Cara al torparen på vägen till Norrtelje, der de inogos å lasarettei. — Anledningen till den okändes nidiogsdåd mot skepparan och besättningen visste Anlers Larsson icke, helst allsingen föregående misshällighet eller osämja dem emellan honom veterligen gt ram; dock förmodade Anders Larsson att ogerningen bedrifvits för att ätkomma skepparens pennin 3ar, hvilkas belopp Anders Larsson ej visste. Skepgaren hade ock medhbaft tvenne silfverur, deraf det na tillhört honom, men det andra blifvit till honom i Stoekholm öfverlemnadt af en yngling, bsnämnd Vaits, som varit hemma i Byle, Wäddö socken, men i sommar seglat med en skeppara på Tyskland, och ayligen derifrån återkommit till Stockholm, der hän anmodat Westerberg att lemna uret till Matts broder i Byle. Af denna yngling hade Westerberg äfven nottagit fyra alnar kläde i två stycken, deraf det 08 svart och det andra ljust, hvilket klåde, jemte Matts klocka, skepparen nedlagt i sin kista; och hade Matts vid Westerbergs afregling från Stockholm fredags aftonen medföljt ett stycke eller vid pass midtför den så kallade Ryssviken, der han i en medhafd iule återvändt till staden, hvarest han ärnade uppehålla sig någon tid för att söka ytterligare sjötjenst, nen om sådant ej lygkades honom, sade han sig snart skola komma till hemorten. I öfrigt förmälte Anders Larsson att han på fradags eftermiddagen, i sällskap ned ofsanbemälde okände månspersöa, sökt en vid Mossbacke något lingt upp, der gatuläggaing vid villfället förehades, boende jernbärars, som var skyldig Westerberg 9 rår rgs för en; famn vad: Jernbä aren hade ej funnits hemma; men af hans hustru hade den okände mottagit. berörde penningar, mot qvitto som han då skref. Jernbärarens narmn visste Anders Larsson; icke, men penndingarne hade den okände vid äterkomsten till fartyget tillställt skepparen. Beskaffenheten af den misshandling som Westerberg från den ekändes sida undergätt, kunde Auders Larsson icke uppgifva, enär Anders Larsson, då han vid sitt uppvaknande märkte missdådet å Nardberg, blef så häpen att han endast skyndade ur kamor den å golfvet liggande skepparen erhållit, likasem Anders Larsson sedermera, då han aflägsnade sig från fartyget, ej vågade besöka kajutan af fraktan att mördaren då ännu möjligtvis vore der. Dennes älder ansäg Anders Larsson vara mellan 20 ochl: 30 är, och trodde Anders Larsson sig Säkert kunna igenkänna parsönen om han finge se honom. 2:0 Nordberg, som är 21 år gammal och hemma frän samma ställe som Anders Larsson, afgaf en med Anders Larssons utsago enlig bnrättelse, endast med den förändring och tillägg att, efter vid pass klockan 2 på lördags morgonen, ä redden mellan Nybodaholm och Nyqvarn, hade han och skepparen velat låta koka kaffe och i sådant afseende väcka Anders Larsson, men detta hade den okände afstyrt, under yttrande, att kaffedrickning då ännu vore för tidig ; att den okände och skepparen derefter lagt sig i en och samma koj i kajutan, men Nordberg lagt sig i den andra kojen bredvid Anders Larsson; att Nordberg, då han om morgönen väcktes af den okändes yxslag i sidan, väl hörde att skepparen, som han straxt derefter märkte ligga äkajutgolfvet, jemrade sig, men icke att han ropade på hjelp; att då Nordberg, under det mördaren skyndade efter Anders Larsson och var sysselsatt mot honom ä klyvarbommen, utkommit å fartygets däck, han der af mördaren, när denne ätervändt från Anders Larsson, erhällit flera knifstygn, deraf en sä stark blödning orsakats, att mördaren troligen förmodat Nordberg vara alldeles urståndsatt att något vidare företagå: att Nordberg, då mörda ren sedermera äter begifvit sig ned i kajutan, märkt att han der med yxa huggit på skepparens kista, hvarefter Nordberg lyckats att, obemärkt af mördaren, komma ned i jullen samt från fartyget; att han under färden till land förgäfves uppmanades af den okände att ätervända, hvaremot Nordberg, som varseblef ett på kört afstånd förbiseglande fartyg, tillropade detta att komma till hjelp, hvilket dock sökte afstyras af mördaren, som ropade att det ej vore farligt, hvarefter nämnde fartyg, det Nordberg icke säkert igenkände, fortsatte sin segling; att Nordberg. som icke närvarit vid den af Anders Larsson omförmälda liqvid med en jernbärarehustra för en famn ved, följaktligen ej visste huru dervid tillgätt, men trodde att skepparen bade i sin kista förvarad en betydlig samma penningar, uppburne dels för vedlasten och dels för försäldt hvete; och ändtligen att Nordberg, hvilken lika litet som Andsrs Larsson kunde upplysa anledningen till och beskaffenheten af den Westerberg öfvergångna misshandling, icke heller kunde närmare uppgifva tiden då illgerningen skedde, än att det varit tidigt på lördagsmorgonen, helst folket i ett nära Nyqvarn liggande torpställe, der han, efter det han lyckats undkömma från Westerbergs fartyg, ingick, då nyss uppstigit från sängen och husfadren icke ens hunnit riktigt påkläda sig. Hurulödes Anders Larsson och mördaren kommit i land från detta fartyg, hade då varit Nordberg okändt. Bäde Nordberg och Anders Larsson intygade, att skepparen Westerberg, på natten, före den ohyggliga händelsen, varit frisk och sund, ehura han måbända icke återhemtat fulla krafter efter en nyligen öfverstånden fross-sjukdom. Derefter upplästes nedanstående läkareattost, utfårdad öfver de äkommor matrosen Nordberg och koe ken Larison erbällit. oMatrosen Johan Norberg har ett 3,, tum längt, djupt sär straxt framora högra reknölen (trecarter), stt: 1; tum långt gapanude sår i nackgrepon, hvari bufvudakålen syntes blottad, och ett äfvenledes 1!, tum längt sär ä venstra handryggen straxt ofvan pek fingret gående genom huden; samt Larsson ett. 1!, tum långt sär i nackgropen, mellan hvars från hvarandra skilda kantor nackbenet syntes, ett !, tum längt, huden genomträngande såt på venstra skuldran straxt nedorh halsen, ett dylikt sår på utsidan af högra axelleden och eft tötnslkngt transverselt sår genom buden å venstra handryggen, varande alla dessa sår tillfogade med skarpt skärande instrument. Norstolje d. 20 Sept. 1855. — P. G. Palmgren, Lasaretts-Läkare. Hvad som ytterligare dag förekom var följande: Anders Larsson kunde ej påminna sig hvad namn häktade Larsson uppgifvit sig hafva, men han hade bestämdt icke kallat sig Larsson. Mördaren hade enträget hela fredags e. m: kältat på skepparen att påskynda hemresar, tys, hade han yttrat: sjag vill så fort som möjligt kömina hem.s Skepparen Westerberg hade yttrat: Jag mäste ha pengar af en jernbärare för en famn ved, men det kan göra detsamma, jag får dem allt då jag kommer hit nästa resa, ty jag känner karlen. Mördaren Larsson hade då invändt: Nej, vi ska tå ut pengarne, ty sådana som ej vilja betala skola tagas reda på; Mördaren bade då, åtföljd af kocken Larsson, bgagifvit sig upp till Hökens gränd, hvarest jernbäraren Lars Petter Bergman bor, och af dennes hustru uppburit 9 rdr rga för vedfamnen. Då Bergman ej var hemma hade hustrun begärt gqvitto, och ett sädant hade mördaren skrifvit i kockens namn, hvilken sistnämnde deronder satt sitt bomårke. Mämde 9 rdr rgs hade mördaren äfven aflemmat till skepparen, efter all förmodan för att se hvarest Westerberg hade sina penningar förvarade. Då polismästaren helt plötsligt frägade: skref du namnst?, svarade mördaren belt fräckt: jag vet ieke af nigot qvittar: EL 2:på natten bade:de ånkrat utanför Nyqvara enkom för att landsätta mördaren, men denns hade dä svarat: jag vill sofva tills i morgon bittidar. Larsson tillade att mördaren troligen icke släppt honom om han icke observerat matrosem Nordberg komma frän akterdäcket, öch då hade Nordberg blifvit ytterligare öfverfallen. Larsson hade hållit sig gömd i lastrummet ända intilldess att mördaren gätt 1 land. Larsson hade dock icke hört då han aflägsaat sig, och heller icke vägat sig ned. uti. ksjutan, emedan ban fruktade att mördaren möjligen skulle EESK Fr BUSA. UN mv? Ra jutan, utan att gifva akt uppå, om eller hvilka äkom-1.