flesta af våra skolor, synes hafva förtjent en
plats vid sidan af de författare, som ansetts
böra behandlas i främsta rummet. — För att
gifva läsaren någon föreställning om denna
mera sjelfstindiga del af boken, anföra vi här
såsom prof förf:s karakteristik af Tacitus.
Tacitus var en 5ådel ande, lifvad af upphöjda fö-
reställningar om- menniskovärde och dygd, af beun-
drano försden gamla bättre tiden och innerlig kärlek
till sitt olyckliga fosterland: Han stod, Jiksom Thu:
eydidez för högt öfver sin tid för att skrifva en folk-
bok ban ville blott undervisa de få som förstodo
borom; och stålsätta likstänida själar. Också är håns
hebandling af historien-i alla afseenden storartad.
Hans ämne är den tidpunkt, .då -principatet med fa
talistisk oemotständligbet griper omkring sig, smånin-
gom växer till en fullt. utbildad despotisra, som kros-
sar och förintar äfven det ädlaste och bästa, om detts
bindrande träder i dess väg; då folket nedsjunker till
en slafhop, som tåligt underkastar sig det gräsligaste
förtryck; det är den garala romareandens dödskamp
i sriden mot det allt mer kring sig gripande för
derfvet, hvilket i principatet eger på en gäng sitt
hufvudiymptom och en bland sina förnämsta orsaker.
Att detta ämne i stort som i smätt är djupttragiskt,
deri eger Tacitus, såsom hela hans behandling deraf
utvisar, en klar insigt och djup känsla, blandad men
ett bittert tvifvel på gudarnes ledning af verldens
och händelsernas gäng; ty dystra, förtvifiade tankar
vakaade bos honom och uttalade sig i bittra, tröstlösa
ord, när han i det nattliga mörker som omtöcknadre
hans tid, med en djup, innerlig längtan sökte er
gudahband, som kande föra honom till ljuset, och icke
fana nägon. — I sin skildring låter han aldrig ver
kan af det störa och oerhörda minskas genom för
mycket detaljer och obetydligbeter: ban inskränker
sig till det verkligen tänkvärda; till res illustres, med
ständigt klart medvetande af Historiens löga domare-
kall. Han läter ständigt. ämnet sjelft verka,
och inskränker sin - ätgärd till inledande eller
efterföljande refiexioner. Framför allt söker han ut
reåa det historiska faktum och meddelar derefter detta
sine ira et studio, utan all partiskhet för eller emot
medan han läter den själsstämning, som tilldragelsen
hos honom sjelf framkallat, afspegla sig i valet af
ord och uttryckets färg. Men ej blott nakna. fakta
vill han skildra, utan äfven deras inre samband, de-
ras cause. - Dessa cause ligga antingen i det inre
själslifvet eiler i yttre förhållanden. Af dessa bäda
kä!lor utransakar Tacitus den förra, psychologiska,
me I ovanligt skarpsinne. Han upptäcker de afsigter
som ligga bakom orden, syftemålen bakom handlin-
garne, mannen bakom masken. I utforskande af
händlingaraes hemligaste driffjedrar, i hyckleriets af-
slöjsnde, i anatomiskt noggrannt beskrifvande af olika
sjässtämningar och deras vexlingar, i fin karakters-
teckning är Tacitus en ännu oöfverträffad mästare.
Hans träffande karaktersskildringar hafva gifvit Ra-
cive. anledning att kalla honom forntidens störste
målare. Denna högt utbildade förmåga finner när-
mast sin förklaring i tidens egna förhällanden, då
alla trädar voro samlade i en individs hand, på hvars
ricgaste viljoyttringar en half verld andlös lyssnade,
samt i den passiva betraktarerol som Tacitus under
Doemititianus: antagit. Samma tidsförhälländen göra:
det äfven begripligt och naturligt, att den psycholo-
giska forskaren i tvifvelaktiga fall heldre antager
orena bevekelsegrunder, hvadan Tacitus i ännu högre
grad än Salustins ser :liting i svart, och särskildt är
ytterst sparsam på beröm. Hvad äter angår de orsaker,
sora ligga i yttre förhållanden, betraktar han dem dels
säsom tillfälliga dels såsom fatalistisktnödvändiga. Tall-
- mänhet tillskrifver han Fatum hvad som ej psychologiskt
låter förklara sig, men gör detta ofta identiskt med
gudarnes vrede. Öfverhufvud är i Taciti verldsäskäd-
ning föga rum lemnadt ät gudarnes inverkan jemte
den menskliga friheten och: omständigheterna: han
brukar dem mera såsom ett. blott populärt; uttryck.
Dessa åsigter framkomma endast tillfälligtvis säsora
korta anmärkningar, ty öfverhutvud taget låter Taci-
wus sin egen person och sina egna åsigter föga fram-
träda. Om Taciti manr också är vida skildt från
Liv, för hvilken fakta nästa uteslutande hafva in-
tresse för den effekt han med dessas skildring -äsyf-
var, så är han derföre ingalunda likgiltig med afse-
ende på intrycket af sin teckning; fastmera förråder
sig i hela hans hållning. och uttryckssätt öfverallt
korstnärens omsorg och beräkning samt förtrogen be
kertskap med. historikens ressurser. Och likasom
ha2s anläggning af det hela och hans skildring är
dramatiskt lefvande, så är hans tomöfvervägande ele-
gisk, genomträngd af smärtsamt vemod öfver all den
olycka, som han har att skildra, och afinnerlig läng-
tan efter battre tider. Denna grundton i hans verk
är i sip ordning ett uttryck af hans grundstämning,
resignation och moderation; aldrig finna vi honom
bänförd af lidelse; det mest glödande sedliga bat
gjuter han i en isande lugn form. Detta förhållande
finnoer sin fulla motsvarighet i hans språk, koncist,
prägnant och brachylogiskt i aldra högsta grad, i
ständig kamp emellan poetisk flygt och tankarnes
inaebållsdigra tyngd. Kärnfullt och kraftigt, såsom
tankarnes djup och höga allvar fordrade det, inne-
håller det i få ord en rikedom på tankar och ideer, I
om kräfver en tänkande läsares fulla uppmärksam-
bet. Derföre förefaller det ofta håråt och dunkelt. k
Ieze alldeles fritt är det från den oratoriska glans,
som karakteristerar detta tidehvarf. Vi finna i hans
diktion, som i allmänhet röjer ett sorgfälligt studium
af Salustius och Virgilius, många egendomliga vänd-
ningar och uttryck, nya ord eller gamla med ovan-
liga betydelser, mänga föråldrade eller poetiska, samt
et: nog starkt inblandande af främmande, förnämli-
gast grekiska konstruktioner.,
Ref. slutar denna anmälan med: uttalande
if den öfvertygelse, att hvarje lärare i latinet,
som tagit kännedom af boken, skall känna
illfredsställelse öfver att kunna till densam-
na hänvisa den ungdom, hvilken han egerl
stt undervisa. Han skall derigenom- kunna
vespara både sig sjelf och sina lärjungar en
sod del af den inledning som: nu vanligen
nedde!as, eller åtminstone borde meddelas,
öre läsningen af hvarje klassisk författare.
Afven för det akademiska studiet synes detta
urbete meddela en lämplig öfversigt af den
omerska litteraturens historia, om: än de som
önska erhålla mera detaljerade upplysningar
om någon viss författare måste rådfråga större
rerks
Ref. kan icke annat än gilla att utg. icke
u:sett sig böra i ett arbete af så inskränkt
omfång meddela uppgifter om olika upplagor
vf de klassiska författarnes skrifter, deras re-!
ativa värde äfvensom andra notiser, hvilka,
om de än finnas upptagna i ett eller annat
irbete i denna väg, äro mer eller mindre
rämmande för den egentliga litteraturhisto-
ien. Deremot torde det för mången vara af
ntresse att finna, det den svenske utgifvaren
såsom bihang till den lilla boken meddelat
några äldre språkprof. R.
es
2 ,
Lärdomen i Kina.
(Slut från tisdagsbladet.)
Den 4:de graden är hanglin och måste an-
(es mera som ett embete än som en lärdoms-
ra mm 1 117 a