till Paris öppet sade Artois, att han borde kasta sig i revolutionsmännens armar samt aämna Orleans till regent, och hvilken ett par nånader derefter Napoleon; upplyst om hans förräderi, midt i ansigtet sade, att han borde och kunde låta skjuta honom; hvilket likväl ej skedde, emedan kejsaren fruktade att på samina gång som Fouchås förräderi äfven denaes misstroende till hans sak (så svag var denna) skulle bli bekant. Chateaubriand såg Talleyrand, stödd på Fouchås arm, inträda i konungens kabinett, lasten stödd på förbrytelsens. Märklig var vid denna andra restauration den fransmännen egna lättsinnighet och fåfänga, som förmådde äfven sådana personer som Constant. Lafayette och Orleans att tro sig kunna vid detta tillfälle sjelfva välja regering. Denna l: tillsattes deremot egentligen af Wellington, vilken med sitt val föll på Talleyrand och : Fouchåe, Den jemförelse författaren ur moralisk syn-: punkt anställer emellan första och andra re-) staurationen utfaller helt och hållet till förmån för den förstnämda, så föga hedervärd denns än var. Han finner det första uppgifvandet af det värnlösa Paris vara en hjeltedat: i jemförelse med det andra; Marmont synes: bonom såsom den tappraste, såsom en ärlig man emot Davoust, hvilken, med en armåjl! vid sidan af en befästad stad, värnlöst och) ärelöst lät sig föras i ledband af en Fouchå;l Talleyrands beteende en handling af pietet, jemfördt med Fouchås skändligheter; senatens affall under främlingarnes närvaro ett oskyldigt steg emot en fri kammares affall på en uid, då fienden ännu icke befann sig på fransk jord. Förfärlig blef nu den rojalistiska reaktionen. De excesser som begingos i de södra departementerna utgöra ett värdigt motstycke till den revolutionära skräckregeringens fasor; ) och juryerna frikände mördare som öppet bekänt sin ogerning. Och från det håll, der man haft skäl att vänta exempel af moderadon, visade sig ett beteende som snarare tycktes uppmuntra förenämda excesser. Fouchå rådde konungen till mildhet, men då hans råd ej följdes åtog han sig beredvilligt att sjelf uppgöra proskriptionslistorna. Att de allierade :j heller behandlade Frankrike denna gång lika skonssmt som 1814, är bekant, och man beräknar att de hundrade dagarnes följder, emigrantersättningarne inberäknade, kostat landet två milliarder. Wienerkongressen skildras af författaren i en utförlig öfversigt. Lyckligen undsluppna an mångårig fruktans frossa, betogos nu monarker och ministrar af framgångens förtjusningsfeber, yttrande sig i fester och gästabud, hvarvid ensamt den kejserlige värden förslösade 30 millioner på sina höga gästers välfägnad, i ett land der tre år :örut en statsbankrutt ruinerat otaliga menniskor, der nu mer än 50.000 invalider afspisades dels med knapphändiga underhåll, dels endast med skrifviiga försäkringar om dylika. Kongreszsens vigtigaste personlighet, den sol kring hvilken allt rörde sig, var kejsar Alexander, bvilken vid denna tid befann sig i sit: liberala lynne och yttrade till Stein att vhvad som endast gåfve lifvet något värde vore att i fred kunna lefva för de liberala idernas utbredande och understödjande. Jemte Stein töfvade Czartorisky ett stort inflytande på kejsaren, synnerligen i den polska frigan, der monarken fick tillfälle att på samma gång tillfredsställa sina konstitutionella fantasier och sin lystuad efter maktförstoring, under det Österrike just bäruti fann ett skäl att motsätta sig Polens s. k. återställande i rysk anda. Till förmån för ett verkligt återställande hade det jemtEngland inlemnat en i sväfvande ordalag (så framt det vore möjligt) affattad not, hvaruppå intet afseende fästades. Man åtnöjde sig sålunda icke med att skifta hvad som af Napoleon röfvats, utan ville ock behålla hvad som med honom blifvit röfvadt. Alexander visade vid alla tillfällen en ytterlig retlighet, som satte honom i ett spändt förhållande icke blott till sina egentliga! motståndare, utan ock till sina egna och makternas alla ministrar. Då hertigen af Koburg nedlade en protest emot Sachsens indragande, lät kejsaren säga honom, att i fall han ville drifva en så förvänd politik, så kunde han aflägga ryska uniformen,. Så snart Talleyrand begynte smida ränker med Metternich, förklarade Alexander att han trott sig hafva förtjent mera tack af Frankrike, och fattade emot honom ett oförsonligt hat, tills han lyckats afligana denne minister från dess embeten och inflytande. Emot Metternich böll han till och med ej under sin värdighet att sätla qvinnor i harnesk; ja, då denne skrifvareos, såsom han kallade honow, beskyllt honom att ljuga, beklagade han, det hans personliga ställning ej tillät honom att utkräfva enskild hämnd, och han förbjöd sin omgifming att besöka furstens hus. Om Sverges och Norges förhållanden yttrar sig förf. på följande sätt: Napoleon hade efter freden i Tilsit i oförlåtligt lättsinne beröfvat det med Frankrike af ålder allierade Sverge, Fivland, hvilket han 1808 öfverlät åt Ryssland. Från första ögonblicket af sin upphöjelse hade Bernadotte sträfvat att åt sitt kommande rike såsom en ersättning för Finland bringa Norge i hemgift. Under den farliga : perioden 1812 skaffade han sig, medelst ett: fördrag i Petersburg, Rysslands försäkran om l. besittningen af Norge, hvartill England någon l! tid derefter gaf sitt sedermera ångrade bifali.: Kronprinsen af Sverge vann derpå under enl: personlig sammankomst i Åbo kejsar Alexan-: der genom det hje tliga sätt, på hvilket han l: förstod att taga den veke och. för intryck lätt I: Fru Javin och honnes son, såsom båda underordnade personer, aflägsnade sig stillatigande efter erhållna lexor, och de söta gos