tallgaste Krlior betyda mindre all IntCct. IIK-
som det så långt vi kunna minnas tillbaka,
till följd af allmänhetens nygirighet, varit en
stänaig klagan att tidningarne icke innehålla
någonting nytt, så har det ock i alla tider,
så länge en kritik funnits, blifvit klagadt der-;
öfver, att kritiken varit så usel. Slår man;
upp gamla årgångar af Stockholmsposten, Nya
Posten, Allmänna Journalen o. s. v., skall man
läsa oupphörliga klagomål öfver den skrala.
och ytliga critiquen äfven på de tider, då;
Kellgrens, Thorilds och Leopolds pennor rörde
sig inom den publicistiska pressen. Sammal
klagolåt förspordes äfven t. ex. i Danmark
högljuddare: än. någonsin på 1830-talet, då!
-Heiberg i sin Flyvende Post och sina In-
telligentsblade .med -så mycken skärpa förde
den kritiska färlan. Orsaken till denna före-)
teelse är utan tvifvel den, att om ett arbete
rätt grundligt .och uttömmande skall kunna
kritiseras, så: bör det-ske, af någon, somi
har så omfattande specialstudier just i de
ämnen, som arbetet afhandlar, att han är
fullt: vuxen att skrifva ett sjelfständigt arbete
öfver samma ämne; men ; dylika kritiker bli
oftast : både för långa och grundliga, för att
de skulle kunna bana sig vägen till en större
allmänhet, och äfven i afseende på dem kan
ju alltid inträffa, att en eller annan bland
dem som besitta erforderlig fackkännedom yt-
tra, att de icke äro tillräckligt grundliga, att
de äro partiska o. s. v. och derigenom åter
komma till slutrefrängen om den dåliga kri-
fiken. Men utom denna mera fackvetenskap-
liga: kritik, måste det finnas en annan, som
mera kort och från den allmänna bildningens
ståndpunkt anmäler för den större allmänhe-
ten nya :litteratur- och konstprodukter; all-
mänhetens eget behof så väl som de litterära
och konstnärliga producenternas billiga fordran
göra detta till en oafvislig nödvändighet.
Hvarje författare och konstnär vänder sig i
vår tid till offentligheten och har anspråk
på att bedömas; tystnaden anses döda längt
mera än tadlet, som dock vittnar derom att
någon tagit notis om arbetets tillvaro. Vi
vilja anföra ett exempel. Då en kejserlig-
kunglig österrikisk myndighet för någon tid
sedan genom ett cirkulär underrättade tid-
ningsredaktionerna, att då artisterna vid hof-
teatern egde ,allerhögsta utnämning och full-
makt, så vore skarpa uttryck om deras spel
att anse såsom angrepp mot kejserlig-kung-
liga embetsmän i och för deras embetsutöf-
ning. Följden häraf blef, att alla Wiens tid-
ningsredaktioner, med undantag af det offici-
ella bladets, öfverenskommo att iakttaga en
fullkomlig tystnad om ifrågavarande konstnä-
rers prestationer. Denna tystnad har blifvit
konstnärerna odräglig; de ha vändt sig till
pressen och begärt att den måte skrifva nå-
got om dem, nedsätta dem, klandra dem, om
den behagar, men dock påminna verlden, att
de finnas till; och då tystaaden det oaktadt
fortfar, börjar den ena efter den andra bland
nämnde teaters notabiliteter ze sig om efter
en annan marknad, der de kunna befinna sig
utom det besvärliga skyddet af det kejserligt-
kungliga embetsmannaskapet.
Det är emellertid klart att tidningspressens
mera populära och summariska kritik alltid,
så länge en tidningspress finnes, skall på
många håll framkalla obelåtenhet; åtminstone
skall den som klandras i nittio fall af hundra
tycka att klandret är omotiveradt, och r.cen-
senterna skola derföre alltid bli utsatta för att
värst och bittrast recenseras. Detta kan nu en
gång aldrig hjelpas; hvad dagbladspressen kan
göra, är att söka så mycket som möjligt hälla
sig fri och oberoende af allt litterärt kotteri-
och puffväsende, att ha en någorlunda kon-
stant måttstock vid bedömande af litteraturens
och konstens alster, samt att samverka med
och stödja sig på den mera genomförda fack-
kritiken, der en sådan finnes. Detta senare
är, till följd. af outredda förhållanden, icke
fallet i vårt land; flera litterära tidskrifter och
tidningar hå framträdt hos oss, men de ha
icke rönt tillräcklig materiel uppmuntran, och
för närvarande finnes ingen sådan. Om förf.
i Nerikes Allahanda hade företagit sig attut-
reda orsakerna härtill eller framställa några
medel till grundläggande och betryggande af
en uteslutande litterärt-kritisk organ, så hade
han dermed gagnat långt mera än genom att
uppduka en hop utslitna fraser om den klena
kritiken.
— Tilningen Upsala-Biet innehåller en
högst upprörande berättelse från Skel efteå
om misshandlingar, som en domhafvande der
i orten skall ha tillfogat. sin hustru samt om
de af myndigheterna i anledning deraf vid-
tagna åtgärder. Enligt nämnde tidnings upp-
gift skall den ifrågavarande personen ha mot
sn fru rasat med en ända till synbar galen-
skap gränsande svartsjuka. Strängare beva-
kad än någon till fängelse dömd brottsling
har hon i långa år fördragit, ja öfverskylt
sin ovärdige makes alla grymma förolämp-
ningar och vansinniga upptåg. Att upprepade
gånger efterkomma hans fordran att med han-
den på bibeln bedyra sin oskuld och trohet
har varit det lättaste i hennes martyrium. Att
på det skymfligaste sätt med sina barn förvi-
gis ur huset och ställas under främmandes
uppsigt, bar ej heller varit det svåraste af de
lidanden hon haft att uthärda. Ändtligen ut-
tömmas krafterna, ändtligen tillåter hon sin i
socknen boende broder att komma henne till
hjelp. -På hans uppfordran, understödd alt
ortens provincia!läkares, doktor L:s betyg, be-
frias hon och barnen af kronobetjeningen ur
plågarens händer. Men den rättslärde man-
nen klagar hos landshöfdingeembetet. Dr L:s
embetsbetyg underkännes och mannen förkla-
ras af en läkare i Umeå, dr H., för fullt re-
dig till sinnes. Fogden i Skellefteå får be-
fallning att till mannen återföra hustrun och
barnen.
Denna berättelse, för hvars sanningsenlig-
het Upsalatidningen säger sig gå i borgen,
utgör ett nytt bevis på !et orimliga uti gil-
lande lagbestämmelser om äktenskapsskilnad,
och synes oss utgöra en kraftig väckelse till
deras reformerande i en anda mera öfverens-
stämmande med den menskliga känslans oc
re
er rm rr me AA