ina lilla kärntrupp, som allt närmare drog sig till-
sammans, om den skulle faila vanmäktig eller gå
segrande ur striden. Allmänna uppmärksamheten hade
redan länge och i hög grad härpå varit fästad ej
blott inom, utan äfven utom fäderneslandet; och just
vid denna kritiska tidpunkt måste det på en tid umbära
Atterbom, såsom sin förnämste banårförare. Jag, som
var den enda finne i hopen, delade väl icke dessa
känslor, men jag var derföre icke utsn mina egne
tänkar. Äfven jag hade nägra månader förut, väl
icke i förbund med andra, men ensam, fåstat upp-
smärksamheten vid Finlands förbisedda språk och
många dermed sammanhängande ämnen; i anledning
hvaraf jag uppväckt emot mig många antagonister,
hvarföre jag ock nu kände mig, liksom Atterbom,
ej blott skild utan äfven nästan öfvergifven af de
mina.
Ungefär klockan 11 eller half 12 hade vi Sigtuns
i sigte. Litet förr än staden visade gig, såg man öf-
ver trädtopparne af en ung björkskoz, en stor och
högrest stenvägg; den utgjorde numera ruinen af et:
gammalt förfallet tempel, hvilken presenterade sig
gaiska bra, derigenom att en hop rönnbuskar och an-
dra träd voxit högst upp på sjelfva tinnarne deraf,
der man ännu såg tvenne små götiska fönster, hvilke
täckt tittade fram, omvirade med detta slags mur-
gröna. Inifrån sjelfva gudatemplet hade en äldrig
gran uppskjutit mot höjden sin stora och resliga krone.
Vi stadnade på torget, der vi emotiogos och hölss-
des af våra förut hitkompe kamrater. Vi erhöllo en
stor sal och tvenne stora rum i öfre våningen af det
största hus som fanns i staden. Dock innan vi grep:
till någen förfriskning, proponerades att vi föra
borde bese staden och dess märkvärdigheter, hraruti
alla instämde. Och ätföljde af stadens b rgmäsiare
som. hade den artigheten att härvid vara vår ladsa
gare, begåfvo vi oss att promenera för ait beskäd:
Sigtunas antiqviteter och fornlemningar, hvilka för-
nämligast bestå i ännu temligen väl bibehällna : viner
efter trenne — ett stycke från hvarandra belägna —
fordna tempel, af hvilka sjelfva tornet på ett a
dem ännu sväfvade i luften, lutande, i en hoiani:
ställning. Dessa voro de så kallade S:t Niklas :
Olofs och S:t Peders kyrkor. Vi besökte i sin
ning en hvar af dessa fornlemningar, och sisem et:
minne ej mindre af dagens högtidlighet än af stäl
lets betydelse och tidens äverkan, försökte vi sönder-
bryta och tillegna oss en liten stenskärfra af dessr
åldriga murar. Men detta var i sanning ingalunda
något lätt arbete, ty sjelfva murbruket hvarmsd de
voro uppförde hade under tidens längd härdoat och
förstenat sig till en fast sandsten, fullkomligt liks
hård som sjelfva den stenart hvarmed de blifvit opp:
byggde. Afven jag lyckades, efter myeken ansträng-
ning, tillegna mig en bit från samma iempel, hrarifrån,
enligt berättelsa, för nära 700 är sedan Nowgoroderna
— då de 1187, tillsammans med karelarne och esier-
na, intogo, förstörde, plundrade och uppbrände Sig-
tuna — bland annat bortförde templets af silfver för-
fördigade kyrkodörrar; och, enligt Karamsins ryska
historia, skall ännu i Sofias tempel i Nowgorod fin-
nas så kallade svenska kyrkodörrar,, dock icke: a
silfver utan af koppar. Det var sälsdes denna stad,
anlagd af Sigge Fridulfsson, eller den gamle Odin,
vidtfrejdad i den gräa hedendomer, om hvilken nor-
dens gamla sagor knyta sina äldsta minnen, som vi
nu sågo förvandlad till en fullkomlig slöbod. Nu för-
delade sig sällskapet i tvenne partier, hvaraf det ena
besökte äfven den nuvarande kyrkan, der Heffner
spelade ett sorgligt adagio till dagens ära, hvarefter
vi uppstego i klockstapeln eller torret, för att taga
en närmare öfversigt öfver hela den kringliggand:
uejden och denna vid Mälarens strand nu till en obe-
tydlig bondby reducerade fordna hufsudstad, som till-
förene skall hafva haft att vidlyftigare läge, räknat
7 kyrkor och bestätt af lika minga församlingar.
Under allt detta aftecknade en annan del af sällska-
pet, som bestod af snälla målare, staden med alla
dess ruiner, sedd frän flera olika sidor.
Hemkomne till värt qvarter hade vi alla en stry-
kande appetit, och man behöfver säledes icke tilläggs
att maten smakade oss bra. Borgmästaren och vår
värd förökade laget. Efter mältidens slut inburos
bålarne, då Atterbom genast kom och förbrödrade sig
med alla dem, med hvilka han icke redan förut hade
gjort det; liksom nu alla de fingo kalla gubben Heff
ner till farbror, hvilka förut icke haft den äran.
Härefter uppstämdes en qvartett, hvarvid Grolander
spelade violoneell, Barckenbom altviol, Wenerberg
primen, och en annan, den jag icke kände, sekun-
den; Heffner ledde det hela. Alla stadens bättrs
fruntimmer, hvilka till antalet dock icke voro flera
än sex, inberäknad den välmående borgmästarinnan,
hade samlat sig hit både för att få se och höra oss;
ty vår ankomst och värt uppträdande här hade i den
lilla staden väckt en sådan uppmärksamhet, att alla
hus kommo i rörelse. Under allt detta hade vi spe-
lat ätskilliga stycken, uppstämt flera sånger, så ati
musikens. brusande toner, sångens milda ackorder oeh
de fyllda glasens nektar hade bernsat känslan, lifvat
sinnena och stegrat fantasiens trolispel. Det var un-
der ett af dessa ögonblick man slutligen uppstämde
den sista åt Atterbom helgade afskedssången, hvaraf
honom nu äfven öfverräcktes ett exemplar, det han
läste med mycken uppmärksamhet under tonernas väl-
ljud. Då man sjungit den andra versen, till slut pro-
ponerades hans skål, hvilken naturligtvis tömdes till
botten, hvarefter följde ett trefaldt hurra. Derefter
höll Atterbom ett ganska vackert och från hjertat
gående tal, deri han på det varmaste tackade 038,
manade oss att troget sträfva ej blott för sanning
och vetenskap, utan för allt som är ädelt, berrligt
och skönt, hvarefter han liksom omfamnade oss i sitt
afsked. Jag är öfveriygad att denna Atterboms skils-
messa från vänner och bröder var för honom på en
gång både ljuf och smärtsam, och att han aldrig för-
gätit minnet af denna minnesfest, då han lemnade
Sverge för att gå okända öden till mötes. Flera
gånger, öfverväldigad af en upprörd känsla, kunde
ban icke få ordet ur munnen, utan nödgades ned-
svälja det tillika med tåren. Vi voro alla rörde,
vila betagne. En stund derefter bröto vi mangrant
app, togo ännu en gäng af honom det sista farväl;
eh viftande med hattarne, försvunno vi snart frän
ivarandras åsyn. Klockan var redan 3 på natten då
1 återkommo till Upsala; jag blundade en liten stund
och uppsteg kl. 4, för att kl. half 5 äter vara ä mö-
esplatsen i Odenslund.
Jag vill sluta här med att anföra ett par af ver-
erna vid denna afskedsfest för Atterbom i Sigtuna
len 3 Jupi 1817.
Vaäckt af vårens ljafva lågor
Saga flyr sin graf,
Gungar fram på gyllne vågor
Öfver diktens haf;
Högt af smärta och af aning
Modershjertat slår ;
Och ur döden lifvets daning
Skalden blott förstår.
Och han går ur fallna borgen,
Gär på blomsterstrand,
Sången ljuder: Bort från sorgen,
Bort till fjerran land !
Trogna vänner afskedshanden
Räcka honom nu,
Och på gamla offerstranden
Töms en skål ännu.
Ur de fallna Tempel stiga
Fädrens andar opp,
Att till ådla bragder viga
Hjelteskaldens hopp:
Vi dig önska sköna öden!
Du har sångesas svärd;
Och i lifvet och i döden
Var vår hyllning vi
t