plötslig tanke genomilade min själ. Jag sänkte
min blick och såg den gudomligaste lilla fot
i verldea. O, lyeksaliga öfvertygelse! Stri-
den mellan mina båda passioner var slutad.
Rösten och fotspåren stodo ej mera i strid
med hvarandra. Julia Sommerville var källans
sköna nymf.
Fvarom samtalet handlade under frukosten
minnes jag ej och var knappast då medveten
derom, ty mina tankar voro i den ytterligaste
förvirring? Jag önskade betrakta miss Sommer-
ville; men tordes icke. En gång vågade jag
dock.en blicks Hon riktade på: samma gång
i skydd af de rika lockarne sin blick mot
mig. Våra ögon tycktes förfärade af detta
möte och sänktes ögonbliekligen; hennes af
den hennes kön medfödda blygsamheten, mina
afcen förvirring orsakad af mina förut fattade
planer. Denna blick trängde dook som en
solstråle till mitt Kjerta.
HjEn välvillig spegel förbarmade sig öfver
mitt bryderisoch visade mig miss Somervilles
bild. Det är sannt, den visade blott hennes
nacke, men hon hade samma förtjenst som
de antika statyerna, att från hvilken sida man
såg. henne var hon dock alltid vacker, och
likväl. var. hon i allt mycket olik det ideal
jag uppgjort. Hon var ej den stilla, vegruns
dande mö jag tänkt mig såsom källans nymf;
ieke heller den smärta, ljufva, smäktande,
blåögdaj! imporierände varelse jag föreställt
mig sjungande vid harpan.. Der fanns ej
en skymt af något imponerande hos henne.
Det! var .tvärtoms; någonting barnsligt i hennes
utseende, och hon var mera liten än lång;
men i dess ställe fanns der den knoppande
ungdomens blyga behag — den halfutspruck-
na rosens ljufhet, innan ännu något af dess
skönhet fläckats eller något af dess vällukt
bortdoftat; der funnog leenden oeh skälmska
gropar i kinderna oeh hela den ljufva för-