Igår afton en diskussion under lektor Elmblads ordförandeskap öfver dopfrågan uti Bethlehemskyrkan för fullt bus. Fill barndopets försvar talade herrar Elmblad, Lundbergsson,. Estenberg och Frykstedt, och emot detsamma uppträdde hrr Elde, Wiberg, Möllersvärd och Cederström. Hr Elde började med erinran om det olämpliga uti att vilja öppna en diskussion sådan som denna, utan att derom på förhand underrätta vederparterna på -annat sätt än genom tidningarne, helst som den i vårt land mest framstående baptisten .Hejdenberg, som vid detta tillfälle hade bort vara närvarande, derifrån var förhindrad genom sin fångenskap på Linköpings slott. Han sökte visa orimligheten af att med bibehållande af den lutherska bibelöfversättnin-gen af Christi förordning om dopet i Math. 28: -19,. 120 vilja försvara barndopet, som efter kyrkohistoI riens-utsago först infördes i andra århundradet. För öfrigt trodde han, att all annan tolkning af ofvannämde ställe vore stridande -emot Marci ännu tydligare framställning af Christi förordning. Derefter begärde hr Estenberg ordet. Han förklaI rade att Frälsaren hade uti sin förordning om dopet Jalldeles intet afseende fästat på menniskans ålder, samt att baptisternas grundsatser ledde till förnekande af dopet åt ynglingar och medelålders män lika väl som åt barn. Emedan Gud icke kunde upptaga någon till himlen utan tro, och barnen hörde himmelriket till, så måste ju barnen hafva tron. Baptisternas lära, påstod han, var en gerningslära, under det han för öfrigt satte vår tids baptister i samma kategori som anabaptisterna på reformationstiden. Derefter uppträdde hr Aföllersvärd och påstod, att den föregående talaren hade förbisett, att Frälsaren hade i sin förordning befallt, att de, som skulle :döpas, först borde hafva blifvit gjorda till lärjungar. Tolkningen af Math. 28, att menniskan genom dopet skulle göras till lärjunge, ansåg tal. innebära en orimlighet. Apostlarne kunde ej hafva fått befallning att till Guds rikes utbredande bruka våld eller list, hvartill de skulle nödgats, om alla utan undantag skulle blifvit döpta, emedan oomvändna hednafolk säkerligen ej godvilligt, utan föregående undervisning,; skulle låtit sig döpas. Dessutom kunde ej dopet göra; någon till lärjunge, emedan en troende menniska vore; det förut, då deremot en otroende ej kunde blifva. det! genom vatten. Slutligen uppfattade ej heller apostlarne så sin mästares förordning; ty Philippus säger till kamreraren: Om du tror af allt hjerta; så mål det väl ske,, Marcus säger, att evangelium borde predikas för alla kreatur, men ej att alla kreatur borde, döpas, utan blott den som tror. Tron verkades, enligt skriftens ord, genom predikandet. Barnen kunde ej hafva tron. Ett sådant påstående vore det orimligaste af allt. De kunde ej känna sin ovärdighet, huru då tro förlåtelse för det som de ej ens kände till. Hr Lundbergson började med att jemföra en liten baptistskrift med åtskilliga språk i Nya -Test., för att derigenom ådagalägga baptismens villfarelser samt sökte visa att de i nämnde språk, till förmån för baptismen anförda ord, innebure en bevisning emot densamma. Af åtskilliga skriftens språk sökte han,bevisa, att barnens nya födelse låg i dopet, hvarjemte han förklarade, att ålldenstund bårnen framburos till Jesus och af Honom välsignades, de äfven kunde tro. Emedan barnen af natur n äro vredens barn oeh derför behöfde tillförsäkras saligheten, ansåg han det vara ganska betänkligt att röfya ifrån dem detta nådemedel, samt framställde till barndopets vedersakare den frågan, huruvida barnens kommande till Jesum vore ett andligt, verkligt kommande eller icke. Lika med hr Estenberg gjorde han mot baptisterna svåra beskyllningar och ställde dem i jemnbredd med anabaptister och mormoner. Hr Cederström anmärkte, att han ville hafva lika litet att skaffa med baptisternas som lutheranernas dop, att dopet skedde till syndernas förlåtelse, och ätt som barnen icke hade begått några synder, de ej heller behöfde dopet. För öfrigt sade han, att alla dessa dispyter vore öfverflödiga, och att sanningen endast kunde finnas under ett ödmjukt betraktande af Guds ord. Hr Frykstedt trodde, att barndopet fann ett vigtigt stöd i 1 Cor. 7., der barnen kallas heliga. Hr Wiberg bestred hrr Estenbergs och Lundbergsons påståenden, att baptisterna voro själsfränder till anabaptisterna på reformationstiden, och sökte visa att båda dessa sekter voro i de flesta afseenden helt åtskilda. Ytterligare anförde han att baptisterna i Amerika innehade ett högt rum ibland de kristna i detta land, att de i antal öfverträffade alla andra Jervarande denominationer, utom metodisterna, och att de räknade ibland sig många utmärkta män. Hvad angick barndopet, anmärkte han att man hade lika litet skäl att grunda dess nödvändighet på Jesu ord: Utan en varder född af vatten och anda kan han icke ingå i Guds rike, som de gamla fäderna hade att grunda barnkommunionens nödvändighet uppå Christi yttrande: Utan j äten menniskones Sons kött och dricken hans blod, hafven j icke lif i eder. Det antagande, att ingen kunde varda salig utan nyfödelse genom dopet, vore en orimlighet, emedan då äfven röfvaren på korset och sådana martyrer, som hade beseglat sin tro på Christum med sitt blod, men ej hunnit blifva delaktiga af dopet, måste hafva dött osaliga. Emot den föregående talaren anmärkte han, att den helighet, som i 1 Cor. 7 tillskrifves barnen, lika litet berättigade dem till dopet som den oomvända makan, hvilken äfven kallades I helig till följd af sin förbindelse med den otrogna makan, och att detta ställe, långt ifrån attinnehålla. ett bevis för barndopet, tvärtom beviste motsatsen. Hr Elmblad höll sig förnämligast dervid, att det utan tron är omöjligt täckas Gud, och att barnen nödvändigt måste hafva tro, om de skulle kunna j: varda saliga, visade att baptisternas påstående, detl.; ordet bvatten, i språket utan en varder född af ratten och anda m. m. betydde sanda, innebure : n orimlighet, enär deraf blefve. en följd att berörde i L S pråk måste läsas: Utan en varder född af vatten ch vatten; samt slutade med att till stöd för barnlopet åberopa dess 1500-åriga tillvaro. Ett högst obehagligt störande egde rumi emot stu-l1 ect af diskussionen, då i anledning af hr Wibergs ritrande, att de flesta prester voro oomvändas, buler och oljud uppstod i salen, hvilket dock lyckligt-Å is, snart tystnade, sedan ordföranden föreställt så ! äl talaren som de afbrytahde det olämpliga häraf. ( sammankomsten slutddes med en af br Elmblad im) I roviserad bön. Bref från Qvarken. (Krån AfTlanhladofo bavrenennan dant VY