min mor!) för hvilka jag troligtvis åter skulle
blifva ett offer, slog mitt hjerta af glädje.
Jag skulle få lemna dessa ohyggliga under-
jordiska hvalf, jag skulle ännu en gång få
skåda dagens ljus och inandas den friska
Juften!... vid tanken derpå tyckte jag mig
ega styrka att uthärda allt... Huru obetyd-
liga voro ej lifvets vanliga händelser mot dem
jag denna natt upplefvat! .. I min hänförelse
kände jag till och med öfverseende och väl-
vilja för honom som varit orsaken till alla
dessa grymma lidanden, och jag beslöt bedja
nunnorna att för min skull skänka någon hjelp
ät den arme sjuklingen.
Vi började nu klättra upp för den ojemna
trappan, det var i sanning ingen lätt sak för
oss. Då min kamrat tagit två eller tre steg
var han nödsakad att stanna. En kallsvett
utbredde sig öfver hans bleka ansigte, och
hans andedrägt liknade en döendes sista ross-
ling. Numera hade jag ju ingenting att frukta,
rörd af medlidande ansåg jag det för min
ligt att stödja honom. Han tillkännagaf
Ben genom ord eller tecken sin tacksam-
het, knappt hade han tillräcklig själsnärvaro
för att veta hvarest vi voro. j
Just som vi togo sista trappsteget nedföll
min kamrat sanslös, Jag skyndade fatta lyk-
dan, hvilken fallit ur hans stelnade hand: Vi
voro uti en liten hvälfd gång som ledde till
en stängd port. Jag ropade, ingen kom. Då
sprang jag fram till den tunga porten och
dultade af alla krafter med både händer och
fötter, men äfven mina slag voro för svaga
att höras. Hvad var att göra? Jag tog en
sten och slungade den med raseri mot den
tjocka jerndörren. Andtligen gnisslade en nyc-
kel i det rostiga låset, porten vreds på siha
vångjern, det klara dagsljuset strömmade emot
mig, och förbländad tillslöt jag ofrivilligt ögo-
nan