till Paris öppet sade Artois, att han borde
kasta sig i revolutionsmännens armar samt
aämna Orleans till regent, och hvilken ett par
nånader derefter Napoleon; upplyst om hans
förräderi, midt i ansigtet sade, att han borde
och kunde låta skjuta honom; hvilket likväl
ej skedde, emedan kejsaren fruktade att på
samina gång som Fouchås förräderi äfven den-
aes misstroende till hans sak (så svag var
denna) skulle bli bekant.
Chateaubriand såg Talleyrand, stödd på
Fouchås arm, inträda i konungens kabinett,
lasten stödd på förbrytelsens. Märklig var
vid denna andra restauration den fransmän-
nen egna lättsinnighet och fåfänga, som för-
mådde äfven sådana personer som Constant.
Lafayette och Orleans att tro sig kunna vid
detta tillfälle sjelfva välja regering. Denna l:
tillsattes deremot egentligen af Wellington,
vilken med sitt val föll på Talleyrand och :
Fouchåe,
Den jemförelse författaren ur moralisk syn-:
punkt anställer emellan första och andra re-)
staurationen utfaller helt och hållet till för-
mån för den förstnämda, så föga hedervärd
denns än var. Han finner det första uppgif-
vandet af det värnlösa Paris vara en hjeltedat:
i jemförelse med det andra; Marmont synes:
bonom såsom den tappraste, såsom en ärlig
man emot Davoust, hvilken, med en armåjl!
vid sidan af en befästad stad, värnlöst och)
ärelöst lät sig föras i ledband af en Fouchå;l
Talleyrands beteende en handling af pietet,
jemfördt med Fouchås skändligheter; senatens
affall under främlingarnes närvaro ett oskyl-
digt steg emot en fri kammares affall på en
uid, då fienden ännu icke befann sig på fransk
jord.
Förfärlig blef nu den rojalistiska reaktio-
nen. De excesser som begingos i de södra
departementerna utgöra ett värdigt motstycke
till den revolutionära skräckregeringens fasor; )
och juryerna frikände mördare som öppet be-
känt sin ogerning. Och från det håll, der
man haft skäl att vänta exempel af modera-
don, visade sig ett beteende som snarare
tycktes uppmuntra förenämda excesser. Fouchå
rådde konungen till mildhet, men då hans
råd ej följdes åtog han sig beredvilligt att
sjelf uppgöra proskriptionslistorna. Att de
allierade :j heller behandlade Frankrike denna
gång lika skonssmt som 1814, är bekant,
och man beräknar att de hundrade dagarnes
följder, emigrantersättningarne inberäknade,
kostat landet två milliarder.
Wienerkongressen skildras af författaren i
en utförlig öfversigt. Lyckligen undsluppna
an mångårig fruktans frossa, betogos nu mo-
narker och ministrar af framgångens förtjus-
ningsfeber, yttrande sig i fester och gästabud,
hvarvid ensamt den kejserlige värden förslö-
sade 30 millioner på sina höga gästers väl-
fägnad, i ett land der tre år :örut en stats-
bankrutt ruinerat otaliga menniskor, der nu
mer än 50.000 invalider afspisades dels med
knapphändiga underhåll, dels endast med
skrifviiga försäkringar om dylika. Kongresz-
sens vigtigaste personlighet, den sol kring
hvilken allt rörde sig, var kejsar Alexander,
bvilken vid denna tid befann sig i sit: libe-
rala lynne och yttrade till Stein att vhvad
som endast gåfve lifvet något värde vore att
i fred kunna lefva för de liberala idernas
utbredande och understödjande. Jemte Stein
töfvade Czartorisky ett stort inflytande på
kejsaren, synnerligen i den polska frigan,
der monarken fick tillfälle att på samma gång
tillfredsställa sina konstitutionella fantasier
och sin lystuad efter maktförstoring, under
det Österrike just bäruti fann ett skäl att
motsätta sig Polens s. k. återställande i rysk
anda. Till förmån för ett verkligt återstäl-
lande hade det jemt- England inlemnat en i
sväfvande ordalag (så framt det vore möjligt)
affattad not, hvaruppå intet afseende fästades.
Man åtnöjde sig sålunda icke med att skifta
hvad som af Napoleon röfvats, utan ville ock
behålla hvad som med honom blifvit röfvadt.
Alexander visade vid alla tillfällen en ytter-
lig retlighet, som satte honom i ett spändt
förhållande icke blott till sina egentliga!
motståndare, utan ock till sina egna och
makternas alla ministrar. Då hertigen af
Koburg nedlade en protest emot Sachsens in-
dragande, lät kejsaren säga honom, att i fall
han ville drifva en så förvänd politik, så
kunde han aflägga ryska uniformen,. Så snart
Talleyrand begynte smida ränker med Metter-
nich, förklarade Alexander att han trott sig
hafva förtjent mera tack af Frankrike, och
fattade emot honom ett oförsonligt hat, tills
han lyckats afligana denne minister från dess
embeten och inflytande. Emot Metternich
böll han till och med ej under sin värdighet
att sätla qvinnor i harnesk; ja, då denne
skrifvareos, såsom han kallade honow, be-
skyllt honom att ljuga, beklagade han, det
hans personliga ställning ej tillät honom att
utkräfva enskild hämnd, och han förbjöd sin
omgifming att besöka furstens hus.
Om Sverges och Norges förhållanden yttrar
sig förf. på följande sätt: Napoleon hade ef-
ter freden i Tilsit i oförlåtligt lättsinne beröf-
vat det med Frankrike af ålder allierade Sverge,
Fivland, hvilket han 1808 öfverlät åt Ryss-
land. Från första ögonblicket af sin upphö-
jelse hade Bernadotte sträfvat att åt sitt kom-
mande rike såsom en ersättning för Finland
bringa Norge i hemgift. Under den farliga :
perioden 1812 skaffade han sig, medelst ett:
fördrag i Petersburg, Rysslands försäkran om l.
besittningen af Norge, hvartill England någon l!
tid derefter gaf sitt sedermera ångrade bifali.:
Kronprinsen af Sverge vann derpå under enl:
personlig sammankomst i Åbo kejsar Alexan-:
der genom det hje tliga sätt, på hvilket han l:
förstod att taga den veke och. för intryck lätt I:
Fru Javin och honnes son, såsom båda un-
derordnade personer, aflägsnade sig stillati-
gande efter erhållna lexor, och de söta gos-