rain och ett tillintetgörande af dess traditionella politik. Svarta hafvets neutraliserin, kommer Ryssland att återgå mer än ett seke tillbaka i det förflutna. Det är den enda lösning, som emotsvarar vår tids civilisation. Man hade föreslagit att öppna Svarta hafvet för alla nationers örlogsflottor. Det hade varit detsamma som att dekretera krigets permanens och att göra snart inträffande kollisioner oundvikliga. Man hade föreslagit att befästa de ottomaniska kusterna likasom de ryska. Detta skulle ha varit att lägga vapen. alltid färdiga att brinna af, i händerna på oförsonliga fiender. Den kommerciella neutraliteten deremot är freden med allt hvad denna har mest säkert och fruktbringande. Sådant var det språk, jag upprepar det, som i går fördes under enskilta samtal. Inom pressen fördes samma språk, isynnerhet af Pays, en mot regeringen vänligt stämd tidning och som till en viss grad kan anses uttrycka dess tankar. Uti medgifvandet at Svarta hafvets neutralisering såg man alltså ett bevis, att Ryssland allvarsamt ville ha fred, och opinionen, efter att i flera veckors tid ha djupt förtviflat derom, efter att tili och med ha trott på krig emot Preussen, på ett mer eller mindre allmänt krig, hoppade: nu på fred. I dag har man, som det tyckes mig, något litet återkommit från det första intryckets liflighet, vare sig att man ej fäster samma förtroende vid de versioner man gifvit oss öfver ryska kontrapropositionerna, varc sig att man nu mera tänker på hvad Ryssland afslagit än på hvad det medgifvit. Ideerna börja således vända sig åt det förfärliga perspektivet af krigets fortsättande, iundersökningen om de olika nationella attityderna, i beräkningen af de följder, som derat kunna uppkomma. Man talar mycket om Preussen; man hyser intet tvifvel om att ju denna makt i närvarande ögonblick ganska lifligt känner sin ställning, men man finner att den insett den för sent. Det är ingen annan än Preussen, säger man, som kan betala krigskostnaderna; det måste betala dem. Kriget har börjat under en oegennyttig, rent europeisk synpunkt. Godt och väl; men det har ej kunnat hålla sig qvar på denna fot annat än med vilkor, att Europa skulle inse hvad man gjorde för detsamma och handla derefter. Häraf blir ingenting. Regeringen kan ej undgå att inse, det Frankrike måste ha en ersättningj för sina omätliga uppoffringar. England skall inse detsamma. Man försäkrar att det kommit till denna insigt.n fJag anför blott hvad jag hört. Ni ser att opinionen går framåt. Och Österrike sen, hvad skall väl Österrike göra? Huru förklara dess beteende? Det afgifver ultimata och afväpnar sig. Huru förena detta med tanken på en aktiv kooperation i kriget? Man förlorar här ledtråden. Har det nedlagt vapnen för att betaga sin underhandling en hotande karakter; föratt göra den mera angenäm, mera antaglig för den moskovitiska stoltheten? Det är möjligt, låtom 0s3 väntan — och man väntar. Man fortfar att mycket sysselsätta sig med Sverges hållning: man påstår att rustningar pågå hos er. jå Ryssland har genom sitt angrepp kommit Frankrike att göra en kurs i orientaliska geografien. Sverge låter oss å sin sida genom sitt fördrag göra en kurs i skandinaviska geografien, Våra tidningar äro fulla af saker om Lappland och Norge. Man kommenterar er utrikesministers cirkulär till edra diplomatiska agenter. Förringas ej fördragets vigt af detta cirkulär? Härpå kan svarag både ja och nej. Man pratar mycket för och emot. Lyckligtvis förblir traktaten hvad den är. Man gläder sig öfver er diplomatis fasta språk i Petersburg. Man eiterar Aftonbladet inom pressen. Sådan är den närvarande stunden. Huru blir väl morgondagens? .