vskt hänseende hittills följt. Tilläfventyrs skulle vi
komma sanningen närmast, om vi-sade, att den nu-
varande airektionen haft inga estetiska grundsatser,
oeh att just detta är orsaken till den sceniska kon-
stens allt mer och mer synbara förfall på Sverges
första scen. Man har för mycket offrat åt ytan och
ej haft nog varm känsla för det högsta och ädlaste
i den dramatiska konstens inre fordringar och behof.
Utan deltagande, utan ledning och vård har denna
fått växa och frodas med allt sitt ogräs, såsom den
sjelf behagade, tills vi kommit till den punkt, att
den kongl. teatern i rent konstnärligt hänseende be-
finner sig i ett fullkomligt upplösningstillstånd. Den
artistiska andan måste, liksom allt lif, väckas och
näras; sker ej detta, så dör den, och konstnären sjelf
blir blott en dagakarl, som arbetar, emedan han är
pligtig dertill, och emedan han deraf har sitt bröd.
Och hvilken väckelse och näring har väl denna anda
under de sednare åren haft? Åt hvilkas omdöme har
väl valet af de uppförda dramatiska styckena varit
öfverlemnadt? Har ehefen sjelf om dem före uppfö-
randet tagit den kännedom honom pligtenligt ålegat
såsom vårdare af en på nationalbildningen så inflytelse-
rik konstanstalt? Åt hvilkas ledning ha de yngre
konstnärernas bildning och utveckling varit anför-
trodda? Går man bakom kulisserna så får man det
nedslående svaret på dessa frågor. Våra skådespe-
lare och skådespelerskor spela, spela förträffligt un-
derstundom, men det bildade ögat ser bakom detta
spel ingen säker styrande hand,som ger klarhet och
omdöme åt konstnårsinstinkten, smak åt talenten,
kunskapens förädling åt menniskan. En följd häraf
blir sjelfförgudning hos de äldre, eller af allmänhe-
ten mera gynnade, liknöjdhet eller hopplöshet hos
de yngre, och hos alla — det äkta konstnärssinnets
död. Dessa följder bär den teaterstyrelse ensam på
sitt samvete, som, med alla sina hushållsgrundsatser
i stort för öfrigt, ej tagit ett enda steg för de unga
talenters undervisning och ledning, hvilkas andliga
utveckling blifvit lagd i dess vård, och som — un-
der det den för Rikets Ständer sjelf proklamerat den
teori, att nationalteatern aldrig bör nedstiga ifrån
att vara en ledare af det allmänna konstsinnet, en
makt i smakens verld, äfvensom också medelbart inom
det moraliska området, -— på det praktiska utfö-
randet af denna lika vaekra som sanna sats ej ko-
stat en allvarlig tanke.
Så bekymmersamt den Kongl. teaterns närvarande
ekonomiska tillstånd sålunda är, så är dess inre det
i ännu högre grad; och om ej en snar och genom-
gripande reform i alla dess förhållanden vidtages, så
skola vi snart blifva vittnen till den seeniska kon-
stens fullkomliga död i vårt land, eller åtminstone
den svenska nationalteaterns hittills värdigt uppe-
hållna anseende, såsom den högsta vårdaren af den
allmänna konstsmaken, nedsjunka under enskilda tea-
trars allt mer och mer sig utvecklande värde.
TACKSÄGELSE.
En gåfva af 12,000 riksdaler har, genom gåfvobref
af ett fruntimmer, som önskar vara onämd, blifvit
skänkt till Asylet för åldriga, förtjenta lärarinnor,
töreslaget af Fr. Bremer uti en artikel, införd i tid-
ningarne i November 1854.
Hvem helst, som sett en länge närd älsklingsplan
på väg att gå i uppfyllelse, kan dömma om de kän-
slor, med hvilka underteeknad tackar och välsignar
den onämnda välgörarinnan i de ensamma, högtför-
tjenta qvinnors namn, hvilka genom denna gåfva
kunna, efter ett lif af arbete oeh försakelser, se ut-
sigten öppnas till hvila i ett godt och fridfullt hem.
Mindre gåfvor, men hvilkas värde är lika oskatt-
bart som Enkans skärf, ha äfven för Asylets räk-
ning kommit undertecknad tillhanda. De skola en
gång inom Asylet skänka ljus och trefnad.
Vattnet, hvarmed du begjuter trädets rot, för-
svinner för din blick; men du skall återse det en dag
i dess krona, när den öfver ditt hufvud sträeker sina
skuggrika grenar.
Stockholm den 26 Januari 1836.
F. Bremer.