på norra sidan af Marghibergen fann Overweg l! oförmodadt qvartzbrott, de första han sett ili Centralafrika. . Centralgruppen i dessa berg ut: göres af basaltklippor. Vid Mutueh fanns ibland ghussubfälten block af grå kalksten,, alldeles fulla af fossilier, små ödletänder, otyd-, liga snäckor, ammoniter och belemniter; :dylika funnos ock nära Gebbet. Derefter kommer vid Gebbet ytan af sandsten, så svarta krystalliniska klippor, derefter grofkornig sandI. sten; vid Billaraba synas koniska berg iaf basalt, och samma omvexling förekommer sedan alltigenom. Hela denna bergiga trakt synes vara ett bördigt och vackert land. Regntiden börjar fullt en månad tidigare än i Kuka, emedan Overweg märkte de första skurarne d. 4 April. Der äro rika slätter och dalar med åkrar och.l. betesmarker. Oxar och åsnor äro lastdjuren . här. Af vilda djur finnas der hufvudsakligen I elefanter, lejon, apor, strutsar och ormar. Honing finnes i stor mängd. Invånarne utgöra många hedna stammar och minst trenne språk talas. Dessa särskilta stammar erkänna sultanen i Bornu som sin herre och betala I honom en tribut, men hans öfvervälde i dessa . trakter tyckes vara litet obestämdt och svapt. Overweg möttes öfverallt, utom i Fika, af stor vänlighet och fick allestädes fullt af lifsme-l del; för allt detta ansågo dessa naturbarn sig. fulleligen ersatta genom nöjet att få höra molo, . den underbara gästens lilla speldosa, för hvars . åhörande de gerna ville undvara sömnen. , Nordvestra delen af distriktet är ofta illa oroadt I, af Kerrekerri, en grannstam, som ej ihali några stora städer och tyckes hufvudsakligen lefva af plundring. Af tre särskilda berättelser Overweg emottog, synes det att de folk, som bebo länderna södor om Baber, äro menI. ni. oätande vildar. Overwegs död. Det synes, som hade ej dr Overweg varit I tillräckligt stark för det gigantiska företag I hans . kärlek till vetenskapliga undersökningar bade förmått honom att börja. Redand. 1 Aug. började han visa tecken till afmattning, och han talade ibland om sömnlösa nät) ter till följd af dagarnes mödor — men först d. I 22 Maj 1852 förekommer detta i hans dag-1 bok: Sedan nio månader (under resorna tilll. Kanem, Musgo och Gujeba) har jag nästan ! dagligen varit på hästryggen, och, ovan som j: ( i jag är vid ett fortsatt ridande, var jag ytter! ligt lidande vid min ankomst till det sednare stället., Han synes hafva varit alldeles utsliten af ansträngningar, mellan hvilka han aldrig egde tillfälle att taga nödig hvila, och ehuru han efteråt omnämner, att medicinerande återställt honom, är det dock säkert, att han redan erhållit den försvagning som sedermera förorsakade hans tidiga död. I Kuka afvaktade Overweg Barths återkomst; för att undvika den der ohelsosamma regniga vintern beslöts, att han skulle begifva sig i nordvestlig rigtning till Bornufloden, som vanligen kallas Yeo. Han använde nära tre veckors tid på dess undersökande och bestyrkte det faktum, att den inflödar i Tsadsjön från vester till öster. Den 14:de Sept. återvände li han till Kuka; derefter anfölls han af enl feber; flyttades sedan till Maduari, en öppen, behaglig, trädomskuggad plats, 10 mil från I Kuka, men dog efter mycket lidande den 27 Sept. 1852. På aftonen fullgjorde Barth sin sorgliga pligt att i Afrikas jord gömma sin enda följeslagare och vän! Overweg var vid sin död 30 år. Född i Hamburg, hade han efter studier i Bonn och Berlin hufvudsakligen egnat sig åt geologiska forskningar. Hans död väckte mycket delta gande bland de invånare i Kuka och angränsande trakter, hvilkas gunstling han blifvit — och hans graf är nu vid stränderna af den sjö, hvilken han först af alla europger hade lyckan att befara. XI. Barths företag sedan Augusti 1852. Två reseföljeslagare hade redan fallit ett offer för sitt nit, och Barth var nu ensam att fallfölja de planer, åt hvilkas utförande han egnat itt slif. Han ville nu undersöka de vidsträckta, okända trakterna, som ligga mellan Sakatu och Timbuktu och de länder, som befinna sig å ömse sidor om denna del af Kowara. Den 25 Nov. 1852 lemnade han Kuka. Hvad som händt honom sedermera är i ringa mån bekant, utom det, att han hunnit Kaschna o bh således fulländadt mera än en tredjedel af sin förd till Timbuktu. En underrättelse har sedermera hemkommit genom Vogel, att Barth lyekligen hunnit till Sakatu. fjCnligt bref dateradt Kuka den 18 Juli 18354, I lemnar sedermera d:r Vogel den underrättelse, I. att d:r Barth dödt i Menade, nära Sakatu. Då Barth begaf sig på resan till Timbuktu, befann han sig vid god helsa; men det är knappast att hoppas, att denna helsa kunnat fortfara efter tre års vandringar i länder, sådana som Sahara och Sudan. Han lemnade Kuka som sagdt är den 25 Nov. 1852. Som krig utbrutit mellan Bornuoch Fellatafolket, så måste han taga en lång omväg; i Kashna sökte han invänta de undsättningar han dock sidrig emottog, och den 3 April 1853 framkom han till Warno, nära Sakatu. Detta ställe lemnade han i början af Maj och nådde Timbuktu den 7 Sept., efter att hafva i fyra månaders tid vandrat i dessa trakter under regntiden. Här tvangs han att qvarvara i 7 hela månader, utsatt ej mindre för det osunda klimatet än för invånarnes fientliga sinnelag. Ändtigen i slatet af Mars kunde d:r Barth lina Timbuktu; och den sista underrättelsen man har från honom är från den 23 Maj. — I Londons Illustrated News för den 13 Jan. d. å. säges dock, att bref från Tripoli lemna hopp om, att d:r Barths död kan befinnas ogrundad. Det var d:r Barths afsigt att från Sakatu gå sydost till Yakoba och till Chaddu-Benueh och att undersöka trakterna invid. dess stränder, särdeles Korrorofa (det fordna beryktade Wangara), hvilket är ett stort tätt befolkadt land, der man skall finna en hög civilisation och mycket utbildad industri. Antingen det skall bli Barth förbehållet att sjelf undseröka dessa intressanta regioner eller icke, så är det