min mor!) för hvilka jag troligtvis åter skulle blifva ett offer, slog mitt hjerta af glädje. Jag skulle få lemna dessa ohyggliga underjordiska hvalf, jag skulle ännu en gång få skåda dagens ljus och inandas den friska Juften!... vid tanken derpå tyckte jag mig ega styrka att uthärda allt... Huru obetydliga voro ej lifvets vanliga händelser mot dem jag denna natt upplefvat! .. I min hänförelse kände jag till och med öfverseende och välvilja för honom som varit orsaken till alla dessa grymma lidanden, och jag beslöt bedja nunnorna att för min skull skänka någon hjelp ät den arme sjuklingen. Vi började nu klättra upp för den ojemna trappan, det var i sanning ingen lätt sak för oss. Då min kamrat tagit två eller tre steg var han nödsakad att stanna. En kallsvett utbredde sig öfver hans bleka ansigte, och hans andedrägt liknade en döendes sista rossling. Numera hade jag ju ingenting att frukta, rörd af medlidande ansåg jag det för min ligt att stödja honom. Han tillkännagaf Ben genom ord eller tecken sin tacksamhet, knappt hade han tillräcklig själsnärvaro för att veta hvarest vi voro. j Just som vi togo sista trappsteget nedföll min kamrat sanslös, Jag skyndade fatta lykdan, hvilken fallit ur hans stelnade hand: Vi voro uti en liten hvälfd gång som ledde till en stängd port. Jag ropade, ingen kom. Då sprang jag fram till den tunga porten och dultade af alla krafter med både händer och fötter, men äfven mina slag voro för svaga att höras. Hvad var att göra? Jag tog en sten och slungade den med raseri mot den tjocka jerndörren. Andtligen gnisslade en nyckel i det rostiga låset, porten vreds på siha vångjern, det klara dagsljuset strömmade emot mig, och förbländad tillslöt jag ofrivilligt ögonan