tallgaste Krlior betyda mindre all IntCct. IIKsom det så långt vi kunna minnas tillbaka, till följd af allmänhetens nygirighet, varit en stänaig klagan att tidningarne icke innehålla någonting nytt, så har det ock i alla tider, så länge en kritik funnits, blifvit klagadt der-; öfver, att kritiken varit så usel. Slår man; upp gamla årgångar af Stockholmsposten, Nya Posten, Allmänna Journalen o. s. v., skall man läsa oupphörliga klagomål öfver den skrala. och ytliga critiquen äfven på de tider, då; Kellgrens, Thorilds och Leopolds pennor rörde sig inom den publicistiska pressen. Sammal klagolåt förspordes äfven t. ex. i Danmark högljuddare: än. någonsin på 1830-talet, då! -Heiberg i sin Flyvende Post och sina Intelligentsblade .med -så mycken skärpa förde den kritiska färlan. Orsaken till denna före-) teelse är utan tvifvel den, att om ett arbete rätt grundligt .och uttömmande skall kunna kritiseras, så: bör det-ske, af någon, somi har så omfattande specialstudier just i de ämnen, som arbetet afhandlar, att han är fullt: vuxen att skrifva ett sjelfständigt arbete öfver samma ämne; men ; dylika kritiker bli oftast : både för långa och grundliga, för att de skulle kunna bana sig vägen till en större allmänhet, och äfven i afseende på dem kan ju alltid inträffa, att en eller annan bland dem som besitta erforderlig fackkännedom yttra, att de icke äro tillräckligt grundliga, att de äro partiska o. s. v. och derigenom åter komma till slutrefrängen om den dåliga krifiken. Men utom denna mera fackvetenskapliga: kritik, måste det finnas en annan, som mera kort och från den allmänna bildningens ståndpunkt anmäler för den större allmänheten nya :litteraturoch konstprodukter; allmänhetens eget behof så väl som de litterära och konstnärliga producenternas billiga fordran göra detta till en oafvislig nödvändighet. Hvarje författare och konstnär vänder sig i vår tid till offentligheten och har anspråk på att bedömas; tystnaden anses döda längt mera än tadlet, som dock vittnar derom att någon tagit notis om arbetets tillvaro. Vi vilja anföra ett exempel. Då en kejserligkunglig österrikisk myndighet för någon tid sedan genom ett cirkulär underrättade tidningsredaktionerna, att då artisterna vid hofteatern egde ,allerhögsta utnämning och fullmakt, så vore skarpa uttryck om deras spel att anse såsom angrepp mot kejserlig-kungliga embetsmän i och för deras embetsutöfning. Följden häraf blef, att alla Wiens tidningsredaktioner, med undantag af det officiella bladets, öfverenskommo att iakttaga en fullkomlig tystnad om ifrågavarande konstnärers prestationer. Denna tystnad har blifvit konstnärerna odräglig; de ha vändt sig till pressen och begärt att den måte skrifva något om dem, nedsätta dem, klandra dem, om den behagar, men dock påminna verlden, att de finnas till; och då tystaaden det oaktadt fortfar, börjar den ena efter den andra bland nämnde teaters notabiliteter ze sig om efter en annan marknad, der de kunna befinna sig utom det besvärliga skyddet af det kejserligtkungliga embetsmannaskapet. Det är emellertid klart att tidningspressens mera populära och summariska kritik alltid, så länge en tidningspress finnes, skall på många håll framkalla obelåtenhet; åtminstone skall den som klandras i nittio fall af hundra tycka att klandret är omotiveradt, och r.censenterna skola derföre alltid bli utsatta för att värst och bittrast recenseras. Detta kan nu en gång aldrig hjelpas; hvad dagbladspressen kan göra, är att söka så mycket som möjligt hälla sig fri och oberoende af allt litterärt kotterioch puffväsende, att ha en någorlunda konstant måttstock vid bedömande af litteraturens och konstens alster, samt att samverka med och stödja sig på den mera genomförda fackkritiken, der en sådan finnes. Detta senare är, till följd. af outredda förhållanden, icke fallet i vårt land; flera litterära tidskrifter och tidningar hå framträdt hos oss, men de ha icke rönt tillräcklig materiel uppmuntran, och för närvarande finnes ingen sådan. Om förf. i Nerikes Allahanda hade företagit sig attutreda orsakerna härtill eller framställa några medel till grundläggande och betryggande af en uteslutande litterärt-kritisk organ, så hade han dermed gagnat långt mera än genom att uppduka en hop utslitna fraser om den klena kritiken. — Tilningen Upsala-Biet innehåller en högst upprörande berättelse från Skel efteå om misshandlingar, som en domhafvande der i orten skall ha tillfogat. sin hustru samt om de af myndigheterna i anledning deraf vidtagna åtgärder. Enligt nämnde tidnings uppgift skall den ifrågavarande personen ha mot sn fru rasat med en ända till synbar galenskap gränsande svartsjuka. Strängare bevakad än någon till fängelse dömd brottsling har hon i långa år fördragit, ja öfverskylt sin ovärdige makes alla grymma förolämpningar och vansinniga upptåg. Att upprepade gånger efterkomma hans fordran att med handen på bibeln bedyra sin oskuld och trohet har varit det lättaste i hennes martyrium. Att på det skymfligaste sätt med sina barn förvigis ur huset och ställas under främmandes uppsigt, bar ej heller varit det svåraste af de lidanden hon haft att uthärda. Ändtligen uttömmas krafterna, ändtligen tillåter hon sin i socknen boende broder att komma henne till hjelp. -På hans uppfordran, understödd alt ortens provincia!läkares, doktor L:s betyg, befrias hon och barnen af kronobetjeningen ur plågarens händer. Men den rättslärde mannen klagar hos landshöfdingeembetet. Dr L:s embetsbetyg underkännes och mannen förklaras af en läkare i Umeå, dr H., för fullt redig till sinnes. Fogden i Skellefteå får befallning att till mannen återföra hustrun och barnen. Denna berättelse, för hvars sanningsenlighet Upsalatidningen säger sig gå i borgen, utgör ett nytt bevis på !et orimliga uti gillande lagbestämmelser om äktenskapsskilnad, och synes oss utgöra en kraftig väckelse till deras reformerande i en anda mera öfverensstämmande med den menskliga känslans oc re er rm rr me AA