och uti -draperierna, men är underlägsen j
ensemblen. Hr Malmström åter har mera anda
och uttryck, mera begrepp om historisk stil.
På bå a tailorua äro evglarne de minst lyc
kade fig:rerna; hr Malmström har inklärat sju
bort emel!!an börd och vägg, der han står en-
dåst för ati visa sig såsom i en teatorgruppe
ring; hr. Eallmans.kommexr fravmtraskande så-
som en betjent efter den unge Tobias; ingen-
dera företer ädelheten och värdigheten af oti
bimmelskt -väsende. - Vingarne äro. utmärkt
skrala. Man skulle kunna sätta i fråga, hu-
ruvida det nu för tiden kan vara behöfligt at!
inom den bildande konsten framställa eng-
larne med dessa fogelattributer. Man vet ait
ju högre den grckiska konsten utvecklade sig,
desto mera bortlade den de föreningar af dju-
risk organism med:! menniskogestalten, som
voro härledda ur den österländska och egyp-
tiska konsten. När man erkände den mensk-
liga gestalten såsom det renaste och egentli-
gaste uttryck af det gudomliga, bortlade alla
de egentliga olympiska gudarne sina vingar
och: dessa förbeh los åt underordnade väsen
sarät åtskilliga allegoriska personifikationer.
n började så småningom i den kristna kon.
sten begagna dylika bevingade figurer för
framställningen af englarne; renaissancens
konst gaf åt dem en fullständig amor-karak-
ter, som sedermera så småningom öfvergick
tilltypen af bevingade genier. De aldraäldsta
kristna konstnärerna, liksom äfven ofta Di-
rer och Van Eyck, framställde dercmot eng-
larne ovevingade, . Då man känner hvilket infly-
tande på konsten vetenskapernas pånyttfödelse i
15:e och 16:e århundradet hade, kan man med skäl
vänta ; att .vår, tids störa naturvetenskapliga
bildning äfven skåll inverka något på konsten,
så att natursfridiga kombivationer och meka-
niska omöjligheter, om. de än, ha, en aldrig så
lång häfd för sig, utdömas utur konstens.om-
råde. Vingaårfästade på axelbladen äro, åmenni-
skofiguren .om man rätt ser på saken, osköna,
emedansde äro onaturliga, och att tänka sig dem
begagnade till flygt är en absurditet, som bord
lika litet tälas inom konsten, som felaktiga
beräkningar af tyngdpunkten för lutande figu-
rer 0. 8, Vv. ,Englarne böra utan dessa dju-
riska attributer väl kunna frams ällas. med
öfverjordisk höghet, såzom personifierade fram-
ställningar af gudomlig kraft, som heliga, rens,
mäktiga väsen, med ; uttryck; af salighet och
den högsta kroppskönhet, såsom representan-
ter af den högsta sedliga och derföre äfven
den högsta fysiska verldsordningen.
Ett stycke, som genom sitt än ne skulle
höra till de historiska men som dock hvar-
ken har mera omfattande dimensioner eller
genom - komposition och utförande höjer sig
till en verklig bistoriemålning, är Dahlströms
Carl X i slaget vid Warschaw, Ehuru vi
gerna skulle vilja följa den fordran som en
stor tysk. konstnär riktat till konstkritiken, att
i första rummet fästa uppmärksamheten på
det förtjenstfulla: som fimes i-ett konstverk,
i stället för att endast hålla sig vid bristerna,
så stanna vi dock vid denna tafla i verklig förlö-
genhet hvar det förtjenstfu la ligger. En viss
räskliet och -sjelfbelåten säkerhet kan man ej
frånkänna kompositionen, . Men olycklig den
konstnär, som tager en talent för komposi--
tionsutkast och en viss djerfbet i primabe-
handling för ett ofelbart tecken till en öfver-
ordnad genialitet och till följd deraf försum-
mar sin sannt konstnärliga utveckling, Kon-
sten, som i stället : för -sjelftillfredsställelse
fordrar varnö kärlek, - uppoffring och under-
kastelse under. sina lagar, ,hämnas då ofta
ganska strängt. Vi medgifva, att då äro total
brist på historiemålningar långt bättre än dy-
I:ka skizzartade tillstymmelser som denna.
dis (Forts. följer).