lagenneter.
osmnntennin———XEXÖNXREEea
Stängselfrågan.
(Insändt.)
Undertecknade, jordbrukare inom Björkst:
socken i Westmanland, anhålla vördsamt on
plats uti tidningen Aftonbladet för följand
uppsats:
Till redaktionen af Aftonbladet.
Redaktionen har genom offentliggörandet a
br grefve F. Cronstedts på Fullerö till Westman
lands läns hushållningssällskap afgifna anfö
rande i stängselfrågan ådagalagt en berömvärc
opartiskhet och :derigenom gifvit prof på e
hos svenska tidningsredaktioner önskvärd
men ingalunda vanlig oväld, egnad att, ge
nom lemnadt tillfälle till ämnets skärskådande
utur flera synpunkter, gifva nöjakiig ledning
åt. omdömet öfver en för jordbruket högs
vigtig fråga.
Detta lojala förfarande öfvertygar oss om
att det icke skall fordras någon enträgenhe
för att förmå redaktionen att äfven lemna of.
fentlighet åt den- vidare utveckling grefv:
Cronstedt funnit för godt att gifva åt sins
åsigter i stängselfrågan genom nedanstående
artikel, som stått att läsa uti Westmanlands
Läns Tidning och hvilken - blifvit föranledd a:
den, enligt redaktionens eget omdöme, tem-
ligen grundliga vederläggning, som ifrån all-
mogens egen ståndpunkt mött grefve Cron-
stedts argumentation.
Björksta den 19 Mars 1855.
C.P. LL. B. J.A. S. M. S, AA. P.
Artikelns innehåll är följande:
Ännu ett ord i Stängselfrågan.
De anmärkningar en insändare uppställt emot mit!
uti N:o 7 af denna tidning intagna skriftliga anfö-
rande i stängselfrågan hafva gifvit mig anledning till
den förmodan, att jag icke blifvit af en del landsmän
rätt förstådd; och jag är insändaren förbönden, bland
annat derföre, att han framkallat en närmare förkla-
ring ifrån min sida. I
Det har icke ett ögonblick fallit mig in att förneka
giltigheten af den rättsgrund, på hvilken Rikets Stän-
ders förslag till ny stängsel-lagstiftning är bygd; och
detta förslags hufvudsakligaste ändamäl — skogsbespa-
ring — anser jag af den utomordentliga vigt för Jan-
det, att jag till och med tror att en allmän kontroll
öfver privatskogarnes skötsel är nödvändig, likasom
den, enligt min öfvertygelse, är rättsenlig, emedan
naturen bör anses hafva afsett skogskapitalet till gagn
icke blott för den närvarande, utan äfven för kom-
mande generationer.
Jag gillar den nya iden och önskar den all fraim-
gång, men jag har, tills vidare, velat. anvisa den; sin
— i min tanka — rätta plats, der den likväl inga-
lunda är i fara att blifva bortglömd, eller — med
andra ord — Ständerna hafva uppställt denna ide så-
som ny regel; jag bar velat gifva densamma plats så-
som undantag ifrån den nu gällande regeln; och det af
följande skäl:
1:o) Skulle en tvångslag, sädan som den Rikets
Ständer begärt, verksamt bidraga till stängselbesvärets
öfverflyttande ifrån den större jordbrukaren på den
mindre, och sålunda ändamälet -— skogsbesparing —
till en del förfelas; och
2:0) Skulle, såsom följd häraf, tillämpningen !af
denna tväångslag härdast drabba den mindre jordbru-
karen, som minst är i tillfälle att uppoffra nägot för
eh — om Än statsnyttig — id. Se här mina be:is!
Jordbrukarens husdjur bestå förnämligast af hästar,
hornboskap, får och svin. Af dessa djur Kunnahä-
star och svin svirligen genom vallning Hindras att
föröfva ehägn. Nä väl! — vi tjudra hästarne och
hålla svinen inom hus. De förra mäste dock, för att
icke få tillfälle att skada sig, bevakas.
Vi veta att hornboskap och fär, om de äfven på
försommaren begagna samma bete, likväl enligt all-
män erfarenhet icke — om ej möjligen af vallhund —
kunna tvingas att åtfölja hvarandra på sä föga af-
stånd, att bäda slagen af husdjur kunna bevakas af
samma vallbjon, och då dessutom fåren, sedan än
garne blifvit bergade, alltid begagna annat bete än
hornboskapen, sä följer deraf att en jordbrukare —
bosait på en aldrig sä liten bråkdel af hemman —
nödgas hålla minst två vallhjon under hela betestiden
— hvilken vi antaga endast till 4 mänader — för
få- och färkteatureh, samt en beväkning för bästarne,
summa 3 hbjon — och, om han icke vill äfventyra at
genom ovärdighet vid vallningen se sig hemfallen till
ersättning för grannens nedtrampade gröda, så måste
han till: detia bestyr utse — icke barn — utan päå-
litlige och tillika rörlige personer. ;
Ni har ban lyckligtvis icke på sin lilla heranians-
del nägra sädåna der — allmänt till dylik tjeist re
kommenderade — fattighjon, så att ifrägavärandebe-
styr kan i sädana händer anförtros, cch dessutom
tycker han måhända ait ett fattighjon, söm är pälit-
ligt och rörligt nog att anförtros vallning af kreatur,
bör i de flesta fall äfven duga till åtskilliga mera
produktiva arbeten på äker och äng.
Om nu dessa 3 par — för att så uttrycka mig —
hbalfstora armar, som bonden blifver nödsakad stöbe-
röfva jordbruket under 4 månaders tid, billigen redu-
ceras till 2 par sådana som Vanliga bjelphjon begag-
pa, och bylka mäste uhder lika läng tid erssttas
jordbruket med ändrå 2 par, så blifver Kälkylön Som
följer: Juni mänad 25, Juli 26, Augusti 27, Septem-
ber 25, samma 103 arbetsdagar, eller för 2 hjon 206:
sådana dagar å 24 sk. om dagen, gör 103 rdr, eller
den summa som — oberäknadt ersättning för vallnibg
under helgedagarne — det kommer att kosta den, på
en obetydlig hemmansdel ofta med svära näringsbe-
kymmer kämpande bonden, att sätta sig öfver ;den
så kallade fördomen emot vallning. Dessutom kunha
de öfverallt i värt land förekommande vidsträckta
och magra beten icke begagnas utan stängsel; ere:
dan jordbrukaren väl vet att vanlig vallning ice kan
förslå att hindra kreatureå att ifrån ett mågert bete
tränga sig in på ett angränsande sädes- eller bördigare
gräsfält. ;
Kan man ännu tvifla på att den mindre jordbruka-
ren framför vallning föredrager att på egen bekost-
nad, om äfven af dyrt köpta materialier; åter upp-
rätte den gränsgärdesgård,; som förut tillhört hans
mäktigare granne, men denne sednare på grund iaf
den nya lagen, borttågit. Och den mindrejordbru
karen skall göra det, emedan Han bäst sjelf förstår
att uppgöra kalkylen då det gäller hans eget skinn
— och hvad är dä vunnet för skogsbesparingen?
Nåväl! sedan den större jordbrukarens hägnad blif-
vit af bonden åter uppstängd, månne man då icke
vkall läta sig öfvertygas derom att verkan af den nya
grundsatsens tillämpning visat sig vara sådan, att den
derpå bygda tvångslagen verksamt bidragit att öfver-
flytta stängselbesväret ifrån den större jordbrukaren på
den mindre.
Det torde knappast behöfva anmärkas, att intet af
detta resonnement gäller den slättbygd i södra delen
af Sverge, der till följd af total brist på hägnadsvir-
ke, nödvändigheten blifvit lag och skall förblifva det,
eSTRO TN SENOR NERE