Cara al torparen på vägen till Norrtelje, der de in-
ogos å lasarettei. — Anledningen till den okändes
nidiogsdåd mot skepparan och besättningen visste An-
lers Larsson icke, helst allsingen föregående miss-
hällighet eller osämja dem emellan honom veterligen
gt ram; dock förmodade Anders Larsson att oger-
ningen bedrifvits för att ätkomma skepparens pennin
3ar, hvilkas belopp Anders Larsson ej visste. Skep-
garen hade ock medhbaft tvenne silfverur, deraf det
na tillhört honom, men det andra blifvit till honom
i Stoekholm öfverlemnadt af en yngling, bsnämnd
Vaits, som varit hemma i Byle, Wäddö socken, men
i sommar seglat med en skeppara på Tyskland, och
ayligen derifrån återkommit till Stockholm, der hän
anmodat Westerberg att lemna uret till Matts broder
i Byle. Af denna yngling hade Westerberg äfven
nottagit fyra alnar kläde i två stycken, deraf det
08 svart och det andra ljust, hvilket klåde, jemte
Matts klocka, skepparen nedlagt i sin kista; och hade
Matts vid Westerbergs afregling från Stockholm fre-
dags aftonen medföljt ett stycke eller vid pass midt-
för den så kallade Ryssviken, der han i en medhafd
iule återvändt till staden, hvarest han ärnade uppe-
hålla sig någon tid för att söka ytterligare sjötjenst,
nen om sådant ej lygkades honom, sade han sig snart
skola komma till hemorten. I öfrigt förmälte Anders
Larsson att han på fradags eftermiddagen, i sällskap
ned ofsanbemälde okände månspersöa, sökt en vid
Mossbacke något lingt upp, der gatuläggaing vid
villfället förehades, boende jernbärars, som var skyl-
dig Westerberg 9 rår rgs för en; famn vad: Jernbä
aren hade ej funnits hemma; men af hans hustru
hade den okände mottagit. berörde penningar, mot
qvitto som han då skref. Jernbärarens narmn visste
Anders Larsson; icke, men penndingarne hade den
okände vid äterkomsten till fartyget tillställt skeppa-
ren. Beskaffenheten af den misshandling som We-
sterberg från den ekändes sida undergätt, kunde Au-
ders Larsson icke uppgifva, enär Anders Larsson, då
han vid sitt uppvaknande märkte missdådet å Nard-
berg, blef så häpen att han endast skyndade ur ka-
mor den å golfvet liggande skepparen erhållit, lika-
sem Anders Larsson sedermera, då han aflägsnade
sig från fartyget, ej vågade besöka kajutan af frak-
tan att mördaren då ännu möjligtvis vore der. Den-
nes älder ansäg Anders Larsson vara mellan 20 ochl:
30 är, och trodde Anders Larsson sig Säkert kunna
igenkänna parsönen om han finge se honom.
2:0 Nordberg, som är 21 år gammal och hemma
frän samma ställe som Anders Larsson, afgaf en med
Anders Larssons utsago enlig bnrättelse, endast med
den förändring och tillägg att, efter vid pass klockan
2 på lördags morgonen, ä redden mellan Nyboda-
holm och Nyqvarn, hade han och skepparen velat låta
koka kaffe och i sådant afseende väcka Anders Lars-
son, men detta hade den okände afstyrt, under yttran-
de, att kaffedrickning då ännu vore för tidig ; att den
okände och skepparen derefter lagt sig i en och sam-
ma koj i kajutan, men Nordberg lagt sig i den an-
dra kojen bredvid Anders Larsson; att Nordberg, då
han om morgönen väcktes af den okändes yxslag i si-
dan, väl hörde att skepparen, som han straxt deref-
ter märkte ligga äkajutgolfvet, jemrade sig, men icke
att han ropade på hjelp; att då Nordberg, under det
mördaren skyndade efter Anders Larsson och var sys-
selsatt mot honom ä klyvarbommen, utkommit å far-
tygets däck, han der af mördaren, när denne äter-
vändt från Anders Larsson, erhällit flera knifstygn,
deraf en sä stark blödning orsakats, att mördaren
troligen förmodat Nordberg vara alldeles urståndsatt
att något vidare företagå: att Nordberg, då mörda
ren sedermera äter begifvit sig ned i kajutan, märkt
att han der med yxa huggit på skepparens kista,
hvarefter Nordberg lyckats att, obemärkt af mörda-
ren, komma ned i jullen samt från fartyget; att han
under färden till land förgäfves uppmanades af den
okände att ätervända, hvaremot Nordberg, som varse-
blef ett på kört afstånd förbiseglande fartyg, tillro-
pade detta att komma till hjelp, hvilket dock sökte
afstyras af mördaren, som ropade att det ej vore far-
ligt, hvarefter nämnde fartyg, det Nordberg icke sä-
kert igenkände, fortsatte sin segling; att Nordberg.
som icke närvarit vid den af Anders Larsson omför-
mälda liqvid med en jernbärarehustra för en famn
ved, följaktligen ej visste huru dervid tillgätt, men
trodde att skepparen bade i sin kista förvarad en be-
tydlig samma penningar, uppburne dels för vedlasten
och dels för försäldt hvete; och ändtligen att Nord-
berg, hvilken lika litet som Andsrs Larsson kunde
upplysa anledningen till och beskaffenheten af den
Westerberg öfvergångna misshandling, icke heller
kunde närmare uppgifva tiden då illgerningen skedde,
än att det varit tidigt på lördagsmorgonen, helst fol-
ket i ett nära Nyqvarn liggande torpställe, der han,
efter det han lyckats undkömma från Westerbergs
fartyg, ingick, då nyss uppstigit från sängen och hus-
fadren icke ens hunnit riktigt påkläda sig. Hurulö-
des Anders Larsson och mördaren kommit i land från
detta fartyg, hade då varit Nordberg okändt.
Bäde Nordberg och Anders Larsson intygade, att
skepparen Westerberg, på natten, före den ohyggliga
händelsen, varit frisk och sund, ehura han måbända
icke återhemtat fulla krafter efter en nyligen öfver-
stånden fross-sjukdom.
Derefter upplästes nedanstående läkareattost, utfår-
dad öfver de äkommor matrosen Nordberg och koe
ken Larison erbällit.
oMatrosen Johan Norberg har ett 3,, tum längt,
djupt sär straxt framora högra reknölen (trecarter),
stt: 1; tum långt gapanude sår i nackgrepon, hvari
bufvudakålen syntes blottad, och ett äfvenledes 1!,
tum längt sär ä venstra handryggen straxt ofvan pek
fingret gående genom huden; samt Larsson ett. 1!,
tum långt sär i nackgropen, mellan hvars från hvar-
andra skilda kantor nackbenet syntes, ett !, tum
längt, huden genomträngande såt på venstra skuldran
straxt nedorh halsen, ett dylikt sår på utsidan af högra
axelleden och eft tötnslkngt transverselt sår genom
buden å venstra handryggen, varande alla dessa sår
tillfogade med skarpt skärande instrument.
Norstolje d. 20 Sept. 1855. — P. G. Palmgren,
Lasaretts-Läkare.
Hvad som ytterligare dag förekom var följande:
Anders Larsson kunde ej påminna sig hvad namn
häktade Larsson uppgifvit sig hafva, men han hade
bestämdt icke kallat sig Larsson. Mördaren hade en-
träget hela fredags e. m: kältat på skepparen att på-
skynda hemresar, tys, hade han yttrat: sjag vill så
fort som möjligt kömina hem.s Skepparen Wester-
berg hade yttrat: Jag mäste ha pengar af en jern-
bärare för en famn ved, men det kan göra detsam-
ma, jag får dem allt då jag kommer hit nästa resa,
ty jag känner karlen. Mördaren Larsson hade då
invändt: Nej, vi ska tå ut pengarne, ty sådana som
ej vilja betala skola tagas reda på;
Mördaren bade då, åtföljd af kocken Larsson, bga-
gifvit sig upp till Hökens gränd, hvarest jernbäraren
Lars Petter Bergman bor, och af dennes hustru upp-
burit 9 rdr rga för vedfamnen. Då Bergman ej var
hemma hade hustrun begärt gqvitto, och ett sädant
hade mördaren skrifvit i kockens namn, hvilken sist-
nämnde deronder satt sitt bomårke. Mämde 9 rdr
rgs hade mördaren äfven aflemmat till skepparen, ef-
ter all förmodan för att se hvarest Westerberg hade
sina penningar förvarade.
Då polismästaren helt plötsligt frägade: skref du
namnst?, svarade mördaren belt fräckt: jag vet
ieke af nigot qvittar: -
EL 2:på natten bade:de ånkrat utanför Nyqvara
enkom för att landsätta mördaren, men denns hade
dä svarat: jag vill sofva tills i morgon bittidar.
Larsson tillade att mördaren troligen icke släppt
honom om han icke observerat matrosem Nordberg
komma frän akterdäcket, öch då hade Nordberg blif-
vit ytterligare öfverfallen. Larsson hade hållit sig
gömd i lastrummet ända intilldess att mördaren gätt
1 land. Larsson hade dock icke hört då han aflägs-
aat sig, och heller icke vägat sig ned. uti. ksjutan,
emedan ban fruktade att mördaren möjligen skulle
EESK Fr BUSA. UN mv? Ra
jutan, utan att gifva akt uppå, om eller hvilka äkom-1.