som börjar seonen på kyrkogaraden mellan Don Juan
oeh Leperello och innefattar guvernörens sång, Di
rider finiraiv. Men denna lueka låter historiskt för-
klara sig. Seenen begynte förut tvärt med duon
0 statua gentilissimar; det var först under repetitio-
nerna som Mozart insåg huru mycket duon skulle
vinna på att föregås af ett recitativ. Traditionen vill
veta, att han på stället i samråd med sin poet abbe
Da Ponte satte sig i ordning att mot det upplyftade
knäet, hvaraf han gjorde sig ett bord, skrifva detta
recitativ på ett löst pappersblad, och att han sedan
icke kommit att tänka på att hopbinda det med det
öfriga partituret.
Lyckligtvis behandlade han ieke ouverturen på
samma negligeanta vis, ehuru äfven den komponera-
des nära nog inpromtu. Det finnes i musikens an-
naler icke något mera sällsamt än historien om detta
mästerverk, som han med ett slags barbarism be-
nämner euvertura. Man vet, att Don Juan första
gången uppfördes på italienska teatern i Prag den
16 Oktober 1787. Ännu på aftonen före första re-
presentationen hade Mosart icke skrifvit ouverturen,
och kanhända rille han ej heller skrifva någon. Men
hans vänner ej mindre än sångarne lågo efter ho-
nom att han skulle foga sig efter bruket. Den 13
em aftonen inneslöt han sig i sitt rum, lät tillaga
åt sig en pnasehbål och bad sin hustru roa honom
genom berättandet af fösagor. Men snart kännande
sånggudinnans flägtar, låt han sin hustru aflägsna
sig, bortsatte sitt glas, släskte sin pipa, oeh skref i
ett enda tag, utan tveksamhet, utan rättelser, utan
ändringar, hela onverturen till styeket. Man ser lätt
på manuskriptet, som är skrifvet med ett och
samma bläck, en och samma penna, brådskande oeh
liksom hufvudstupa, med hvilken otrolig skyndsam-
het han uttänkte och kastade på papperet denna räl-
diga symfoni. Sålunda tillkommen under loppet af
natten, utskrefs ouverturen i stämmor under den föl-
jande dagen oeh spelades på aftonen, efter de ännu
knappt torra afskrifterna, å prima vista, utan någon
repetition: Moaart. anförde sjelf orkestern, hvilken
han, sedan vågstyeket var lyckligtris genomgånget,
hembar de varmaste taeksägelser, oaktadt, tillade
han leende, en hel mängd med noter fallit ned un-
der notställarne,. Någon tid derefter, kanhända året
derpå, skref han, då man började alltmera förstå och
värdera hans verk, på ett emwira-blati en variant af
slutet på ouverturen, på det att den skulle kunna
spelas såsom sjelfständigt koneertstyeko, utan attbe-
höfra sammanbindas med den derpå följande intre-
duktionen. — — —
Ett af de intressantaste partiorna i det Moaartzka
manuskriptet är de antydningar angående operan:
mise en scene, som allt som eftast förekomma tillag-
da till texten. Somliga af dem äro mycket lakeni-
ska, såsom sfrada, aotte eller Cembattono, vore.
Men på andra ställen äro de gifna antydmin-
garne af långt mera vigt, oeh jag vill derpå an-
föra några exempel. I den stora finalen till första
akten, då de tre orkestrarne infalla, den ena efter
den andra, vill Mozart att andra och tredje orkestern I
skola börja sitt parti med att härma musikanter som
stämma sina instrumenter, aesordano. Denna effekt
försummas nästan alltid eller går förlorad. Han vill
också, att hvar oeh en af de tre erkestrarne har sina
särskilda dansörer. Sålunda, då första orkesterm bör-
jar, Don Ottavio. balla menmetto con donma Agnaer (dan-
sar don Ottavio menuett med denna Arna); när den
andra infaller, Dom (oven si mette a ballar twasa
eoatradanza com Zerlina (börjar Den Juan dansa en
kontradans med Zerlina), oeh slutligen då den tre-
dje förenar sig med de öfriga, Leporello balla la
Teutsch eon Masettor. Man finner således, att med
undantag af donna Elvira, sem stannar i galleriet,
äro alla personerna upptagna uti detta dansanta för-
spel till den förfärliga sångensemblen.
Öfvergå vi till andra akten, så upptäeka vi,
att, för att sjunga arian Non ae dir, bel idol
sor, borde donna Anna ieke inkomma ensam på
seenen oeh med ett bref i hander. Dessa ord äro
riktade till don Ottavio, som är närvarande, som
har sin del uti ett reeitativ som går näst föro hans
sorgsna trolofvades, oeh som slutar seenen med ett
annat recitativ. Längre fram, under den gudlöse
vällustingens sista orgie, då donna Elvira försöker
att med de Ommaste ord röra sin känslolöse makes
hjerta, slutar bon bönfallande med att kasta sig på
knä för honom; oeh då hon vägrar att uppresa sig,
faller Don Juan i sin ordning på knä framför henne,
för att drifva gåekeriet till sin höjd. Denna situa-
tion är ypperlig, och man borde upptaga den åtmin-
stone af detta skäl, oberäknadt att man derigenem
följde Mosarts uttryekliga föreskrift.
En annan mera ömtålig fråga är den, em man
äfven borde upptaga andra afdelningen af slutfinalen.
Efter den öfrernaturliga seen, som börjar med kom-
mendörens intråde oeh slutar med hans i brott för-
härdade mördares uppslukande, kunde ieke ens Mo-
zart lyfta sig högre; han hade nått den yttersta
spetsen af dramatisk storhet, eeh hvarje bit, som
följde derefter, skulle, om den också vore fullt vär-
dig att få ett rum i ett annat arbete, eller till oeh
med på ett annat ställe i detta samma verk, nöd-
vändigt synas matt och kall. Detta är oekså det
enda stålle som Mozart skrifvit utan sammanhang
och reda, det enda som antyder arbete i stället för
inspiration. I min temke har man alltså gjort rätt
uti att ej upptaga det vid uppförandet från scenen,
och att hädanefter förvisa det till de tryekia parti-
turerna.
Det skulle vara mer än onödigt, det skulle vara
på sätt och vis löjligt att vilja berömma det ojem-
förliga mästerverk, som sedan serxtioåtta år tillbaka
integer första rummet på alla lyriska seener i verl-
den, Vill du berömma Coesar? säger Marcus An-
tonins i Shakespeare, anämn Cesar, oeh tillägg intet
vidare. Men om jag måste välja bland alla de ut-
tryck af beundran och vördnad som det mottagit, så
se här hvilket jag skulle taga: Man bad en gång
Rossini uti ett stort sällskap på det enträgnaste att
säga hvilken epera han föredrog bland alla dem som
hans outtömliga ådra frambragt, denna ådra, som
han tyvärr frivilligt låtit förtorka vid trettiosexz års
ålder, varande han sålunda död för konsten lika ung
som Mozart sjelf. Det finnes ingen far, sade mar
till honem, som icke har sin Benjamin bland sina
göner; oeh den ena gissade på Barberaren, OD ANNäR
på Othello, en äannan på La Gaesa, on annan på Semira-
mis, en annan på Wilhelm Tell. Han bjöd tystnad,
och man väntade att höra oraklets svar: Jviljen veta,
sade han slutligen, hvilket af mina arbeten jag mest
älskar; nå väl det är Don Juan.
Vi ha nyligen funnit en bekräftelse på deana flsk-
liga berättelse. Mosaris illustre medtäflare hade
kommit på besök till dottren af den mest värderade
bland sina gamla vänner, af dem utmärkte artist för
hvilken han skrifvit de störste rolerna på sin reper-
toir. Han hade hört henne vid pianot oeh vid er-
geln, hört hesne med denma faderliga godhet, med
denna ömma rörelse, hvilken sjakdomen synes hafva
såsom en ny hjertais egenskap lagt till alla hans
snilles egenskaper. Han begärde då att få se ma-
nuskriptet till sin älsklingsopera. Jag böjer mina
knän, sade han, för denna heliga relik. Sedan
han derefter under religiös andakt genomgått några
blad dernti, sade han till mig under det han ut-
sträekte sin hand öfver Mosarts skrift: Han var den
störste, han var mästaren för alla, han var den ende
som haft lika rayeket vetande som snille, eeh lika
myeket snille som vetande. Jag gömde moget i
mitt minne detta yttrande af Rossini.
——
As HN
(Iasändt.)
En uti Aftenbladet införd nppsats, med anledning
af den sednast skedda, i vårt land hittills ovanliga
medaljutdelningen, visade sig kort derefter hafva å-
drsgit sig hr kammarherren O. M. Björnstjernas upp-
mårksamhet, såsom ett för honom alltför påfallande
bevis å befogenheten af den missbelåtenhet med sven-
la truckfrikotonae misehrnk hvaröfver han till sven-