flesta af våra skolor, synes hafva förtjent en plats vid sidan af de författare, som ansetts böra behandlas i främsta rummet. — För att gifva läsaren någon föreställning om denna mera sjelfstindiga del af boken, anföra vi här såsom prof förf:s karakteristik af Tacitus. Tacitus var en 5ådel ande, lifvad af upphöjda föreställningar ommenniskovärde och dygd, af beundrano försden gamla bättre tiden och innerlig kärlek till sitt olyckliga fosterland: Han stod, Jiksom Thu: eydidez för högt öfver sin tid för att skrifva en folkbok ban ville blott undervisa de få som förstodo borom; och stålsätta likstänida själar. Också är håns hebandling af historien-i alla afseenden storartad. Hans ämne är den tidpunkt, .då -principatet med fa talistisk oemotständligbet griper omkring sig, småningom växer till en fullt. utbildad despotisra, som krossar och förintar äfven det ädlaste och bästa, om detts bindrande träder i dess väg; då folket nedsjunker till en slafhop, som tåligt underkastar sig det gräsligaste förtryck; det är den garala romareandens dödskamp i sriden mot det allt mer kring sig gripande för derfvet, hvilket i principatet eger på en gäng sitt hufvudiymptom och en bland sina förnämsta orsaker. Att detta ämne i stort som i smätt är djupttragiskt, deri eger Tacitus, såsom hela hans behandling deraf utvisar, en klar insigt och djup känsla, blandad men ett bittert tvifvel på gudarnes ledning af verldens och händelsernas gäng; ty dystra, förtvifiade tankar vakaade bos honom och uttalade sig i bittra, tröstlösa ord, när han i det nattliga mörker som omtöcknadre hans tid, med en djup, innerlig längtan sökte er gudahband, som kande föra honom till ljuset, och icke fana nägon. — I sin skildring låter han aldrig ver kan af det störa och oerhörda minskas genom för mycket detaljer och obetydligbeter: ban inskränker sig till det verkligen tänkvärda; till res illustres, med ständigt klart medvetande af Historiens löga domarekall. Han läter ständigt. ämnet sjelft verka, och inskränker sin ätgärd till inledande eller efterföljande refiexioner. Framför allt söker han ut reåa det historiska faktum och meddelar derefter detta sine ira et studio, utan all partiskhet för eller emot medan han läter den själsstämning, som tilldragelsen hos honom sjelf framkallat, afspegla sig i valet af ord och uttryckets färg. Men ej blott nakna. fakta vill han skildra, utan äfven deras inre samband, deras cause. Dessa cause ligga antingen i det inre själslifvet eiler i yttre förhållanden. Af dessa bäda kä!lor utransakar Tacitus den förra, psychologiska, me I ovanligt skarpsinne. Han upptäcker de afsigter som ligga bakom orden, syftemålen bakom handlingarne, mannen bakom masken. I utforskande af händlingaraes hemligaste driffjedrar, i hyckleriets afslöjsnde, i anatomiskt noggrannt beskrifvande af olika sjässtämningar och deras vexlingar, i fin karaktersteckning är Tacitus en ännu oöfverträffad mästare. Hans träffande karaktersskildringar hafva gifvit Racive. anledning att kalla honom forntidens störste målare. Denna högt utbildade förmåga finner närmast sin förklaring i tidens egna förhällanden, då alla trädar voro samlade i en individs hand, på hvars ricgaste viljoyttringar en half verld andlös lyssnade, samt i den passiva betraktarerol som Tacitus under Doemititianus: antagit. Samma tidsförhälländen göra: det äfven begripligt och naturligt, att den psychologiska forskaren i tvifvelaktiga fall heldre antager orena bevekelsegrunder, hvadan Tacitus i ännu högre grad än Salustins ser :liting i svart, och särskildt är ytterst sparsam på beröm. Hvad äter angår de orsaker, sora ligga i yttre förhållanden, betraktar han dem dels säsom tillfälliga dels såsom fatalistisktnödvändiga. Tallmänhet tillskrifver han Fatum hvad som ej psychologiskt låter förklara sig, men gör detta ofta identiskt med gudarnes vrede. Öfverhufvud är i Taciti verldsäskädning föga rum lemnadt ät gudarnes inverkan jemte den menskliga friheten och: omständigheterna: han brukar dem mera såsom ett. blott populärt; uttryck. Dessa åsigter framkomma endast tillfälligtvis säsora korta anmärkningar, ty öfverhutvud taget låter Taciwus sin egen person och sina egna åsigter föga framträda. Om Taciti manr också är vida skildt från Liv, för hvilken fakta nästa uteslutande hafva intresse för den effekt han med dessas skildring -äsyfvar, så är han derföre ingalunda likgiltig med afseende på intrycket af sin teckning; fastmera förråder sig i hela hans hållning. och uttryckssätt öfverallt korstnärens omsorg och beräkning samt förtrogen be kertskap med. historikens ressurser. Och likasom ha2s anläggning af det hela och hans skildring är dramatiskt lefvande, så är hans tomöfvervägande elegisk, genomträngd af smärtsamt vemod öfver all den olycka, som han har att skildra, och afinnerlig längtan efter battre tider. Denna grundton i hans verk är i sip ordning ett uttryck af hans grundstämning, resignation och moderation; aldrig finna vi honom bänförd af lidelse; det mest glödande sedliga bat gjuter han i en isande lugn form. Detta förhållande finnoer sin fulla motsvarighet i hans språk, koncist, prägnant och brachylogiskt i aldra högsta grad, i ständig kamp emellan poetisk flygt och tankarnes inaebållsdigra tyngd. Kärnfullt och kraftigt, såsom tankarnes djup och höga allvar fordrade det, innehåller det i få ord en rikedom på tankar och ideer, I om kräfver en tänkande läsares fulla uppmärksambet. Derföre förefaller det ofta håråt och dunkelt. k Ieze alldeles fritt är det från den oratoriska glans, som karakteristerar detta tidehvarf. Vi finna i hans diktion, som i allmänhet röjer ett sorgfälligt studium af Salustius och Virgilius, många egendomliga vändningar och uttryck, nya ord eller gamla med ovanliga betydelser, mänga föråldrade eller poetiska, samt et: nog starkt inblandande af främmande, förnämligast grekiska konstruktioner., Ref. slutar denna anmälan med: uttalande if den öfvertygelse, att hvarje lärare i latinet, som tagit kännedom af boken, skall känna illfredsställelse öfver att kunna till densamna hänvisa den ungdom, hvilken han egerl stt undervisa. Han skall derigenomkunna vespara både sig sjelf och sina lärjungar en sod del af den inledning som: nu vanligen nedde!as, eller åtminstone borde meddelas, öre läsningen af hvarje klassisk författare. Afven för det akademiska studiet synes detta urbete meddela en lämplig öfversigt af den omerska litteraturens historia, om: än de som önska erhålla mera detaljerade upplysningar om någon viss författare måste rådfråga större rerks Ref. kan icke annat än gilla att utg. icke u:sett sig böra i ett arbete af så inskränkt omfång meddela uppgifter om olika upplagor vf de klassiska författarnes skrifter, deras re-! ativa värde äfvensom andra notiser, hvilka, om de än finnas upptagna i ett eller annat irbete i denna väg, äro mer eller mindre rämmande för den egentliga litteraturhistoien. Deremot torde det för mången vara af ntresse att finna, det den svenske utgifvaren såsom bihang till den lilla boken meddelat några äldre språkprof. R. es 2 , Lärdomen i Kina. (Slut från tisdagsbladet.) Den 4:de graden är hanglin och måste an(es mera som ett embete än som en lärdomsra mm 1 117 a