och tandagnisslan — sådan var vär förberedelse under de veckor som föregingo julen, sådan var också den infernaliska musiken på judagen. Öfver hela lägret och längs hela fronten voro piketerna förstarkta, om ej fördubblade, och divisionerna voro hea natten under vapen, emedan man ej utan skäl föreställde sig att våra vänner ryssarne i Sebastopol eller armösn ute på fältet skalle begagna sig af de supponerade förlnstelserna i våra läger, för att infinna sig i öfverlägset antal och dymedelst bidraga till högtidlighetens förhöjande. Men underligt nog, eburu ej nägon underrättelsa om att vi voro på vår vakt kannat hinna Baktschiserai, via Daily News tryekeri och S:t Petersburg, gjorde ryssarne oss ej någon påhelsning, och som mor gonen var mycket kall, ätervände trupperna, mycket hungriga, mycket sömniga och i allmänh2t i tt eländigt skick, för att straxt derpä uppvackas af ett utfall mot franska lägret, hvilket utfall som vanligt afslogs med förlust för ryssarne, msn utan någon vinst af terräng för våra tappra allierade. Den 27 Dec. öfvergick kölden till blidt väder. En klar solbelyst himmel och en behaglig luft, med då och då en kall flägt från höglandet. Det liknade temligen nära en vacker engelsk vårdag under sista hälften af Mars mänad. Naturligtvis hade deona milda väderlek, hur behaglig den ock var, till följd att åter göra vägarne bottenlösa, hvartill äfven bidrog att vid pass tusen franska och turkiska soldater marscherade ned till Balaklava, på bortvägen tomhändta, men på hemvägen lastade med kulor och bomber, hvilka de buro på det sätt att kulorna voro medelst tåg upphängda på en lång stång som hvilade på två sol daiers axlar, men bomberna uppträdda på käppar, som buros på axeln. På detta egendomliga vis vandrar ammunitionen upp till lägret, sedan okunnighet och bristande förutseende ställt så jämmerligt illa till, att armåen har inga vägar, inga transportmedel och ingen möjlighet at förskaffa sig någotdera. Vi gå med snabba och säkra steg tillbaka till naturtillständet — till det räa handarbeteis trium? öfver vetenpskapons och konstfiitens mångfaldiga tillgodogörande. Den 29 besökte jag qvarlefvorna af värt kavalleri, som är lägradt melian Kadikoi och Karani. Sat liga manskapet var sysselsatt, i en dy som räcsie högt upp på benen, att uppföra stall för de få och eländiga hästkrakar som ännu funnos qvar. Hästar och kariar hade detta obeskrifliga utseende, som vid första ögonkast säger oss att de äro dödens bara. Intet af dessa kreatur är eller blir någonsin dugligt till kavalleritjenst; de som aldrig så litet kunna röra sig användas att från Balaklava till lägret uppbära sitt eget furage och sina ryttares ransoner. De mest eländiga håstarne, som ej äro i stånd att bära sitt eget foder, måste berga sig utan eller lefva på den knap a ration af hafre och hö, som deras starkare kamrater kunna bära utöfver hvad som behöfs för deras egei behof. De stå der i lägret, dessa hungriga invalider, hvilka ingen bryr sig om, o!ugliga att lefva och likväl icke i ständ att dö. Det var isynnerhet en häst, som ådrog sig min uppmärksamhet. Det var den ömkligaste syn som jag nägonsin sett. En dag hade äfven han varit en vacker siridskamp, men han var nu den fullständigaste karrikatyr af en häst, som Edween Landseer någonsin kunnat apptänka och i bild utföra. Denna häst var nägonting så storartadt eländigt, att ban bör närmare beskrifvas. Man föreställe sig eit benrangel utan mahn, utan svans, med ett par ojupliggande, glasartade, spöklika, nästan vilda ögon deh läppar som nedhängde frän de länga, blotiade och hungriga tänderna! Iogen skulle kunoa såga hvad färg dettå djur hade; dess härbetäckning var öfverdragen med ett tjockt täcke af smuts, som var sielnadt till en enda skorpa som omslöt honom tätt som en smuatsfärgad läderjacka. Der stod han skälfvaude i sols .enet och i en dy som räckte upp till hans knån, fastbunden vid någonting, som en gäng hade varit ea krabba, men som nu var en knippa af torra, afiöfvade störar, nedstuckna i märken; på dessa störar, stirrade djuret med ena bungrig blick och bet då och då ett.stycke af dem. Hur eländig varej detta djurs tillvaro! Hvilka suckar hade ej fram -ressats ur dess vissnade, hopkrumpna bjerta, och hur många tårar hade ej runnit ur dess ögon, innan det hann så längt — ty hästarne gråta lika väl som menniskan. M:ngen gång har jag här i denna skärseld, i hvilken vi få plikta för dena vårdslöshet och oduglighet hvartill man gör sig skyldig i de högre kretsarne, mängen gäng har jag sett heta tårar tillra från vära fyrfo-; tade kamraters ögon och med rysning bevittnat deita djupa, tysta lidande — detta rop, upphäfdt af det skapade till dess skapare. Långt bättre är soldatensi öde, hvilken öfserväldigad af trötthet och hunger nedfaller i 15 grafvarze och dör innan båren, på hvilken haa skall bortbäras, hinner hans syn. Det är samma lidande, nen det är kortare. Mannen har af Gud blifvit gjord mindre seglifvad; han uppehålles erjemte till sista ögonblicket af medvetand:t att hafva ärligt och troget gjort sin pligt, han dör i löpgrafvarne, liksom vid Inkerman, för detta land som är oss alla så kärt, och som han i sitt sista andetag välsignar, ban vet att detta land skall ära hans minne, sörja för hans kära efterlemnade oc godtgöra hvad det mot bonom brutit. Men dessa ädla djur, bvilkas åsyn i Varna kom våra hjertan att klappa af glädje, hafva blott känsla af stundens lidanden, utan att ega något begrepp om deras orsak, och utan att lifvas af dessa känsior som elda till en bhjeltemodig död. Sterne grät i inbillningen tärar öfver en åsna som låg vid vägen; han skulle grätit verkliga tårar, liksom många dugtiga män hafva gjort, om bans Känslosamma resa fört honom till nägonting sådant som värt kavalleriläger. Den 30 Dec. förbyttes det vackra vädret till rezn, som forifor flera timmar under förmiddagen. Frampå dagen klarnade det, liksom för att gynna en fransk rekognoseering af ryssarnes position på fältet, hvilken denna dag egde rum. Vära allierade nedstego med vid pass 10,000 man af alia vapen. Allting — uniformer, munderingar, hästar — var i ett så förträftligt skick att man kunsat tro det de kommo direkte från en kasero, och ej frän ett förskansadt läger på höjderna utanför Sebastopol. SjFrörsta dagen af året 1855 iogick under en förfärlig ringning med alla skeppsklockorna i Balaklavas hamn, samt skott och hurrarop från manskapet som varit uppe och muntrat sig hela natten. Armåen hade I nttömt hela sin muntrationsförmäga under juldagen och gjorde derföre ej vidare aftär af det nya årets iogång, än att man under hjertliga handslag tillösskade hvarandra att snart och lyckligt få återvända hem. Likkistan kassakista. Norrköpings Tidn. berättar följande underliga historia, hvilken tidningen fått sig meddelad, men för hvars sanningsenlighet den emellertid ej ikläder sig något ansvar. Händelsen skall hafva tilldragit sig i någon af de fjermare grannsocknarne till Norrköping. Berättelsen