dess förflutit, och vi våga ej hoppas, att finanserna särdeles förbättrats under denna tid, helst som teaterns utgiftsstat för sistlidet år utvisar den betydliga summan af 230,000 rdr bko. Man kan således, efter all sannolikhet, i närvarande stund antaga ett ieke så litet ytterligare tillskott i det förut alltför tillräekliga skuldbeloppet. Sådan är den yttre ställningen! Hvar skall man söka dess orsak? I institutionen eller hos den, som står i spetsen för densamma? Vi skola närmare och med så mycken opartiskhet som möjligt undersöka och besvara denna fråga. Det har ofta blifvit sagdt, och är äfven sannt, att en konstanstalt, sådan som Kongl. teatern, ieke får eller kan jemföras med enskilda teatrar. Den förra är ett tempel, helgadt åt den sceniska konsten, såsom konst betraktad. De sednare äro spekulationsföretag, hvilka dyrka den klingande valutan såsom sin egentliga gudomlighet. En Kongl. teater, om han värdigt skall arbeta för sitt mål, måste i första rummet afse konstens samt den allmänna smakens och bildningens förädling, och först i det andra betrakta de utgifter, hvilka ettsådant mål kan medföra. Då detta mål i sig måste innesluta alla olika arter af konst, så är det också naturligt, att det har behof af äfven de bildande konsternas biträde, och att en Kongl. teater stundom måste utveckla en prakt i detta hänseende, hvars helsosamma inflytande på åskådarens konstsinne på samma gång likväl måste i rent prosaiskt hänseende betalas med kostnader, hvilka stundom långt öfverstiga, eller i bästa fall nätt och jemt betäckas af de inkomster, som vid dylika föreställningar inflyta. Detta är isynnerhet förhållandet med operan, hvars estetiska nytta man i många hänseenden måste erkänna, men hvars ruinerande förmåga också är af alla, hvilka ega någon kännedom om teatern, lika erkänd. Oeh likasom en dylik nationel bildningsanstalt icke får vara njugg i sina konstföreteelser, så får den ej heller vara det i sitt förbållande till konstnärerna sjelfva, Den måste ega en viss grandezea så i sitt eget uppträdande som i sitt handlingssätt mot dem, som af densamma bero. Att en Kongl. teater således icke kan af sig sjelf uppehållas, är klart. Men erfarenheten har lärt, att denna äfven med det kongl. understödet ieke kan reda sig i ekonomiskt hänseende. Jemföra vi också det extra underhåll, vår teater åtnjuter, så skall man finna att i ingen stat i Europa någon hofteater eger ett så ringa bidrag som vår. Utan att anställa jemförelser med vår verldsdels största teatrar, vilja vi blott nämna, att Kongl. teatern i Köpenhamn åtnjuter ett årligt understöd af 150,000 rdr, teatern i Hannover af omkring 138,000 rdr, samt att hofteatern i det lilla Braunschweig, hvilken nu står under ombildning, blifvit af dess hertig garanterad ett årligt bidrag af 100,000 rår, allt svenskt bko o. s.v. Medgifvas måste oekså, att vår teaters utgiftsstat på sednare tider betydligt ökats genom de alltmer stegrade anspråken från allmänhetens sidal och genom den lifligare och tätare kommunikation, i hv:lken vi kommit till utlandet. Hvarje liten kramhandlare gör nu sjelf sina uppköp på fastlandet, har sett de utländska teatrarne och deras konstnärer och vill, när han kommer åter, ha det lika präktigt här som der. Genom dyrt betalte utländska artisters uppträdande hos oss hafva äfven anspråken hos våra egna ökats. Haäraf har kommit att under det Jenny Lind, såsom hofsångerska, icke för många år sedan åtnöjde sig med en lön af 700 rdr bko, har mll Michal det sednaste året uppburit en inkomst af 6000, hr Foroni af 4000 och hr Strandberg af 3000 rdr bko, utom recetter. Men — oaktadt och med erkännande af allt detta — är det doek klart, att man med mindre tillgångar måste rätta sig efter dem och ieke öfverskrida hvad man eger till sitt förfogande. Vi tro oss också kunna påstå att Kongl. teaterns ekonomi icke blifvit af dess nuvarande styrelse så vårdad som den kunde och borde vara det. Det hufvudsakligaste felet har legat i en viss meeenatisk lideralitas, som, ehuru förmånlig för de under denna anstalt lydande enskilda personerna, dock hvarken till sin grundsats eller dess utförande i verkligheten varit nyttig för teaterns finanser eller till fördel för konstens eget bästa. Friherre Bonde uppgifrer sjelf i sin motion om förhöjdt anslag till Kongl. teatern vid sistlidne riksdag, att icke mindre än 366 personer af Kongl. teatern nu lönas, af hvilka en mängd äro gifta eller ega familjer, så att omkring 1200 menniskor lefva af denna inrättning. Men en annan, för teaterns bestånd temligen vigtig fråga är den: huru många verkligen behöfvas ? Det torde kunna med säkerhet antagas att detta antal utan olägenhet kan nedsättas till en icke så obetydlig del. Men friherre Bonde har icke velat detta, emedan hans goda hjerta tyckt synd om de beskedliga menniskorna. Sannt är att, hvad arbetarepersonalen beträffar, en stor och för direktionens omhugsan hedrande inskränkning vid flere tillfällen deruti gjorts, såsom t. ex. i Trollflöjten, der enligt nyare maschinistiska insigter en stor del af de förut såsom nödvändiga ansedda arbetarne blifvit med två tredjedelar förminskad, men hvad de egentligen sceniska biträdena beträffar eller dem, åt hvilka de högsta lönerna utgå, har den nuvarande styrelsen deremot snarare ökat än minskat den penningesugande massan. Vi hafva nemligen sett än den ene och än den andre personen från skilda håll dragas till Kongl. teatern, der de få dryga, 8 och 1600 rdr bkos löner och snart derefter befinnas oanvändbara till allt annat, än att år efter år qvittera sina qvartaler, snart sagdt utan den ringaste tjenstgöring. Härigenom ha teaterns utgifter betydligt ökats, på samma gång som det inre konstlifvet småningom tynat bort genom detta samlande och bibehållande af talenter utaf andra eeb tredje ordningen, utan yttre väckelse eller inre håg att söka stiga till en högre. Än annan teatern ruinerande lusta hos den nuvarande direktionen har varit det åt operan skänkta uteslutande företrädet, förderfligt i ekonomiskt, förderfligt i rent konstnärligt hänseende. Erkännas måste att dessa operor gifvits med mycken yttre pan ja stundom med en glans som uthärdar jemrelse med Europas största och rikaste teatrar. Men äfven om dessa kostnader gjorts med berömvärd husbållning i enskildheter, så hafva de likväl gjorts utan tillbörlig bänsigt till de små tillgångarne, öfver hvilka man eljest höres klaga och beklaga sig. Man har, med ett ord, velat vara stor med det lille, och derföre har också detta lilla växt — till en stor skuld. Friherre Bonde har ansett nnder sin och teaterns värdighet att, hvad man kallar, hushålla; men om äfven denna grundsats efta af honom tillämpats på handlingar vittnande om ett ädelt eeh deltagande hjerta och om ett faderligt sinnelag mot sina underordnade, hvilkas tacksamma tillgifvenhet han i hög grad förvärfvat sig, så är och förblir det dock äfven en pligt att med samvetsgrann varsamhet vårda de medel, hvilka icke äro ens egen tillhörighet. Afven en annan omständighet, som vi här icke kunna förbigå, helst den är allmänt känd, är den i så stor skala använda fribiljettutdelningen. Det är ieke blott oskadligt, utan kan ganska väl försvaras, att fribiljetter till större antal utdelas, när biljettförsöljningen för dagen visat sig slå illa ut: en tom salong är för de spelande i hög grad oangenäm, gör dem likgiltiga och verkar derigenom nedstämmande på deras lynne och ofördelaktigt på deras spel. Men äfven på den teaterbesökande allmänheten har en fullbesatt salong en lifvande inflytelse; en tom deremot högst tryckande. Dessutom går man hellre dit man vet la foule går: alla vilja vara der alla äro, ingen vill gå dit ingen kommer. Detta medel att afbjelpa salongens tomhet må derföre begagnas stundom, t. o. m. ofta, men ej blifva snart sadt regel; det bör användas med en viss varsamhet och måtta, så att man t. ex. ej vid slutet af första akten får en gång se en ny förstärkningspublik inträda; det ör slutligen först användas på eftermiddagen och ej tidigt på dagen, så att de, som sent köpa biljetter, möjligen kunna blifva utan. Det riktiga i åsigten blir då ett missbruk i tillämpningen, hvilket lätt får skenet af något, som ej är en teaterstyrelse värdigt, Ach som tillika har on sant alannniol falang 4:17