Ah;, Martha Pernet! Är det verkligen ni?
Martha, liksveperskan?
Detta tilltal förorsakade någon rörelse in-
nanför porten och det dröjde en stund innan
rösten åter tog till ordet:
Hvem fan kan det vara som frågar ef-
ter mig? mumlade hon; jag trodde... Hvem
är ni? fortsatte hon högt, och hvad vill ni
mig?
Huru! Martha, min goda gudmor, känner
ni inte igen min röst? Jag är lilla Jeanetton
Pougeard er guddotter!
Jeanneton! upprepade den ihåliga rö-
sto, sär hon inte död? Hvarifrån kan hon
komma? Det är mer än sex år sedan man
hörde talas om henne.x
Allt det der skall jag berätta er, gudmor
lilla; men öppna för mig. Inte kunna vi
prata på det här viset.
Martba tvekade.
Förr i verden var hon en munter toka,
mumlade gumman mellan tänderna, hon hörs
inte vara mycket förnuftigare i dag minsann;
jag skal väl taga emot henne till minne af
far hennes. Är du ensam, Jeanneton? til-
lade hon högt.
Jag vill just veta, hvem som skulle vara
med mig, kära gudmor.,
Innan gumman öppnade, öfvertygade hon
sig att den unga flickan sagt sanningen; och
så snart Sylvia kommit inom porten stäng-
des den ånyo som förut.
Mörkret hindrade dem att fullkomligt igen-
känna hvarandra. De begge qvinnorna gingo
tvärt öfver gården och inträdde i en låg sal
hvarifrån en svag ljusstråle utträngde. Dans
sösen började gladt:
Ah! gudmor, alltid lika misstrogen! Ni
är således ännu rädd att man skall röfva bort
er skatt... Det är alldeles som förr i verl-
den., s
Min skatt!s upprepade Martha bittert
När har du någonsin sett, yrhätta, att jag
hade en skatt? Jag är en fattig qvinna, och
gedan olyckan med min man hände, har jag
kämpat med mycket elände, det är säkert