Ah;, Martha Pernet! Är det verkligen ni? Martha, liksveperskan? Detta tilltal förorsakade någon rörelse innanför porten och det dröjde en stund innan rösten åter tog till ordet: Hvem fan kan det vara som frågar efter mig? mumlade hon; jag trodde... Hvem är ni? fortsatte hon högt, och hvad vill ni mig? Huru! Martha, min goda gudmor, känner ni inte igen min röst? Jag är lilla Jeanetton Pougeard er guddotter! Jeanneton! upprepade den ihåliga rösto, sär hon inte död? Hvarifrån kan hon komma? Det är mer än sex år sedan man hörde talas om henne.x Allt det der skall jag berätta er, gudmor lilla; men öppna för mig. Inte kunna vi prata på det här viset. Martba tvekade. Förr i verden var hon en munter toka, mumlade gumman mellan tänderna, hon hörs inte vara mycket förnuftigare i dag minsann; jag skal väl taga emot henne till minne af far hennes. Är du ensam, Jeanneton? tillade hon högt. Jag vill just veta, hvem som skulle vara med mig, kära gudmor., Innan gumman öppnade, öfvertygade hon sig att den unga flickan sagt sanningen; och så snart Sylvia kommit inom porten stängdes den ånyo som förut. Mörkret hindrade dem att fullkomligt igenkänna hvarandra. De begge qvinnorna gingo tvärt öfver gården och inträdde i en låg sal hvarifrån en svag ljusstråle utträngde. Dans sösen började gladt: Ah! gudmor, alltid lika misstrogen! Ni är således ännu rädd att man skall röfva bort er skatt... Det är alldeles som förr i verlden., s Min skatt!s upprepade Martha bittert När har du någonsin sett, yrhätta, att jag hade en skatt? Jag är en fattig qvinna, och gedan olyckan med min man hände, har jag kämpat med mycket elände, det är säkert