopet
som den oomvända makan, hvilken äfven kallades I
helig till följd af sin förbindelse med den otrogna
makan, och att detta ställe, långt ifrån attinnehålla.
ett bevis för barndopet, tvärtom beviste motsatsen.
Hr Elmblad höll sig förnämligast dervid, att det
utan tron är omöjligt täckas Gud, och att barnen
nödvändigt måste hafva tro, om de skulle kunna j:
varda saliga, visade att baptisternas påstående, detl.;
ordet bvatten, i språket utan en varder född af
ratten och anda m. m. betydde sanda, innebure :
n orimlighet, enär deraf blefve. en följd att berörde i
L
S
pråk måste läsas: Utan en varder född af vatten
ch vatten; samt slutade med att till stöd för barn-
lopet åberopa dess 1500-åriga tillvaro.
Ett högst obehagligt störande egde rumi emot stu-l1
ect af diskussionen, då i anledning af hr Wibergs
ritrande, att de flesta prester voro oomvändas, bul-
er och oljud uppstod i salen, hvilket dock lyckligt-Å
is, snart tystnade, sedan ordföranden föreställt så !
äl talaren som de afbrytahde det olämpliga häraf. (
sammankomsten slutddes med en af br Elmblad im- )
I
roviserad bön.
Bref från Qvarken.
(Krån AfTlanhladofo bavrenennan dant VY