lagenneter. osmnntennin———XEXÖNXREEea Stängselfrågan. (Insändt.) Undertecknade, jordbrukare inom Björkst: socken i Westmanland, anhålla vördsamt on plats uti tidningen Aftonbladet för följand uppsats: Till redaktionen af Aftonbladet. Redaktionen har genom offentliggörandet a br grefve F. Cronstedts på Fullerö till Westman lands läns hushållningssällskap afgifna anfö rande i stängselfrågan ådagalagt en berömvärc opartiskhet och :derigenom gifvit prof på e hos svenska tidningsredaktioner önskvärd men ingalunda vanlig oväld, egnad att, ge nom lemnadt tillfälle till ämnets skärskådande utur flera synpunkter, gifva nöjakiig ledning åt. omdömet öfver en för jordbruket högs vigtig fråga. Detta lojala förfarande öfvertygar oss om att det icke skall fordras någon enträgenhe för att förmå redaktionen att äfven lemna of. fentlighet åt denvidare utveckling grefv: Cronstedt funnit för godt att gifva åt sins åsigter i stängselfrågan genom nedanstående artikel, som stått att läsa uti Westmanlands Läns Tidning och hvilken blifvit föranledd a: den, enligt redaktionens eget omdöme, temligen grundliga vederläggning, som ifrån allmogens egen ståndpunkt mött grefve Cronstedts argumentation. Björksta den 19 Mars 1855. C.P. LL. B. J.A. S. M. S, AA. P. Artikelns innehåll är följande: Ännu ett ord i Stängselfrågan. De anmärkningar en insändare uppställt emot mit! uti N:o 7 af denna tidning intagna skriftliga anförande i stängselfrågan hafva gifvit mig anledning till den förmodan, att jag icke blifvit af en del landsmän rätt förstådd; och jag är insändaren förbönden, bland annat derföre, att han framkallat en närmare förklaring ifrån min sida. I Det har icke ett ögonblick fallit mig in att förneka giltigheten af den rättsgrund, på hvilken Rikets Ständers förslag till ny stängsel-lagstiftning är bygd; och detta förslags hufvudsakligaste ändamäl — skogsbesparing — anser jag af den utomordentliga vigt för Jandet, att jag till och med tror att en allmän kontroll öfver privatskogarnes skötsel är nödvändig, likasom den, enligt min öfvertygelse, är rättsenlig, emedan naturen bör anses hafva afsett skogskapitalet till gagn icke blott för den närvarande, utan äfven för kommande generationer. Jag gillar den nya iden och önskar den all fraimgång, men jag har, tills vidare, velat. anvisa den; sin — i min tanka — rätta plats, der den likväl ingalunda är i fara att blifva bortglömd, eller — med andra ord — Ständerna hafva uppställt denna ide såsom ny regel; jag bar velat gifva densamma plats såsom undantag ifrån den nu gällande regeln; och det af följande skäl: 1:o) Skulle en tvångslag, sädan som den Rikets Ständer begärt, verksamt bidraga till stängselbesvärets öfverflyttande ifrån den större jordbrukaren på den mindre, och sålunda ändamälet -— skogsbesparing — till en del förfelas; och 2:0) Skulle, såsom följd häraf, tillämpningen !af denna tväångslag härdast drabba den mindre jordbrukaren, som minst är i tillfälle att uppoffra nägot för eh — om Än statsnyttig — id. Se här mina be:is! Jordbrukarens husdjur bestå förnämligast af hästar, hornboskap, får och svin. Af dessa djur Kunnahästar och svin svirligen genom vallning Hindras att föröfva ehägn. Nä väl! — vi tjudra hästarne och hålla svinen inom hus. De förra mäste dock, för att icke få tillfälle att skada sig, bevakas. Vi veta att hornboskap och fär, om de äfven på försommaren begagna samma bete, likväl enligt allmän erfarenhet icke — om ej möjligen af vallhund — kunna tvingas att åtfölja hvarandra på sä föga afstånd, att bäda slagen af husdjur kunna bevakas af samma vallbjon, och då dessutom fåren, sedan än garne blifvit bergade, alltid begagna annat bete än hornboskapen, sä följer deraf att en jordbrukare — bosait på en aldrig sä liten bråkdel af hemman — nödgas hålla minst två vallhjon under hela betestiden — hvilken vi antaga endast till 4 mänader — för fåoch färkteatureh, samt en beväkning för bästarne, summa 3 hbjon — och, om han icke vill äfventyra at genom ovärdighet vid vallningen se sig hemfallen till ersättning för grannens nedtrampade gröda, så måste han till: detia bestyr utse — icke barn — utan päålitlige och tillika rörlige personer. ; Ni har ban lyckligtvis icke på sin lilla heraniansdel nägra sädåna der — allmänt till dylik tjeist re kommenderade — fattighjon, så att ifrägavärandebestyr kan i sädana händer anförtros, cch dessutom tycker han måhända ait ett fattighjon, söm är pälitligt och rörligt nog att anförtros vallning af kreatur, bör i de flesta fall äfven duga till åtskilliga mera produktiva arbeten på äker och äng. Om nu dessa 3 par — för att så uttrycka mig — hbalfstora armar, som bonden blifver nödsakad stöberöfva jordbruket under 4 månaders tid, billigen reduceras till 2 par sådana som Vanliga bjelphjon begagpa, och bylka mäste uhder lika läng tid erssttas jordbruket med ändrå 2 par, så blifver Kälkylön Som följer: Juni mänad 25, Juli 26, Augusti 27, September 25, samma 103 arbetsdagar, eller för 2 hjon 206: sådana dagar å 24 sk. om dagen, gör 103 rdr, eller den summa som — oberäknadt ersättning för vallnibg under helgedagarne — det kommer att kosta den, på en obetydlig hemmansdel ofta med svära näringsbekymmer kämpande bonden, att sätta sig öfver ;den så kallade fördomen emot vallning. Dessutom kunha de öfverallt i värt land förekommande vidsträckta och magra beten icke begagnas utan stängsel; ere: dan jordbrukaren väl vet att vanlig vallning ice kan förslå att hindra kreatureå att ifrån ett mågert bete tränga sig in på ett angränsande sädeseller bördigare gräsfält. ; Kan man ännu tvifla på att den mindre jordbrukaren framför vallning föredrager att på egen bekostnad, om äfven af dyrt köpta materialier; åter upprätte den gränsgärdesgård,; som förut tillhört hans mäktigare granne, men denne sednare på grund iaf den nya lagen, borttågit. Och den mindrejordbru karen skall göra det, emedan Han bäst sjelf förstår att uppgöra kalkylen då det gäller hans eget skinn — och hvad är dä vunnet för skogsbesparingen? Nåväl! sedan den större jordbrukarens hägnad blifvit af bonden åter uppstängd, månne man då icke vkall läta sig öfvertygas derom att verkan af den nya grundsatsens tillämpning visat sig vara sådan, att den derpå bygda tvångslagen verksamt bidragit att öfverflytta stängselbesväret ifrån den större jordbrukaren på den mindre. Det torde knappast behöfva anmärkas, att intet af detta resonnement gäller den slättbygd i södra delen af Sverge, der till följd af total brist på hägnadsvirke, nödvändigheten blifvit lag och skall förblifva det, eSTRO TN SENOR NERE