dess förflutit, och vi våga ej hoppas, att finanserna
särdeles förbättrats under denna tid, helst som tea-
terns utgiftsstat för sistlidet år utvisar den betydliga
summan af 230,000 rdr bko. Man kan således, ef-
ter all sannolikhet, i närvarande stund antaga ett
ieke så litet ytterligare tillskott i det förut alltför till-
räekliga skuldbeloppet.
Sådan är den yttre ställningen! Hvar skall man
söka dess orsak? I institutionen eller hos den, som
står i spetsen för densamma? Vi skola närmare och
med så mycken opartiskhet som möjligt undersöka
och besvara denna fråga. Det har ofta blifvit sagdt,
och är äfven sannt, att en konstanstalt, sådan som
Kongl. teatern, ieke får eller kan jemföras med en-
skilda teatrar. Den förra är ett tempel, helgadt åt
den sceniska konsten, såsom konst betraktad. De
sednare äro spekulationsföretag, hvilka dyrka den
klingande valutan såsom sin egentliga gudomlighet.
En Kongl. teater, om han värdigt skall arbeta för
sitt mål, måste i första rummet afse konstens samt
den allmänna smakens och bildningens förädling, och
först i det andra betrakta de utgifter, hvilka ettså-
dant mål kan medföra. Då detta mål i sig måste
innesluta alla olika arter af konst, så är det också
naturligt, att det har behof af äfven de bildande
konsternas biträde, och att en Kongl. teater stundom
måste utveckla en prakt i detta hänseende, hvars
helsosamma inflytande på åskådarens konstsinne på
samma gång likväl måste i rent prosaiskt hänseende
betalas med kostnader, hvilka stundom långt öfver-
stiga, eller i bästa fall nätt och jemt betäckas af de
inkomster, som vid dylika föreställningar inflyta.
Detta är isynnerhet förhållandet med operan, hvars
estetiska nytta man i många hänseenden måste er-
känna, men hvars ruinerande förmåga också är af
alla, hvilka ega någon kännedom om teatern, lika
erkänd. Oeh likasom en dylik nationel bildningsan-
stalt icke får vara njugg i sina konstföreteelser, så
får den ej heller vara det i sitt förbållande till konst-
närerna sjelfva, Den måste ega en viss grandezea
så i sitt eget uppträdande som i sitt handlingssätt
mot dem, som af densamma bero. Att en Kongl.
teater således icke kan af sig sjelf uppehållas, är
klart. Men erfarenheten har lärt, att denna äfven
med det kongl. understödet ieke kan reda sig i eko-
nomiskt hänseende. Jemföra vi också det extra un-
derhåll, vår teater åtnjuter, så skall man finna att i
ingen stat i Europa någon hofteater eger ett så ringa
bidrag som vår. Utan att anställa jemförelser med
vår verldsdels största teatrar, vilja vi blott nämna,
att Kongl. teatern i Köpenhamn åtnjuter ett årligt
understöd af 150,000 rdr, teatern i Hannover af om-
kring 138,000 rdr, samt att hofteatern i det lilla
Braunschweig, hvilken nu står under ombildning,
blifvit af dess hertig garanterad ett årligt bidrag af
100,000 rår, allt svenskt bko o. s.v. Medgifvas må-
ste oekså, att vår teaters utgiftsstat på sednare ti-
der betydligt ökats genom de alltmer stegrade an-
språken från allmänhetens sidal och genom den lifli-
gare och tätare kommunikation, i hv:lken vi kommit
till utlandet. Hvarje liten kramhandlare gör nu sjelf
sina uppköp på fastlandet, har sett de utländska tea-
trarne och deras konstnärer och vill, när han kom-
mer åter, ha det lika präktigt här som der. Genom
dyrt betalte utländska artisters uppträdande hos oss
hafva äfven anspråken hos våra egna ökats. Haäraf
har kommit att under det Jenny Lind, såsom hof-
sångerska, icke för många år sedan åtnöjde sig med
en lön af 700 rdr bko, har mll Michal det sednaste
året uppburit en inkomst af 6000, hr Foroni af 4000
och hr Strandberg af 3000 rdr bko, utom recetter.
Men — oaktadt och med erkännande af allt detta
— är det doek klart, att man med mindre tillgångar
måste rätta sig efter dem och ieke öfverskrida hvad
man eger till sitt förfogande. Vi tro oss också kunna
påstå att Kongl. teaterns ekonomi icke blifvit af dess
nuvarande styrelse så vårdad som den kunde och
borde vara det. Det hufvudsakligaste felet har legat
i en viss meeenatisk lideralitas, som, ehuru förmånlig
för de under denna anstalt lydande enskilda perso-
nerna, dock hvarken till sin grundsats eller dess ut-
förande i verkligheten varit nyttig för teaterns finan-
ser eller till fördel för konstens eget bästa. Friherre
Bonde uppgifrer sjelf i sin motion om förhöjdt an-
slag till Kongl. teatern vid sistlidne riksdag, att icke
mindre än 366 personer af Kongl. teatern nu lönas,
af hvilka en mängd äro gifta eller ega familjer, så
att omkring 1200 menniskor lefva af denna inrätt-
ning. Men en annan, för teaterns bestånd temligen
vigtig fråga är den: huru många verkligen behöfvas ?
Det torde kunna med säkerhet antagas att detta
antal utan olägenhet kan nedsättas till en icke så
obetydlig del. Men friherre Bonde har icke velat
detta, emedan hans goda hjerta tyckt synd om de
beskedliga menniskorna. Sannt är att, hvad arbe-
tarepersonalen beträffar, en stor och för direktionens
omhugsan hedrande inskränkning vid flere tillfällen
deruti gjorts, såsom t. ex. i Trollflöjten, der enligt
nyare maschinistiska insigter en stor del af de förut
såsom nödvändiga ansedda arbetarne blifvit med två
tredjedelar förminskad, men hvad de egentligen sceni-
ska biträdena beträffar eller dem, åt hvilka de högsta
lönerna utgå, har den nuvarande styrelsen deremot
snarare ökat än minskat den penningesugande mas-
san. Vi hafva nemligen sett än den ene och än den
andre personen från skilda håll dragas till Kongl.
teatern, der de få dryga, 8 och 1600 rdr bkos löner
och snart derefter befinnas oanvändbara till allt an-
nat, än att år efter år qvittera sina qvartaler, snart
sagdt utan den ringaste tjenstgöring. Härigenom
ha teaterns utgifter betydligt ökats, på samma gång
som det inre konstlifvet småningom tynat bort ge-
nom detta samlande och bibehållande af talenter utaf
andra eeb tredje ordningen, utan yttre väckelse eller
inre håg att söka stiga till en högre.
Än annan teatern ruinerande lusta hos den nuva-
rande direktionen har varit det åt operan skänkta
uteslutande företrädet, förderfligt i ekonomiskt, för-
derfligt i rent konstnärligt hänseende. Erkännas
måste att dessa operor gifvits med mycken yttre
pan ja stundom med en glans som uthärdar jem-
relse med Europas största och rikaste teatrar. Men
äfven om dessa kostnader gjorts med berömvärd hus-
bållning i enskildheter, så hafva de likväl gjorts utan
tillbörlig bänsigt till de små tillgångarne, öfver hvilka
man eljest höres klaga och beklaga sig. Man har,
med ett ord, velat vara stor med det lille, och der-
före har också detta lilla växt — till en stor skuld.
Friherre Bonde har ansett nnder sin och teaterns
värdighet att, hvad man kallar, hushålla; men om
äfven denna grundsats efta af honom tillämpats på
handlingar vittnande om ett ädelt eeh deltagande
hjerta och om ett faderligt sinnelag mot sina under-
ordnade, hvilkas tacksamma tillgifvenhet han i hög
grad förvärfvat sig, så är och förblir det dock äfven
en pligt att med samvetsgrann varsamhet vårda de
medel, hvilka icke äro ens egen tillhörighet.
Afven en annan omständighet, som vi här icke
kunna förbigå, helst den är allmänt känd, är den i
så stor skala använda fribiljettutdelningen. Det är
ieke blott oskadligt, utan kan ganska väl försvaras,
att fribiljetter till större antal utdelas, när biljettför-
söljningen för dagen visat sig slå illa ut: en tom sa-
long är för de spelande i hög grad oangenäm, gör
dem likgiltiga och verkar derigenom nedstämmande
på deras lynne och ofördelaktigt på deras spel. Men
äfven på den teaterbesökande allmänheten har en
fullbesatt salong en lifvande inflytelse; en tom dere-
mot högst tryckande. Dessutom går man hellre dit
man vet la foule går: alla vilja vara der alla äro,
ingen vill gå dit ingen kommer. Detta medel att
afbjelpa salongens tomhet må derföre begagnas stun-
dom, t. o. m. ofta, men ej blifva snart sadt regel;
det bör användas med en viss varsamhet och måtta,
så att man t. ex. ej vid slutet af första akten får
- en gång se en ny förstärkningspublik inträda; det
ör slutligen först användas på eftermiddagen och ej
tidigt på dagen, så att de, som sent köpa biljetter,
möjligen kunna blifva utan. Det riktiga i åsigten
blir då ett missbruk i tillämpningen, hvilket lätt får
skenet af något, som ej är en teaterstyrelse värdigt,
Ach som tillika har on sant alannniol falang 4:17