denna verksamhet i anspråk, visade-hela hans beteende huru främmande, huru vidr g denna nya ro! för honom var. Huru den europsisk: oligarki, det femmannaråd som efterträdde ho nom, just saknade dan honom egna förmåga att bsherrska ögonblicket, men deremot traget ehuru på ett vida klumyigare sätt repeterade hans fel och handiade i samma sjelfviska anda, visar hela restsurationshistorien. Denna historia, hvars hufvudmomenter — Bourbonernas -terställande, Wienerkongressen och reaktionerna 1815—1870 tscknas i denna del, — företer, för att begagna Schlossers aj författaren i dess dedikation till denne hädaforskare citerade ord, en tid af list och lögn, trots hos de makiegande, slapphet hoa deras organer, en tid för kongresser och protokoller, politiska förföljelser och sammansvärjningar, förboppninger gifna och besvikna allt sedan 1815., Efter ati i några få, men raska och träffande drag ba skildrat det ej mindre i menskligt än i politiskt häncseende tragiska af Napoleons fall, visar författaren huru Bourborernag återstillande blef en politisk nödvändighet, emedan deras sak i trots af personernas lumpecbet (som här skoningslöst afslöjas) likväl var en id, då deremot, såsom Talleyrand så riktigt uttryckte sig, allt utom Napoleon eller Ludvig XVIII vore ex intrig, samt att om man rödvändigt ville ha en soldat (med afseende på Bernadotte) det vore bäst att behålla den störste. Härigenom semickrades på det skickligaste sätt å ena sidan kejsaren, å den andra rojalisterna med sjelfva den legitima beteckningen den adertonde. Med den af konungen oktrojerade kartan anställer förf. en analys, hvarigenom tydligen ådagalägges huru denna grundlag utgått ur de renaste principer af allenastyrande. Så tillerkändes folkets representanter ingen, rätt att granska nämde statsförfattning, hvilken pålades dem såsom en lag, som måste besväras af dem, men icke af konungen. Den sednare hade icke blott veto, utan ett uteslutande initiativ i lagfrågor; endast i händelse de båja kamrarne sammanstämde, kunde de i önskningsväg framställa ett. lagförslag. -Pärerna utnämndes af konungen till obestämdt antal, ärftliga eller för lifstid. Ministrarne voro endast ansvariga i frågor om högförräderi eller utpressning. Reigionsoch tryckfrihet blef väl i obestämda ordalag försäkrad, men det visade sig snart huru föga allvar man hade dermed. Sådan var den karta, om. hvilken Ludvig Filip zexton år sednare fällde det ståtliga yttrandet, att den hädanefter skulle blifva en sanning, hvilket var så mycket svårare att verkställa, som sjelfva författningen till sin grund och väsende i konstitutionel mening ej var annat än en politisk osanning. Attemedlertid denna karta, så absolutistisk den än var, sf Ludvig XVII högst ogerna skänktess (och endast till söljd af Alexanders hotelse att ej erkänns Bourbonerna förr än en författning blifvit gifven) visas här, äfvensom att bemälde konung, hvars: föregående opinioner alltid utgjort ec prötest emot hvarje fri folkutveckling, från början ej betraktade kartan annorlunda än zåsom en reformförfattning.. Då nu hans regering och hans kamarilla icke blott handlade i fullöfverensstämmelse härmed, utan ock på mångfaldigt sätt våldförde författningen ), så blef snart nationen, som i början med uppriktig och förboppningsfull välvilja helsat den ny-gamla dynastien, utledsen dervid, hvilket lättade Napoleong återkomst, för öfrigt uteslutande ett armånas verk, hvilket bäst visade sig då efter hans lysande triumftåg (som förmådde sjelfva fru Staöl att för ett ögonblick erkänna sig öfvervunnen) och efter Bourbonernas nesliga flykt (som deras personligaste anhängare t. ex. Larochefoucauld endast med illa doldt förakt kunnat omtala) ifrån ankomsten till Paris, kejsarens makt endast blef en skugga af hvad den fordom varit, och partierna befunnos vara fullt ut lika mätta på honom som på Bourbonerna. Vidrigast förekommer i moraliskt hänseende under sjelfva katastrofens utveckling de af all tro och hederskänsla obesvärade omkastningar, som tycktes höra till ordningen för dagen ). I anledning af de författningsförslag, som under de hundrade dagarne ventilerades emellan Napoleon och tidens inflytelseegande, yttrar förf. öljande tänkvärda ord: Dessa författningshistorier ha ej haft något resultat; men de äro ganska vigtiga för uppfattningen af den följande tiden, ty de framställa, bättre än allt historiskt eller politiskt ordande, genom enkla fakta, på samma gång som Napoleons enskilda förhållande till de konstitutionella iderna, ett rent allmänt förhållande, som under de följande åren genomgår hela Europas historia: kampen nemligen emellan en förståndig öfvertygelse hos furstar och statsmän om oundgängligheten af populär styrelse och den djupaste inre obenägenhet för den ringaste sjelfverksamhet hos folken och för någon väsentlig ioskränkning i furstemakten. Fouche framställes här såsom det egentlige verkmästaren vid den andra restaurationen; samme Fouchå, som några dagar innan Napoleons ankomst ) Bittert men sannt sjöng derföre Beranger: Mais Ja Charte encore nous defend du roi, ecest Pimmortel enfant: Il Faime, en la prösume. Mais le papa, qui tient Ia dot, traite sa fille comme Leth. ) Vi påminna oss i anledning häraf en anekdet, som troget målar tiden. En tidning af den klass, som ej borde kolportera smädelse, berättade i Paris en