denna verksamhet i anspråk, visade-hela hans
beteende huru främmande, huru vidr g denna
nya ro! för honom var. Huru den europsisk:
oligarki, det femmannaråd som efterträdde ho
nom, just saknade dan honom egna förmåga
att bsherrska ögonblicket, men deremot tra-
get ehuru på ett vida klumyigare sätt repe-
terade hans fel och handiade i samma sjelf-
viska anda, visar hela restsurationshistorien.
Denna historia, hvars hufvudmomenter —
Bourbonernas -terställande, Wienerkongressen
och reaktionerna 1815—1870 tscknas i denna
del, — företer, för att begagna Schlossers aj
författaren i dess dedikation till denne hä-
daforskare citerade ord, en tid af list och
lögn, trots hos de makiegande, slapphet hoa
deras organer, en tid för kongresser och pro-
tokoller, politiska förföljelser och samman-
svärjningar, förboppninger gifna och besvikna
allt sedan 1815., Efter ati i några få, men
raska och träffande drag ba skildrat det ej
mindre i menskligt än i politiskt häncseende
tragiska af Napoleons fall, visar författaren
huru Bourborernag återstillande blef en po-
litisk nödvändighet, emedan deras sak i trots
af personernas lumpecbet (som här skonings-
löst afslöjas) likväl var en id, då deremot,
såsom Talleyrand så riktigt uttryckte sig, allt
utom Napoleon eller Ludvig XVIII vore ex
intrig, samt att om man rödvändigt ville ha
en soldat (med afseende på Bernadotte) det
vore bäst att behålla den störste. Härige-
nom semickrades på det skickligaste sätt
å ena sidan kejsaren, å den andra rojalisterna
med sjelfva den legitima beteckningen den
adertonde. Med den af konungen oktroje-
rade kartan anställer förf. en analys, hvari-
genom tydligen ådagalägges huru denna grund-
lag utgått ur de renaste principer af allena-
styrande. Så tillerkändes folkets represen-
tanter ingen, rätt att granska nämde statsför-
fattning, hvilken pålades dem såsom en lag,
som måste besväras af dem, men icke af ko-
nungen. Den sednare hade icke blott veto,
utan ett uteslutande initiativ i lagfrågor; en-
dast i händelse de båja kamrarne samman-
stämde, kunde de i önskningsväg framställa
ett. lagförslag. -Pärerna utnämndes af konun-
gen till obestämdt antal, ärftliga eller för lifs-
tid. Ministrarne voro endast ansvariga i frå-
gor om högförräderi eller utpressning. Re-
igions- och tryckfrihet blef väl i obestämda
ordalag försäkrad, men det visade sig snart
huru föga allvar man hade dermed. Sådan
var den karta, om. hvilken Ludvig Filip zex-
ton år sednare fällde det ståtliga yttrandet,
att den hädanefter skulle blifva en sanning,
hvilket var så mycket svårare att verkställa,
som sjelfva författningen till sin grund och
väsende i konstitutionel mening ej var annat
än en politisk osanning. Attemedlertid denna
karta, så absolutistisk den än var, sf Ludvig
XVII högst ogerna skänktess (och endast
till söljd af Alexanders hotelse att ej erkänns
Bourbonerna förr än en författning blifvit gif-
ven) visas här, äfvensom att bemälde konung,
hvars: föregående opinioner alltid utgjort ec
prötest emot hvarje fri folkutveckling, från
början ej betraktade kartan annorlunda än zå-
som en reformförfattning.. Då nu hans re-
gering och hans kamarilla icke blott hand-
lade i fullöfverensstämmelse härmed, utan ock
på mångfaldigt sätt våldförde författningen ),
så blef snart nationen, som i början med upp-
riktig och förboppningsfull välvilja helsat den
ny-gamla dynastien, utledsen dervid, hvilket
lättade Napoleong återkomst, för öfrigt ute-
slutande ett armånas verk, hvilket bäst visade
sig då efter hans lysande triumftåg (som för-
mådde sjelfva fru Staöl att för ett ögonblick
erkänna sig öfvervunnen) och efter Bourbo-
nernas nesliga flykt (som deras personligaste
anhängare t. ex. Larochefoucauld endast med
illa doldt förakt kunnat omtala) ifrån ankom-
sten till Paris, kejsarens makt endast blef en
skugga af hvad den fordom varit, och parti-
erna befunnos vara fullt ut lika mätta på ho-
nom som på Bourbonerna. Vidrigast före-
kommer i moraliskt hänseende under sjelfva
katastrofens utveckling de af all tro och he-
derskänsla obesvärade omkastningar, som tyck-
tes höra till ordningen för dagen ). I an-
ledning af de författningsförslag, som under
de hundrade dagarne ventilerades emellan Na-
poleon och tidens inflytelseegande, yttrar förf.
öljande tänkvärda ord: Dessa författnings-
historier ha ej haft något resultat; men de äro
ganska vigtiga för uppfattningen af den föl-
jande tiden, ty de framställa, bättre än allt
historiskt eller politiskt ordande, genom enkla
fakta, på samma gång som Napoleons enskilda
förhållande till de konstitutionella iderna, ett
rent allmänt förhållande, som under de föl-
jande åren genomgår hela Europas historia:
kampen nemligen emellan en förståndig öf-
vertygelse hos furstar och statsmän om ound-
gängligheten af populär styrelse och den dju-
paste inre obenägenhet för den ringaste sjelf-
verksamhet hos folken och för någon väsent-
lig ioskränkning i furstemakten. Fouche fram-
ställes här såsom det egentlige verkmästaren
vid den andra restaurationen; samme Fouchå,
som några dagar innan Napoleons ankomst
) Bittert men sannt sjöng derföre Beranger:
Mais Ja Charte encore nous defend
du roi, ecest Pimmortel enfant:
Il Faime, en la prösume.
Mais le papa, qui tient Ia dot,
traite sa fille comme Leth.
) Vi påminna oss i anledning häraf en anekdet, som
troget målar tiden. En tidning af den klass, som
ej borde kolportera smädelse, berättade i Paris en