och tandagnisslan — sådan var vär förberedelse un-
der de veckor som föregingo julen, sådan var också
den infernaliska musiken på judagen. Öfver hela
lägret och längs hela fronten voro piketerna förstarkta,
om ej fördubblade, och divisionerna voro hea natten
under vapen, emedan man ej utan skäl föreställde
sig att våra vänner ryssarne i Sebastopol eller armösn
ute på fältet skalle begagna sig af de supponerade för-
lnstelserna i våra läger, för att infinna sig i öfverläg-
set antal och dymedelst bidraga till högtidlighetens för-
höjande. Men underligt nog, eburu ej nägon underrät-
telsa om att vi voro på vår vakt kannat hinna Baktschi-
serai, via Daily News tryekeri och S:t Petersburg,
gjorde ryssarne oss ej någon påhelsning, och som mor
gonen var mycket kall, ätervände trupperna, mycket
hungriga, mycket sömniga och i allmänh2t i tt elän-
digt skick, för att straxt derpä uppvackas af ett ut-
fall mot franska lägret, hvilket utfall som vanligt af-
slogs med förlust för ryssarne, msn utan någon vinst
af terräng för våra tappra allierade.
Den 27 Dec. öfvergick kölden till blidt väder. En
klar solbelyst himmel och en behaglig luft, med då
och då en kall flägt från höglandet. Det liknade
temligen nära en vacker engelsk vårdag under sista
hälften af Mars mänad. Naturligtvis hade deona
milda väderlek, hur behaglig den ock var, till följd
att åter göra vägarne bottenlösa, hvartill äfven bi-
drog att vid pass tusen franska och turkiska soldater
marscherade ned till Balaklava, på bortvägen tomhänd-
ta, men på hemvägen lastade med kulor och bomber,
hvilka de buro på det sätt att kulorna voro medelst tåg
upphängda på en lång stång som hvilade på två sol
daiers axlar, men bomberna uppträdda på käppar, som
buros på axeln. På detta egendomliga vis vandrar
ammunitionen upp till lägret, sedan okunnighet och
bristande förutseende ställt så jämmerligt illa till, att
armåen har inga vägar, inga transportmedel och in-
gen möjlighet at förskaffa sig någotdera. Vi gå
med snabba och säkra steg tillbaka till naturtillstän-
det — till det räa handarbeteis trium? öfver vetenp-
skapons och konstfiitens mångfaldiga tillgodogörande.
Den 29 besökte jag qvarlefvorna af värt kavalleri,
som är lägradt melian Kadikoi och Karani. Sat
liga manskapet var sysselsatt, i en dy som räcsie
högt upp på benen, att uppföra stall för de få och
eländiga hästkrakar som ännu funnos qvar. Hästar
och kariar hade detta obeskrifliga utseende, som vid
första ögonkast säger oss att de äro dödens bara. In-
tet af dessa kreatur är eller blir någonsin dugligt till
kavalleritjenst; de som aldrig så litet kunna röra sig
användas att från Balaklava till lägret uppbära sitt
eget furage och sina ryttares ransoner. De mest elän-
diga håstarne, som ej äro i stånd att bära sitt eget
foder, måste berga sig utan eller lefva på den knap a
ration af hafre och hö, som deras starkare kamra-
ter kunna bära utöfver hvad som behöfs för deras
egei behof. De stå der i lägret, dessa hungriga in-
valider, hvilka ingen bryr sig om, o!ugliga att lefva
och likväl icke i ständ att dö. Det var isynnerhet
en häst, som ådrog sig min uppmärksamhet. Det var
den ömkligaste syn som jag nägonsin sett. En dag
hade äfven han varit en vacker siridskamp, men han
var nu den fullständigaste karrikatyr af en häst, som
Edween Landseer någonsin kunnat apptänka och i bild
utföra. Denna häst var nägonting så storartadt elän-
digt, att ban bör närmare beskrifvas. Man föreställe
sig eit benrangel utan mahn, utan svans, med ett par
ojupliggande, glasartade, spöklika, nästan vilda ögon
deh läppar som nedhängde frän de länga, blotiade och
hungriga tänderna! Iogen skulle kunoa såga hvad
färg dettå djur hade; dess härbetäckning var öfver-
dragen med ett tjockt täcke af smuts, som var siel-
nadt till en enda skorpa som omslöt honom tätt som
en smuatsfärgad läderjacka. Der stod han skälfvaude
i sols .enet och i en dy som räckte upp till hans knån,
fastbunden vid någonting, som en gäng hade varit ea
krabba, men som nu var en knippa af torra, afiöf-
vade störar, nedstuckna i märken; på dessa störar,
stirrade djuret med ena bungrig blick och bet då och
då ett.stycke af dem. Hur eländig varej detta djurs
tillvaro! Hvilka suckar hade ej fram -ressats ur dess
vissnade, hopkrumpna bjerta, och hur många tårar
hade ej runnit ur dess ögon, innan det hann så längt
— ty hästarne gråta lika väl som menniskan. M:n-
gen gång har jag här i denna skärseld, i hvilken vi
få plikta för dena vårdslöshet och oduglighet hvartill
man gör sig skyldig i de högre kretsarne, mängen
gäng har jag sett heta tårar tillra från vära fyrfo-;
tade kamraters ögon och med rysning bevittnat deita
djupa, tysta lidande — detta rop, upphäfdt af det
skapade till dess skapare. Långt bättre är soldatensi
öde, hvilken öfserväldigad af trötthet och hunger ned-
faller i 15 grafvarze och dör innan båren, på hvilken
haa skall bortbäras, hinner hans syn. Det är samma
lidande, nen det är kortare. Mannen har af Gud
blifvit gjord mindre seglifvad; han uppehålles er-
jemte till sista ögonblicket af medvetand:t att hafva
ärligt och troget gjort sin pligt, han dör i löpgraf-
varne, liksom vid Inkerman, för detta land som är
oss alla så kärt, och som han i sitt sista andetag väl-
signar, ban vet att detta land skall ära hans minne,
sörja för hans kära efterlemnade oc godtgöra hvad
det mot bonom brutit. Men dessa ädla djur, bvil-
kas åsyn i Varna kom våra hjertan att klappa af
glädje, hafva blott känsla af stundens lidanden, utan
att ega något begrepp om deras orsak, och utan att
lifvas af dessa känsior som elda till en bhjeltemodig
död. Sterne grät i inbillningen tärar öfver en åsna
som låg vid vägen; han skulle grätit verkliga tårar,
liksom många dugtiga män hafva gjort, om bans
Känslosamma resa fört honom till nägonting sådant
som värt kavalleriläger.
Den 30 Dec. förbyttes det vackra vädret till rezn,
som forifor flera timmar under förmiddagen. Frampå
dagen klarnade det, liksom för att gynna en fransk
rekognoseering af ryssarnes position på fältet, hvilken
denna dag egde rum. Vära allierade nedstego med
vid pass 10,000 man af alia vapen. Allting — uni-
former, munderingar, hästar — var i ett så förträft-
ligt skick att man kunsat tro det de kommo direkte
från en kasero, och ej frän ett förskansadt läger på
höjderna utanför Sebastopol.
SjFrörsta dagen af året 1855 iogick under en förfär-
lig ringning med alla skeppsklockorna i Balaklavas
hamn, samt skott och hurrarop från manskapet som
varit uppe och muntrat sig hela natten. Armåen hade I
nttömt hela sin muntrationsförmäga under juldagen
och gjorde derföre ej vidare aftär af det nya årets
iogång, än att man under hjertliga handslag tillös-
skade hvarandra att snart och lyckligt få återvända
hem.
Likkistan kassakista. Norrköpings Tidn.
berättar följande underliga historia, hvilken tid-
ningen fått sig meddelad, men för hvars sannings-
enlighet den emellertid ej ikläder sig något ansvar.
Händelsen skall hafva tilldragit sig i någon af de
fjermare grannsocknarne till Norrköping. Berättelsen