vskt hänseende hittills följt. Tilläfventyrs skulle vi komma sanningen närmast, om vi-sade, att den nuvarande airektionen haft inga estetiska grundsatser, oeh att just detta är orsaken till den sceniska konstens allt mer och mer synbara förfall på Sverges första scen. Man har för mycket offrat åt ytan och ej haft nog varm känsla för det högsta och ädlaste i den dramatiska konstens inre fordringar och behof. Utan deltagande, utan ledning och vård har denna fått växa och frodas med allt sitt ogräs, såsom den sjelf behagade, tills vi kommit till den punkt, att den kongl. teatern i rent konstnärligt hänseende befinner sig i ett fullkomligt upplösningstillstånd. Den artistiska andan måste, liksom allt lif, väckas och näras; sker ej detta, så dör den, och konstnären sjelf blir blott en dagakarl, som arbetar, emedan han är pligtig dertill, och emedan han deraf har sitt bröd. Och hvilken väckelse och näring har väl denna anda under de sednare åren haft? Åt hvilkas omdöme har väl valet af de uppförda dramatiska styckena varit öfverlemnadt? Har ehefen sjelf om dem före uppförandet tagit den kännedom honom pligtenligt ålegat såsom vårdare af en på nationalbildningen så inflytelserik konstanstalt? Åt hvilkas ledning ha de yngre konstnärernas bildning och utveckling varit anförtrodda? Går man bakom kulisserna så får man det nedslående svaret på dessa frågor. Våra skådespelare och skådespelerskor spela, spela förträffligt understundom, men det bildade ögat ser bakom detta spel ingen säker styrande hand,som ger klarhet och omdöme åt konstnårsinstinkten, smak åt talenten, kunskapens förädling åt menniskan. En följd häraf blir sjelfförgudning hos de äldre, eller af allmänheten mera gynnade, liknöjdhet eller hopplöshet hos de yngre, och hos alla — det äkta konstnärssinnets död. Dessa följder bär den teaterstyrelse ensam på sitt samvete, som, med alla sina hushållsgrundsatser i stort för öfrigt, ej tagit ett enda steg för de unga talenters undervisning och ledning, hvilkas andliga utveckling blifvit lagd i dess vård, och som — under det den för Rikets Ständer sjelf proklamerat den teori, att nationalteatern aldrig bör nedstiga ifrån att vara en ledare af det allmänna konstsinnet, en makt i smakens verld, äfvensom också medelbart inom det moraliska området, -— på det praktiska utförandet af denna lika vaekra som sanna sats ej kostat en allvarlig tanke. Så bekymmersamt den Kongl. teaterns närvarande ekonomiska tillstånd sålunda är, så är dess inre det i ännu högre grad; och om ej en snar och genomgripande reform i alla dess förhållanden vidtages, så skola vi snart blifva vittnen till den seeniska konstens fullkomliga död i vårt land, eller åtminstone den svenska nationalteaterns hittills värdigt uppehållna anseende, såsom den högsta vårdaren af den allmänna konstsmaken, nedsjunka under enskilda teatrars allt mer och mer sig utvecklande värde. TACKSÄGELSE. En gåfva af 12,000 riksdaler har, genom gåfvobref af ett fruntimmer, som önskar vara onämd, blifvit skänkt till Asylet för åldriga, förtjenta lärarinnor, töreslaget af Fr. Bremer uti en artikel, införd i tidningarne i November 1854. Hvem helst, som sett en länge närd älsklingsplan på väg att gå i uppfyllelse, kan dömma om de känslor, med hvilka underteeknad tackar och välsignar den onämnda välgörarinnan i de ensamma, högtförtjenta qvinnors namn, hvilka genom denna gåfva kunna, efter ett lif af arbete oeh försakelser, se utsigten öppnas till hvila i ett godt och fridfullt hem. Mindre gåfvor, men hvilkas värde är lika oskattbart som Enkans skärf, ha äfven för Asylets räkning kommit undertecknad tillhanda. De skola en gång inom Asylet skänka ljus och trefnad. Vattnet, hvarmed du begjuter trädets rot, försvinner för din blick; men du skall återse det en dag i dess krona, när den öfver ditt hufvud sträeker sina skuggrika grenar. Stockholm den 26 Januari 1836. F. Bremer.